tassar

Klyschorna bogserar dig genom rummen. Det hänger ett lapptäcke av röster i luften, flikar av skratt och synt, anekdot och basgång, ett beat som drar med sig allt som äger en stämma. Efter att någon tände eld på verandatrappan har alla gäster fått använda ett högt fönster på andra våningen. Den stora kastanjen utanför är sjuk av höst, blåser in löv och människor utan urskiljning.

Folk skrattar högst på innergården - två alkoholhaltande män har börjat terrorisera en hund. Resultaten är mediokra. Den lilla terriern hoppar lätt undan deras spottsalvor, sprintar mellan deras ben och flyger till och med över eldstaden ibland, som en cirkusartist. Inuti hundens päls surrar en generator, starkare och jämnare än hela muskelmassan, gör publiken nervös och skingrar applåderna.

Den lilla konsertscenen på tredje våningen är fylld från kant till kant av män i frack. Kördirigenten har väntat i en halvtimme på att musiken där nere ska stängas av så att deras repetition kan börja. Men ingen vågar trotsa de som dansar, så ingenting händer, och bland sångarna börjar rastlösheten sprida sig. Åtminstone hälften av tenorerna är tillräckligt kissnödiga för att vilja dissa hela framträdandet, och den andra hälften börjar tappa rösten av tristess. Man utbyter blickar och stampar i marken.

På bottenplanet finns en plats där arkitekten drabbades av plötslig inspiration, ett solfjädersvalv som ramar in en lång hall. Där har ett par valt att ha sex. De står upp och lutar sig försiktigt mot den ena pelaren. De är diskreta, nästan ljudlösa, men svetten står upp och sjunger. Här kommer du förbi, på väg ut från vad som en gång var ett biljardrum. Du saktar in när du får syn på dem, försöker vara omärklig. Den långa hallen under valvet ligger i mörker och gömmer alla reflektioner från din klänning. Taket mullrar av fötter och dämpar ljudet från dina klackar.

Men så trampar du snett och skriker till. Paret drar efter andan och försvinner ut i kulisserna.

Klyschorna knuffar dig vidare genom byggnaden, ser till att du följer rätt personer, håller dina fördomar i schack när inte ens golvet går att lita på - den dåligt upplysta nedervåningen gömmer ett myller av skalbaggar. Troligen äger de stället mer än vad människorna någonsin gjort. De ljusstrålar som hittar hit från discolamporna får deras skal att glittra som konfetti. Bara någon som verkligen stannade upp och tittade efter skulle tro att de var levande.

Trapporna badar i färg och folk som vilar efter dansen. Du tappar många ord i konversationer men det spelar ingen roll, det kommer nya hela tiden.

"Jag måste säga att det här är ett av dina främsta verk" säger en ung man med svart pikétröja och pipskägg. Han pratar till den skallige gubben med vattenpipa i munnen som svimmat av nedanför en stor tavla.
"Jag ser den som ett praktexempel på den sena pointilismen" fortsätter mannen i pikétröjan.
"Är inte pointilismen död?" säger en förbipasserande.
"Konstformer dör aldrig ut. Folk spelar ju renässansmusik även idag!"
"Det är inte samma sak."

Den stora kastanjen har fått högre feber och smäller med fönsterdörrarna. Den ville aldrig att det skulle gå såhär långt. Allt är väl så länge det är sommar, eller rentav sensommar, då kan man vila i värmen, söka tröst hos andra träd. September, oktober går också bra. Oavsett hur länge natten varar kommer ljuset ändå tillbaka på morgonen. Men november för alltid med sig något ont. Det börjar i väggarna och kryper ut mot den omgivande skogen. Byggnaden är som ett levande batteri som glömt vilken pol som är vilken.

Överallt omkring byggnaden är skog. Det finns ingen asfalt, ingen parkering, ingen grusuppfart, ingen landsväg. Det enda sättet att ta sig in är via en tunn stig, knappt synlig om man inte vet var man ska leta.

