(djur)livet i ett stycke december

släpp!

händerna.

:)

från iteration till estradans (av iteratioso:svart)

Jag byggde mig ett djur av gamla reservdelar.
En krokig TV-antenn surrad kring ett nystan av stålull.
Som ögon gav jag honom en egen server.
Som ben fick han ett sotigt rullband.
Jag lärde honom grunderna:
Att äta med rätt sladd,
att snyta sig i rätt kanal,
och det viktigaste:
Att inte prata med främmande kretsar.

Djuret gjorde mig effektiv.
Djuret gjorde mig virusskyddad.
Ett dubbel-A-batteri räckte
för att försörja alla mina bakgrundsprocesser.
Han brukade smyga omkring i hallen,
tyst för att inte störa mörkret,
kall av fläkten från sitt eget aggregat.
Han gjorde sitt bästa för att ta på sig det tunga arbetet,
göra mig ovetande och oberoende.
Jag blev uppladdad och isolerad.

Men tiden såg honom rostig i kontaktytorna.
Han kunde inte gnugga sig ren mot någon annan.
En morgon vaknade jag med handen sårig av Svinto.
En annan morgon var väggen sotig och magnetisk.
Jag hittade gröna högar där han kräkts upp blandningar av nollor och ettor.
Jag hittade felmeddelanden i diskhon.
Jag var tvungen att börja låsa dörren på dagtid.

Till slut fick vi kommunicera genom adapter.
Ingen felsökning kunde nå fram längre.
Batterierna urladdades.
Mitt djur fick börja vevas igång.
En dag gav han sig ut på en lång promenad i köket,
kopplade ihop sig med mikron
och körde främmande ström genom moderkortet.
När jag kom fram var det för sent att reparera.

***

Djurkyrkogården är en soptipp.
Vid min grav dräller skruvar, kablar och trasiga modem.
Jag kom med blommor,
men det finns ingen jord,
bara plåt.
Jag lyfter blicken.
Det har börjat regna genom det mörka taket.
Ett svagt prassel, som av läckande sladdar.
I denna skärm ser jag tusentals ögon,
vita pixlar som bara tittar tillbaka när jag väljer att blunda.

iteratioso: svart

= jag byggde mig ett djur av gamla reservdelar = en krokig TV-antenn surrad kring ett nystan av stålull = som ögon gav jag honom en egen server = som ben ett sotigt rullband = jag lärde honom grunderna. att äta med rätt sladd, att snyta sig i rätt kanal och det viktigaste: att inte prata med främmande kretsar =

= djuret gjorde mig effektiv och virusskyddad = ett AA-batteri räckte till alla mina bakgrundsprocesser = han brukade smyga omkring i hallen, tyst för att inte störa mörkret, kall av fläkten kring sitt eget aggregat = han gjorde sitt bästa för att allokera allt det tunga arbetet = jag blev laddad och isolerad =

= tiden såg djuret rostig efter kontakt = en morgon vaknade jag med handen sårig av svinto = en annan morgon var köksväggen sotig och magnetisk = jag hittade gröna högar där han kräkts upp blandningar av nollor och ettor = jag hittade felmeddelanden i diskhon = jag fick börja låsa dörren på dagtid =

= mot slutet måste vi kommunicera genom adapter = ingen felsökning kunde nå fram längre = batterierna urladdades. mitt djur fick vevas igång = en dag gav han sig ut på en lång promenad i köket, kopplade ihop sig med mikron och körde främmande ström genom moderkortet = när jag kom fram hade säkringen redan gått =

= djurkyrkogården är en soptipp = vid min grav dräller skruvar och trasiga modem = jag kom med blommor men det finns ingen jord, bara plåt = jag lyfter blicken = det har börjat regna genom det nedsläckta taket = ett svagt prassel, som av läckande sladdar = i denna skärm ser jag tusentals ögon, vita pixlar som bara tittar tillbaka när jag väljer att blunda.

skvallrade om dikt

Fick du chock över mina äventyr? Eller har du bara målat och målat och inte tagit in posten på några veckor?

Äsch, vem försöker jag lura. Vi var ju på ett-brev-i-kvartalet-nivån! Det var bara jag som bröt av så oförskämt med min händelserika vardag. Förlåt, men jag har bara en person att dela den med för tillfället, och delas måste den! Så, här kommer ett brev till. Du kan väl läsa dem i kronologisk ordning i alla fall.

