jord

Slängde min kappa mjukt över det sista trappsteget, dörren till den enda spåkvinnan i byn. Nu var det jag som fick bära hennes barn mellan salongen och köket, fram och tillbaka, se till att de inte blandade korten i smyg eller försvann ut genom verandan.

Barnen i köket. Det krävs bara dummare och dummare ord för så enkla saker - nu uppfinner vi! Apelsin, mylla, traktor, den varsamma handen, den bruna vägen. Upp stiger den med smuts och tovor, vi ser den i fönstret nu - alla gräsmattor som kommer förstöras medan mamma tittar på helt andra dagar.

Om kvällarna lär jag dem sjunga i terser. Vi sitter tätt i de trasiga bänkarna framför åkern, nattskärran och syrsorna som lägger otvunget komp. Jag går in till dig snart och blir en terapeut mot alla förutsägelser, mitt yrke att hålla uppe ditt yrke att hålla uppe oss allihop.

Men här är tiden: Våra falska toner över trä och fåglar, skratt när jag härmar en tuffande traktor, jorden i rumpan som bara kliar och skaver. Den varma marken som hela huset vilar på, den lugna andningen hos en smuts du inte kan se.