Men folk fortsätter komma. De kommer vandrande i långa led, med ficklampor i händerna och ryggsäckar fulla av smällare, vinflaskor, LP-skivor, luftmadrasser, sprutnålar och spritkök. De tror att de kommer för att tappa kontrollen, men har ingen aning om vad det egentligen innebär. Man klättrar upp på kastanjen och tvingar sig in genom fönsterdörrarna.

Hela den andra våningen skiftar i gult och lila. Reflektioner från väggar och ornament gör det svårt att bedöma avstånd. Det är så högt i tak att man till en början tror att hela salen är en enda stor uteplats. Givetvis är akustiken förfärlig, något annat hade inte varit att vänta, men bidrar till den psykedeliska effekten. Samtalen från trappan där du sitter ekar ut på dansgolvet och skär i musiken.

De nytillkomna behöver några minuter på sig innan de vågar hoppa ner från fönsterbrädet. De hade väntat sig något stort, men inför detta försvinner hela identiteten. Dansande människor bidrar en oformlig massa så långt man kan se. Det här är inte en farlig våg att surfa ut i för en stund, utan ett hav som hotar att svälja allt de har.

Men från trapporna ekar samtalen, klyschorna, klustren av tomt prat, och det blir vad de behöver för att ta steget. Man hakar tag i varsin replik, klamrar sig fast vid den så hårt man bara kan. Sedan klistrar man den över alla ens tidigare namn, införlivar den, låter den bli en slogan för ens identitet. En personlig livboj som sedan bär de nytillkomna ut i människohavet.

"Haha nej, man vill ju inte ligga på stranden hela dagen" skrattar en krullhårig pojke medan hans ansikte slår över i blått. Du ser fascinerat på hur lätt och naturligt han rör sig från klyscha till klyscha, som om allihop vore hans egna. Men lättheten skrämmer dig också. När du kom hit tog det dig nästan tjugo minuter att hitta en första klyscha att leda vägen. Fortfarande är det som att de äger dig, snarare än tvärtom.

Man kallar dig Ulrica för tillfället, men du vet att det inte är ditt riktiga namn, utan en figur i en poplåt. Du gillar det inte alls, men vill inte klaga och förstöra stämningen. Folk har sagt dig att det kan vara riskabelt att trotsa flödet. För några av de andra kan ju namnet vara kopplat till en viktig replik. Och vad du än hette från början har du ju inte valt det namnet heller. Men varje gång det används blir natten lite skevare, som ett cykelhjul som vrids runt sin egen axel tills ekrarna står åt alla håll.

Kören är nu nere i en tredjedel av det ursprungliga antalet. Bara de lojalaste och mest rabiata är kvar. Kördirigenten, en veteran som egentligen skulle vara sjukpensionerad, har gått igenom alla sina standarduttryck för besvikelse: ilska, förnekelse, apati. Kören är egentligen en rest från de tidigare delarna av kvällen, precis som biljardturneringen och vernissaget. Den har ingen plats nu, nu när till och med skalbaggarna börjar framträda i öppet ljus. Fler och fler av tenorerna slänger av sig fracken och förenar sig med det kokande vimlet på våningen nedanför.

Droppen kommer när till och med Magnus börjar vika undan med blicken. Magnus är kördirigentens trumfkort, en äkta naturröst, en positiv kraft som flera gånger räddat honom undan en väntad sjukpension. Nu ser sig Magnus om bland de andra sångarna, suckar teatraliskt och smiter ut genom bakdörren.

Kördirigenten ger nu upp. Han förklarar kort och avmätt för de få som är kvar att framförandet är inställt på grund av bristande intresse. För de som verkligen vill sjunga Händel finns det säkert möjlighet inne i staden. Eftersom det har blivit så sent rekommenderar han inte att man försöker ta sig tillbaka genom skogen. Bättre att använda sovkvarteret på första våningen. Kördirigenten ska själv dra sig tillbaka dit nu. Han ska bara stänga av musiken först.

Danssalen är mycket trång vid det här laget, trots sin storlek. De som befinner sig i mitten av massan kan bara dansa vertikalt. Här och där har slagsmål brutit ut men ingen är säker på om det beror på trängseln. Folk strömmar till även från innergården, där de djurplågande männen har somnat och den lilla terrierns effekter slutat göra intryck.
Men hunden kan inte leva utan all uppmärksamhet. Han börjar bita efter publikens ben, blockera deras väg och göra allt mer halsbrytande hopp för att fånga intresset. Han jagar upp sig till ett enda hårigt nystan av elektricitet. När ingenting hjälper spurtar han uppför trapporna och ut på dansgolvet.