De senaste veckorna har jag mest ägnat åt att köpa tid. På fredagen den sjätte, tre dagar efter att den underlige mannen besökte mig, stängde jag igen butiken för att vända upp och ner på varenda lunta. Jag räknade med att det skulle ta helgen i anspråk, men redan på lördag förmiddag började jag tvivla på möjligheterna. Mitt titelminne är gott och det finns viss ordning i kaoset här. Fråga mig inte varför, men jag hade en stark känsla av att boken skulle röja sin betydelse genom just titeln. Det hade ju gränsat till det omöjliga att skumma sida på sida efter rader om att "väcka fåglar"...

Men de där orden förbryllade mig ändå, för samtidigt som själva anvisningen var målmedveten och praktisk fanns det något i dem som liksom skvallrade om dikt. När alla bokryggar var tröskade redan vid lunchtid satte rastlösheten in. Jag hade tidigare avvisat tanken på att det var skönlitteratur mannen var ute efter - han verkade inte vara sån, helt enkelt - men nu gick jag för säkerhets skull igenom alla söndervittrade gamla romaner jag inte hade koll på. Jag plöjde texterna snabbt och ointresserat. Resultaten var stundtals bisarra. Bland annat hittade jag boken "Markalls sömnlösa nätter", en fasansfull samling pekoral från 1820 som bland annat innehöll raderna:

"Då dagen sönk i blommans saffransknoppar
Re'n på sin åsna Riddarn opp sig satt.
I lunk vid sidan borstbeväpnad hoppar
Hans Vapendragare och glödgar gladt.
De väckta fåglar mellan löfven drilla,
Och bäckens vågor utför bergen trilla."

Vad ska man göra av en sån text? Att presentera den för den värdige herren var liksom inte att tänka på! Efter hundratals liknande romantiska beskrivningar av fåglar i gryningen och minst lika många metaforer av sorten "min älskling vaknar som en skrämd liten fågelunge" lämnade jag fiktionen och gick över till att finkamma de rena fackböckerna. Jag hade tänkt om nu. Vad för slags "högtflygande" effekt han än ville uppnå måste det i grund och botten handla om en funktion hos boken (kunna väcka) och en egenskap hos fåglarna (kunna bli väckta). Något annat vore trams.

Det var så jag kom fram till albumet "Fantastiska fåglar" av fotografen Brutus Östlund som jag bläddrade i under nästan två timmar. Hittade inte minsta spår av något konkret, bara stigande bittra minnen av gamla fotografdrömmar.

Jag använde också internet en del, även om jag som du vet alltid hatat internet. Åh, vad det skär av, framför allt det tröga och osäkra och hisnande och malplacerande i att inte veta någonting. Att inte veta någonting alls i världen utom det man själv sätter sig i kontakt med. Internet är fusk, det utarmar människans ansträngningar och det är allt jag inte står för. Nå, till slut körde jag ändå ett par googlesökningar, fick upp några hemska dikter, skummade en bunt skönlitteratur och gav upp igen.

Ja, sådär höll jag på, fram och tillbaka, hela lördagen och söndagen utan att uppnå annat än en molande huvudvärk. Om jag varit landskapskonstnär hade jag nog fått världens depression vid det här laget! Det fanns inget annat att göra än att kapitulera. Det var skam på hur bra jag hanterat situationen förra gången.

Men när jag vaknade på måndag morgon insåg jag att jag inte tittat i mitt eget vindsutrymme. Jag hade ju flera kassar med böcker där som av var för obskyra för att ens förvara på antikvariatet. Kan du tänka dig det? Nä, det kan du nog inte.

Så den här gången slog jag på stort och köpte mig två hela veckor till. Minns inte vad jag sa till mannen när han kom. Jag drog någon vals om att "det tog längre tid än beräknat" och kände han besvikelse så visade han den inte. Det var samma glada jargong som förut - kort och rättframt, kärv tobakslukt, intressant ansiktsbyggnad. Andra gången noterade jag speciellt att hans skalle hade verkligt udda proportioner - på något sätt alldeles för tunt och avlångt, med ben som såg liksom inklämda ut. Trots detta nobel och symmetrisk... Givetvis en fullständigt obegriplig beskrivning för någon som inte sett honom. Om bara mitt liv tagit en annan bana och slirat in på skelettanalys!

Ja, och så började proceduren om igen, fast den här gången utdragen över två veckor och kantad av besök till bibliotek och arkiv. Jag skäms för att ens prata om det engagemang som besatte mig under den här tiden, avlägsen för mig fast det bara var i söndags. Mina resultat var rentav ännu magrare än första helgen, men jag blåste upp allt. Vid ett tillfälle angrep jag orden ur en ren semantisk vinkel och snårade in mig i resonemang som skulle fått Wittgenstein att vända sig i graven. Vid ett annat blev jag ovanligt vetenskaplig och lärde mig mer om fåglars stimuli och sovvanor än jag någonsin vill minnas. Tre dagar följde när jag inte gjorde något utom att vandra omkring på gatorna i milt raseri. Sedan köpte jag en skiva med fågelläten och försökte avgöra...

Jag var ett vrak i måndags. Fullständigt usel! Kunderna kom och gick och jag såg dem genom simmiga fiskögon, klamrade mig fast vid frasen "jag är ledsen" för att slippa göra mig alls närvarande när mannen anlände. Det gjorde han heller inte på ett tag. När klockan var två började en liten flisa av mig önska allt bortglömt och förbi. Han hade kanske gett upp ändå, eller hittat sin fördömda bok på annat håll.

Men halv fyra och mannen steg in. Han gick rätt på bordet, klöv palatset som en fältherre - vad annars! Sedan fumlade jag med slaskiga händer efter meningar långt bak i huvudet, öppnade munnen och försökte väta tungan medan han sa "Är det den här?" och lyfte en bok framför ögonen på mig. Den klövs och slogs ihop med ett högt klick.

"Den här blir alldeles utmärkt."
Mannen nickade åt sig själv och såg ner på boken han lyft från mitt bord. Det var en tunn samling med ett sparsamt antal sidor men med stor bredd och tjocka pärmar. Till formatet liknade det mest ett överdimensionerat fotoalbum. Jag har inte den minsta aning om vad den gjorde där.

Den värdige mannen slog ihop boken igen och ljudet ekade mellan alla hyllmeter. Det var nu jag borde tagit chansen att samla ihop huvudet, men det gjorde jag inte. Jag lyssnade på klicket och försökte koppla det till små ugglor som vaknade om morgonen. Fick ingen logik. Snarare var det så att själva ljudet lät som ett fågelläte, ett halskluckande från något flygfä djupt inne i skogen. Det var kort men hade varmt och nästan blött djup. Funderade en stund på hackspett men om något spettades var det inte trä utan ett mer resonant material, mellan marmor och plåt kanske. Säkert många övertoner!

Han frågade hur mycket jag skulle ha för den. Jag tittade på albumet och drog ett snabbt överslag för tre veckors svår och djup ångest.
"Det blir 300 kronor, tack" sa jag, för en gångs skull helt tillfreds med mig själv. Mannen grävde efter plånboken. Ett hutlöst och onödigt pris för en bok som jag inte sett förrän nyss. Den enda förklaringen jag kan tänka är att jag måste ha städat dit den från all litterär bråte på vinden. Det slog mig inte förrän senare att jag borde inspekterat innehållet.

Vad som däremot slog mig, i ett snabbt och väckande tankesprång, var att jag höll på att förlora hela mysteriet! Det skulle försvinna ut genom den stora glasdörren tio sekunder efter att jag greppat hundralapparna, och sen skulle min vardag liksom surra kring halvt formulerade frågor i en plågsam och oöverskådlig tidsram. Jag fick en idé och ljög.
"Du måste fylla i här också. Namn och adress tack"
Jag drog ut vänstra skrivbordslådan och tog fram min linjerade skrivbok som är märkt med "adresser". Det är en samling kontaktuppgifter som från början tjänade som hjälp för att starta upp. Hade inte skrivit något där på flera månader.

Den orubblige mannen rubbades nu en smula! Han blev stel i axlarna, hans pupiller växte och riktades liksom misstänksamt mot mina när jag räckte honom en bläckpenna. Men jag hade självförtroende nu.
"Jag måste bokföra alla större inköp separat" sa jag lugnt och han återfick sin värdighet. Sedan krafsade han obekymrat i skrivboken, nickade mot mig och trädde ut på gatan med det stora albumet under armen.

Och det var historien om hur jag förvandlades till stalker. Nu är det bara en tidsfråga innan jag börjar följa efter honom ut i vildmarken och försöka avslöja hans morbida fågelsekt!
För att vara ärlig vet jag inte vad jag ska göra av allt detta. Har inte lämnat staden på hela veckan. Just nu känner jag mest för att vila från tankar på fåglar och herrar och invänta julen i antikvariatet med glögg och vaxljus, som en annan pensionär.
Firar du jul i år? Det är en relik som växt sig viktigare än alla delbetydelser, tycker jag. Klart, den kanske inte är så konstnärligt intressant.