Där har två lyckliga tillfälligheter gett den stora kastanjen hopp om att förstöra kvällen en gång för alla. Programmet som styr färgen på strålkastarna har hakat upp sig och fastnat på illrött. Samtidigt har det börjat snöa ute. Kastanjen slår nu upp de höga fönstren på vid gavel och låter snön blåsa in i ett rött olycksbådande sken. Han tänker sig en helveteseld som renar byggnaden från alla dessa inkräktare, dessa förbannade virus.
Tyvärr är hans makt begränsad. Visst snöar det in, men snön träffar bara det tjugotal människor som dansar närmast rutorna. Och det enda som händer är att de blir lite blöta.

Men du får syn på snön och knuffar dig själv genom folkmassan, närmare fönstret. Du har aldrig sett snö i november förut. Vid såna här tillfällen är det alltid någon som ska skryta om hur de blev insnöade på camping en gång redan i augusti, men just nu är luften fri från invändningar. Luften är överhuvudtaget friare och tystare än på länge. Det är kördirigenten som lyckats ta sig fram till ljudanläggningen och stänga av musiken.

Han hade väntat sig arga rop, en hätsk folkmassa, men just nu råder bara mild förvirring. Det är som att musiken blivit en så naturlig del av salen att de inte kan existera utan varandra. Folk slutar röra sig för en stund och håller ut i väntan på nästa låt. De nytillkomna tror att pausen ingår i planeringen och rör sig mot trapporna. Men till slut börjar alla att acceptera tystnaden som något oåterkalleligt. Till och med de mest inbitna är på väg att skingras och börja göra annat när terriern kommer springande över golvet, laddar upp till attack och gör ett utfall mot dig.

***

Efteråt kom man överens om att avliva hunden. Det spelade inte så stor roll vad det var den lidit av, om det var rabies som vissa trodde eller något helt annat. Förresten fanns det inget sätt att säkerställa saken där och då. Magnus, som blivit hårt drabbad av händelsen, antog en ledarroll och enade folket runt resterna av den nedbrända verandatrappan. Där grävde man ner kroppen och höll en liten andakt. Det var ingen som visste vem hunden egentligen tillhörde, men på något sätt blev det hela en offentlig ursäkt som alla kände sig lättade av.

Den krullhårige pojken var den enda som inte deltog på begravningen. Han hade befunnit sig bara några meter från dig när terriern högg. Till skillnad från alla andra hade han sett att du faktiskt inte blev biten. Hunden hade gjort en saltomortal och bara snuddat vid din axel med nosen. Strålkastaren som kastade ned sitt illröda sken och snön som yrde runt din rygg fick scenen att verka våldsam och blodig. I själva verket hade allt skett i slow-motion. Du hade haft gott om tid att sträcka ut handen mot terriern när den passerade, låta dina fingrar löpa över dess elektriska päls. Den laddade upp dig precis så mycket som behövdes för att du skulle återta rollen som dig själv.

Du kommer tillbaka i punkter, små fyrkanter större än snöflingorna men mindre än löven. Skalbaggarna som samlas på nära håll ser signalerna gå från enhet till enhet, följer utvecklingen från flimmerhår till pälshinna, från ryggbrickor till ryggrad. Den krullhåriga pojken står på längre avstånd och ser formerna, ser många djur befolka din kropp, ser rött på alla ställen utom ögonen i discoljuset - de är klara och reflekterar inget. Du reser tillräckligt med ragg för att vinna en hastighet som kör över alla pseudonamn, flyger dig ut genom fönstret och landar dig hel i trädgården.

Kastanjen har somnat. Det älskande paret har (efter många avbrutna försök) slagit sig ner på en bänk i dess skugga. Du landar snett bakom dem och tar trädgården i tre steg, studsar snabbt förbi gräsmattan och försvinner genom en slumpmässig lucka in i skogen. De hör dig aldrig ta mark.