Men jag ska inte förminska din vardag. Jag gissar att du fått inte mindre än fyra målningar färdiga sen du kom ur din traditionella depression!

I gengäld får du gissa vad den mystiske mannen hette. Namnet fick mig att skratta högt.

Är livet konst? Skicka med lust,
i

sympati för mr. häst

På ett litet utebord utanför terrassen, utanför verandan, utanför salongen, utanför hela den vitmålade enplansvillan i fransk stil, utanför Nice, utanför lyxkvarteret med sin interna sol som alltid lyser mest innanför staketen, utanför postkontoret som inte alls ligger här, utanför ett mycket välsvabbat golv där barn halkar så fort de rör sig utanför rummen, utanför den inglasade verandadörren och den lilla trappan av trä som leder fyra meter ut i gräsmattan har en häst slagit sig ned.

Du lägger en sockerbit i kaffet. Det skulle du inte ha gjort. Nu är det kaffe, häst och kopp över hela din hand och över duken.

- Längtar du tillbaka till travbanan? frågar du din nytillkomne gäst i ett försök att vara artig trots att det helt uppenbart är han som förstört den goda stämningen.
Hästen svarar inte. Han har skygglappar över ögonen. Båda ögonen. Du skådar honom i munnen. Det står följande:

"Du har fått ett brev, i brevlådan. Den ligger utanför huset."

Du rör dig motvilligt genom en tjugo meter lång (gräset) lust att rida barbacka (hästen) mot staketet och sen längre till vänster (brevlådan) medan texten blir allt mindre sammanhängande och läslig (det börjar regna) och barnen (dina) springer ikapp. De har kortare ben men är ändå snabbare, är det inte underligt? Barn är designade på ett sätt som alltid har förmågan att irritera. De springer före och hämtar brevet, räddar det ur sin blöta fälla, sveper det ur vattenmassans hårdhänta våld och nu är du trött på den här meningen. Lyder:

"Trams är..."

Punkterna ingår inte utan känns bara. I magen.
- Öppet för tolkning? frågar du din nya vän Häst.

Han låter ljuda ett gnägg som spelar över gräsmattan, klapprar mellan staketen, travar mellan sovrum och sovrum tills allt material är insamlat. Sedan, i ett mycket olyckligt antiklimax, har han den dåliga smaken att somna. Du får själv tolka upp efter honom. Ända till natten sover han, medan du sjunger alla låtar på temat häst du kan. Barnen sover, mycket långsamt och du tänker: "Ha ha, vem är det som är långsam nu egentligen". Morgonen kommer när du släckt alla lampor, rivit alla hus och fått fri uppsikt över de vida havrefälten. Utanför, där en väg...

tassar

Klyschorna bogserar dig genom rummen. Det hänger ett lapptäcke av röster i luften, flikar av skratt och synt, anekdot och basgång, ett beat som drar med sig allt som äger en stämma. Efter att någon tände eld på verandatrappan har alla gäster fått använda ett högt fönster på andra våningen. Den stora kastanjen utanför är sjuk av höst, blåser in löv och människor utan urskiljning.

Folk skrattar högst på innergården - två alkoholhaltande män har börjat terrorisera en hund. Resultaten är mediokra. Den lilla terriern hoppar lätt undan deras spottsalvor, sprintar mellan deras ben och flyger till och med över eldstaden ibland, som en cirkusartist. Inuti hundens päls surrar en generator, starkare och jämnare än hela muskelmassan, gör publiken nervös och skingrar applåderna.

Den lilla konsertscenen på tredje våningen är fylld från kant till kant av män i frack. Kördirigenten har väntat i en halvtimme på att musiken där nere ska stängas av så att deras repetition kan börja. Men ingen vågar trotsa de som dansar, så ingenting händer, och bland sångarna börjar rastlösheten sprida sig. Åtminstone hälften av tenorerna är tillräckligt kissnödiga för att vilja dissa hela framträdandet, och den andra hälften börjar tappa rösten av tristess. Man utbyter blickar och stampar i marken.

På bottenplanet finns en plats där arkitekten drabbades av plötslig inspiration, ett solfjädersvalv som ramar in en lång hall. Där har ett par valt att ha sex. De står upp och lutar sig försiktigt mot den ena pelaren. De är diskreta, nästan ljudlösa, men svetten står upp och sjunger. Här kommer du förbi, på väg ut från vad som en gång var ett biljardrum. Du saktar in när du får syn på dem, försöker vara omärklig. Den långa hallen under valvet ligger i mörker och gömmer alla reflektioner från din klänning. Taket mullrar av fötter och dämpar ljudet från dina klackar.

Men så trampar du snett och skriker till. Paret drar efter andan och försvinner ut i kulisserna.

Klyschorna knuffar dig vidare genom byggnaden, ser till att du följer rätt personer, håller dina fördomar i schack när inte ens golvet går att lita på - den dåligt upplysta nedervåningen gömmer ett myller av skalbaggar. Troligen äger de stället mer än vad människorna någonsin gjort. De ljusstrålar som hittar hit från discolamporna får deras skal att glittra som konfetti. Bara någon som verkligen stannade upp och tittade efter skulle tro att de var levande.

Trapporna badar i färg och folk som vilar efter dansen. Du tappar många ord i konversationer men det spelar ingen roll, det kommer nya hela tiden.

"Jag måste säga att det här är ett av dina främsta verk" säger en ung man med svart pikétröja och pipskägg. Han pratar till den skallige gubben med vattenpipa i munnen som svimmat av nedanför en stor tavla.
"Jag ser den som ett praktexempel på den sena pointilismen" fortsätter mannen i pikétröjan.
"Är inte pointilismen död?" säger en förbipasserande.
"Konstformer dör aldrig ut. Folk spelar ju renässansmusik även idag!"
"Det är inte samma sak."

Den stora kastanjen har fått högre feber och smäller med fönsterdörrarna. Den ville aldrig att det skulle gå såhär långt. Allt är väl så länge det är sommar, eller rentav sensommar, då kan man vila i värmen, söka tröst hos andra träd. September, oktober går också bra. Oavsett hur länge natten varar kommer ljuset ändå tillbaka på morgonen. Men november för alltid med sig något ont. Det börjar i väggarna och kryper ut mot den omgivande skogen. Byggnaden är som ett levande batteri som glömt vilken pol som är vilken.

Överallt omkring byggnaden är skog. Det finns ingen asfalt, ingen parkering, ingen grusuppfart, ingen landsväg. Det enda sättet att ta sig in är via en tunn stig, knappt synlig om man inte vet var man ska leta.

Men folk fortsätter komma. De kommer vandrande i långa led, med ficklampor i händerna och ryggsäckar fulla av smällare, vinflaskor, LP-skivor, luftmadrasser, sprutnålar och spritkök. De tror att de kommer för att tappa kontrollen, men har ingen aning om vad det egentligen innebär. Man klättrar upp på kastanjen och tvingar sig in genom fönsterdörrarna.

Hela den andra våningen skiftar i gult och lila. Reflektioner från väggar och ornament gör det svårt att bedöma avstånd. Det är så högt i tak att man till en början tror att hela salen är en enda stor uteplats. Givetvis är akustiken förfärlig, något annat hade inte varit att vänta, men bidrar till den psykedeliska effekten. Samtalen från trappan där du sitter ekar ut på dansgolvet och skär i musiken.

De nytillkomna behöver några minuter på sig innan de vågar hoppa ner från fönsterbrädet. De hade väntat sig något stort, men inför detta försvinner hela identiteten. Dansande människor bidrar en oformlig massa så långt man kan se. Det här är inte en farlig våg att surfa ut i för en stund, utan ett hav som hotar att svälja allt de har.

Men från trapporna ekar samtalen, klyschorna, klustren av tomt prat, och det blir vad de behöver för att ta steget. Man hakar tag i varsin replik, klamrar sig fast vid den så hårt man bara kan. Sedan klistrar man den över alla ens tidigare namn, införlivar den, låter den bli en slogan för ens identitet. En personlig livboj som sedan bär de nytillkomna ut i människohavet.

"Haha nej, man vill ju inte ligga på stranden hela dagen" skrattar en krullhårig pojke medan hans ansikte slår över i blått. Du ser fascinerat på hur lätt och naturligt han rör sig från klyscha till klyscha, som om allihop vore hans egna. Men lättheten skrämmer dig också. När du kom hit tog det dig nästan tjugo minuter att hitta en första klyscha att leda vägen. Fortfarande är det som att de äger dig, snarare än tvärtom.

Man kallar dig Ulrica för tillfället, men du vet att det inte är ditt riktiga namn, utan en figur i en poplåt. Du gillar det inte alls, men vill inte klaga och förstöra stämningen. Folk har sagt dig att det kan vara riskabelt att trotsa flödet. För några av de andra kan ju namnet vara kopplat till en viktig replik. Och vad du än hette från början har du ju inte valt det namnet heller. Men varje gång det används blir natten lite skevare, som ett cykelhjul som vrids runt sin egen axel tills ekrarna står åt alla håll.

Kören är nu nere i en tredjedel av det ursprungliga antalet. Bara de lojalaste och mest rabiata är kvar. Kördirigenten, en veteran som egentligen skulle vara sjukpensionerad, har gått igenom alla sina standarduttryck för besvikelse: ilska, förnekelse, apati. Kören är egentligen en rest från de tidigare delarna av kvällen, precis som biljardturneringen och vernissaget. Den har ingen plats nu, nu när till och med skalbaggarna börjar framträda i öppet ljus. Fler och fler av tenorerna slänger av sig fracken och förenar sig med det kokande vimlet på våningen nedanför.

Droppen kommer när till och med Magnus börjar vika undan med blicken. Magnus är kördirigentens trumfkort, en äkta naturröst, en positiv kraft som flera gånger räddat honom undan en väntad sjukpension. Nu ser sig Magnus om bland de andra sångarna, suckar teatraliskt och smiter ut genom bakdörren.

Kördirigenten ger nu upp. Han förklarar kort och avmätt för de få som är kvar att framförandet är inställt på grund av bristande intresse. För de som verkligen vill sjunga Händel finns det säkert möjlighet inne i staden. Eftersom det har blivit så sent rekommenderar han inte att man försöker ta sig tillbaka genom skogen. Bättre att använda sovkvarteret på första våningen. Kördirigenten ska själv dra sig tillbaka dit nu. Han ska bara stänga av musiken först.

Danssalen är mycket trång vid det här laget, trots sin storlek. De som befinner sig i mitten av massan kan bara dansa vertikalt. Här och där har slagsmål brutit ut men ingen är säker på om det beror på trängseln. Folk strömmar till även från innergården, där de djurplågande männen har somnat och den lilla terrierns effekter slutat göra intryck.
Men hunden kan inte leva utan all uppmärksamhet. Han börjar bita efter publikens ben, blockera deras väg och göra allt mer halsbrytande hopp för att fånga intresset. Han jagar upp sig till ett enda hårigt nystan av elektricitet. När ingenting hjälper spurtar han uppför trapporna och ut på dansgolvet.

Där har två lyckliga tillfälligheter gett den stora kastanjen hopp om att förstöra kvällen en gång för alla. Programmet som styr färgen på strålkastarna har hakat upp sig och fastnat på illrött. Samtidigt har det börjat snöa ute. Kastanjen slår nu upp de höga fönstren på vid gavel och låter snön blåsa in i ett rött olycksbådande sken. Han tänker sig en helveteseld som renar byggnaden från alla dessa inkräktare, dessa förbannade virus.
Tyvärr är hans makt begränsad. Visst snöar det in, men snön träffar bara det tjugotal människor som dansar närmast rutorna. Och det enda som händer är att de blir lite blöta.

Men du får syn på snön och knuffar dig själv genom folkmassan, närmare fönstret. Du har aldrig sett snö i november förut. Vid såna här tillfällen är det alltid någon som ska skryta om hur de blev insnöade på camping en gång redan i augusti, men just nu är luften fri från invändningar. Luften är överhuvudtaget friare och tystare än på länge. Det är kördirigenten som lyckats ta sig fram till ljudanläggningen och stänga av musiken.

Han hade väntat sig arga rop, en hätsk folkmassa, men just nu råder bara mild förvirring. Det är som att musiken blivit en så naturlig del av salen att de inte kan existera utan varandra. Folk slutar röra sig för en stund och håller ut i väntan på nästa låt. De nytillkomna tror att pausen ingår i planeringen och rör sig mot trapporna. Men till slut börjar alla att acceptera tystnaden som något oåterkalleligt. Till och med de mest inbitna är på väg att skingras och börja göra annat när terriern kommer springande över golvet, laddar upp till attack och gör ett utfall mot dig.

***

Efteråt kom man överens om att avliva hunden. Det spelade inte så stor roll vad det var den lidit av, om det var rabies som vissa trodde eller något helt annat. Förresten fanns det inget sätt att säkerställa saken där och då. Magnus, som blivit hårt drabbad av händelsen, antog en ledarroll och enade folket runt resterna av den nedbrända verandatrappan. Där grävde man ner kroppen och höll en liten andakt. Det var ingen som visste vem hunden egentligen tillhörde, men på något sätt blev det hela en offentlig ursäkt som alla kände sig lättade av.

Den krullhårige pojken var den enda som inte deltog på begravningen. Han hade befunnit sig bara några meter från dig när terriern högg. Till skillnad från alla andra hade han sett att du faktiskt inte blev biten. Hunden hade gjort en saltomortal och bara snuddat vid din axel med nosen. Strålkastaren som kastade ned sitt illröda sken och snön som yrde runt din rygg fick scenen att verka våldsam och blodig. I själva verket hade allt skett i slow-motion. Du hade haft gott om tid att sträcka ut handen mot terriern när den passerade, låta dina fingrar löpa över dess elektriska päls. Den laddade upp dig precis så mycket som behövdes för att du skulle återta rollen som dig själv.

Du kommer tillbaka i punkter, små fyrkanter större än snöflingorna men mindre än löven. Skalbaggarna som samlas på nära håll ser signalerna gå från enhet till enhet, följer utvecklingen från flimmerhår till pälshinna, från ryggbrickor till ryggrad. Den krullhåriga pojken står på längre avstånd och ser formerna, ser många djur befolka din kropp, ser rött på alla ställen utom ögonen i discoljuset - de är klara och reflekterar inget. Du reser tillräckligt med ragg för att vinna en hastighet som kör över alla pseudonamn, flyger dig ut genom fönstret och landar dig hel i trädgården.

Kastanjen har somnat. Det älskande paret har (efter många avbrutna försök) slagit sig ner på en bänk i dess skugga. Du landar snett bakom dem och tar trädgården i tre steg, studsar snabbt förbi gräsmattan och försvinner genom en slumpmässig lucka in i skogen. De hör dig aldrig ta mark.

avsaknad av människa (en tyst hommage)

Så länge du är intakt

Så länge: benen, cellomloppet, lungorna

Så länge det finns som vidmakthåller dig, det som är du, det som skapas av ditt material.

Det finns inga luckor att falla genom

Det finns inga skarvar

Hur kan du börja och sluta andas?

Tänk på något som blåser, ett pollenkorn, en kaksmula. Det skär en linje genom luften, en reva som måste fyllas med ny vind.

Tänk på molekyler som krockar, värme som jämnas ut. Energi som byter plats.

Det organiska kretsloppet: ett system där ingenting går till spillo, där överflöd och avfall blir till ved och mat.

Hur kan du försvinna här?

Varför kan du inte omsättas?

Vad är det för tryckutjämning vi saknar?

iteratioso: blått

= du vandrar över atlantens ryggrad = sömniga jazzmusiker hyr ut lägenheter här = syrebubblorna längs bottnen är kolossala. men spricker lätt = ålarna vässar tänderna = en brist på verklighetsuppfattning går att bota med miles davis = regnet tar sig hit genom telefonledningar och plastkassar, sluter förbund med havet, fuskar med naturlagarna bara för att ge dig den rätta stämningen.

ett riktigt svar

Jag hittade lite brevpapper mellan två gamla lexikon och tänkte: "Aha! En anledning så god som någon". Så nu får du svar mycket snabbare än vad vi är vana vid. Det kan väl vara en trevlig omväxling?

Förlåt, men jag kan inte låta bli att le åt hur passionerat du går in i samma kris år efter år. Du skulle sett dig själv förra hösten! Du var fullständigt under isen i över en månad, gick inte att prata med, satt bara vid köksfönstret och stirrade maniskt på löven. När man försökte bekräfta dig skakade du bara på huvudet.
"Allt som har med färg att göra tycks undgå dig" svarade du kort. Jag hade nog kunnat bli riktigt sårad om jag inte var van sedan tidigare!

Senare, i mitten av oktober, hade det tydligen lossnat, för det enda du kunde prata om då var fantastisk bokskog och perfekt förmiddagsljus. Undergångstankarna var som bortblåsta. Du låtsades inte ens om att du varit dålig, betedde dig som om det aldrig hade hänt. Har du inget minne av detta?

Men vad vet väl jag om kreativitet. En underlig kund kom in idag. Han var i femtioårsåldern. Lång kappa, smalt och benigt men liksom värdigt ansikte. Han luktade starkt av tobak och gick direkt fram till mitt bord, till skillnad från många andra som irrar planlöst runt hyllorna i några minuter innan de vågar komma fram och fråga något.

Han sa i alla fall att han var ute efter en bok som "kunde väcka fåglar". Han tittade väldigt intensivt på mig när han sa detta. Jag var på väg att be honom upprepa men ångrade mig och satt tyst en stund. Min första tanke var att det här var någon slags larvig kod, att det nu var meningen att jag skulle svara "näktergalen vaknar i skymningen" och bli medlem i hans hemliga brödraskap. Men sättet han frågade på var egentligen inte så mystiskt. Det lät sakligt och ärligt, och jag tyckte faktiskt han förtjänade ett bra svar.

Jag tänkte på alla hyllmeter av böcker jag hade där inne. Först tänkte jag på skönlitteraturen, men nä, det var inte en sån fråga heller. Han vill inte bli inspirerad, han ville bara hitta vad han var ute efter. Sedan tänkte jag på rena fackböcker, luntor om fåglars beteenden och så vidare. Vid det här laget hade mannen hunnit bli otålig och harklade sig högt. Men jag var inte alls färdig med min tankegång, så jag sa:

"Kom tillbaka nästa måndag, så ska jag se vad jag kan göra". Jag försökte att inte röja någon osäkerhet, och det verkade ha fungerat, för mannen nickade kort mot mig och gick.

Vilket nederlag! Jag gav honom inte ens ett riktigt svar. Och jag borde naturligtvis ha förhört mig bättre om vad han egentligen var ute efter - "väcka fåglar", vad är det för slags bok? Men att erkänna att jag inte visste vad han pratade om kändes inte som rätt drag. Jag är ändå säker på att han menade allvar och inte var en vanlig galning. Du må tro på att jag har träffat på sådana också!

Så nu är det upp till mig att hitta denna specifika, mycket abstrakta bok på bara en vecka. Det blir till att vara kreativ! Vad består veckan av för dig då? Javisst ja, konstnärsångest. Jag tror säkert att du börjat måla igen redan när du får det här brevet.

Färgglada önskningar,
i

ens om jag kunde

Varje gång du tittar måste jag gömma tankarna. Det börjar bli tröttsamt nu, men det finns inget att göra - din blick är för skarp, för ljus, för frätande. Det hjälper inte att formulera bort innehållet eller skymma blicken med handen. Språket och kroppen är inga hinder för dig. Du kan rikta strålkastaren genom vilken vävnad som helst.

Min taktik brukade vara att alltid flytta tankarna. Den första tanke jag fick när du tittade på mig lade jag i en liten ask, och när din blick naturligt nog gick mot den istället hade jag redan flyttat över den i en större ask. Genom att hela tiden distrahera dig blev jag skyddad från din insyn. Så länge jag bara fortsatte flytta och flytta tog du dig inte in. Den här strategin var till och med riktigt underhållande i början. Du var som en tillgiven hund som jag ledde längs det ena villospåret efter det andra.

Men även relationen med en hund bygger på ömsesidig respekt. Att hela tiden locka till apport men aldrig kasta benet gör situationen ohållbar. Snart morrar hela rummet och till sist hugger du tag i askhuset och river innehållet i bitar. Skadan är långt värre än vad jag räknat med. Jag måste slänga askarna.

Sedan är din spotlight tillbaka igen. Den är robotisk i sin noggrannhet. Lyser på allt som vanliga ögon missar. I detta plundras jag inte bara på tankar, utan på röst, sång, identitet.

Den enda fungerande lösningen var den svåraste - att göra tankarna oåtkomliga även för mig själv. Att gömma intuitionen så inte ens jag hittar den. Varje gång du suger tag i min blick har jag redan glömt allt jag tänker på. När du gräver efter min röst kan du inte höra något, och om du frågar mig efter min åsikt vet jag inte var den finns. I detta är jag helt skyddad.

Det bästa med det här är att jag inte kan hållas ansvarig för någonting. Om jag tänkte något ont mot dig är det borta i samma stund som du spänner ögonen i det.

Det sämsta är att man blir så kolossalt naiv. Jag kan vara ute och promenera och plötsligt råka på dig, och den enda reaktion jag kan erbjuda är ett fånigt ovetande leende. Jag är lite som den där tillgivna hunden, som redan glömt att husse slängde ut benet genom fönstret, fast det bara var fem minuter sedan.