lucka 24: människa

Du skulle kyssa mig under misteln, men missade och kysste misteln istället. Ett vanligt misstag. Bladen letar sig in mellan dina tänder och innan du hinner reagera har du svalt ner två, tre stycken.

Jag fnissar till. Men då tittar du på mig och jag tystnar direkt. Ditt ansikte är mörkt av skam.

Jag blir obekväm och vet inte vad jag ska säga. Tystnaden tog över alldeles för snabbt. Du står kvar i trappan och ser frånvarande mot en punkt någonstans bakom mig. Jag vill ge dig en kram men vet inte hur, för vinkeln i trappan gör det inte möjligt. Den tidsinställda taklampan slocknar och bara nödutgången lyser.
Till sist försöker jag bryta isen:
- Jag har hört att det är väldigt nyttigt! För magen, alltså...

Det bara förvärrar situationen. Du får något skrämt i mungiporna och rör dig hastigt ned för trappan. Vi pratar inte mer förrän vi passerat glasdörren.

Jag mötte dig på Juridicum en timme tidigare. Du var den sista där för dagen. När vi nu kommer ut i kylan är klockan redan tio. Alla affärer har stängt.

Lund ligger tyst och samlat. Snön har frusit till och gatorna är hala. Ett par bussar kör förbi, men vi hör inga sånger eller skrik från fulla studenter.
- De flesta tar det väl lugnt på julafton, säger jag och ler mot dig, men du ger mig en forskande blick tillbaka och jag blir med ens osäker på vad jag menade.

Vi går den långa vägen genom centrum, förbi stortorget, botulfsplatsen och längre söderut, bort mot det stora parkeringshuset, de trånga villagatorna och ända fram till stadens utkant där du bor. Båda är dåligt klädda för promenaden, men ingen vill ta bussen och utsätta sig för andra varelser.

När vi passerar förbi domkyrkan noterar jag en tant som rör sig inne vid väggen. Hon verkar ha stora problem med att stå upp. Jag tror först att det beror på fylla, men du påpekar lågt att hon har en sten i klon. När jag tittar efter ser jag det faktiskt - hennes fjäderdräkt svajar över kullerstenarna medan hon försöker hålla balansen med den ena klon och picka loss stenen ur den andra.
Det går inget vidare. Hon är hela tiden på väg att halka och göra sig illa.
- Kan vi inte göra något? frågar jag.
- Det finns inget att göra, svarar du. Det är bara naturens lag.
Jag blir sur över hur arrogant du låter.
- Det är väl ingen anledning att inte hjälpa till?
- Antingen klarar hon sig själv eller också gör hon inte det. Även om vi hjälper henne idag kommer samma sak hända imorgon.

Det blir tyst igen. Tystnaden kryper tätare intill oss när vi passerar förbi mårtenstorget, där den stora julgranen reser sig majestätiskt över alla slocknade butiker. Jag frågar om du är arg på mig. Du svarar inte. Julpyntet förorenar himlen. Man ser inte stjärnorna för allt elektriskt ljus.

När vi passerar genom södra esplanaden börjar den konstiga stämningen göra mig desperat. Jag försöker känna av vad det är som är fel men hittar inte mitt sjätte sinne, och de andra fem är för upptagna av dig för att kunna bidra.

Då känner jag plötsligt din tass i min hand. Mitt hjärta pickar snabbare. Jag vänder mig mot dig för att söka bekräftelse, men du tittar fortfarande tomt rakt fram. Ingenting blir sagt. Du verkar inte ha märkt tassens rörelse.

Till slut är vi framme i Nilstorp. Din lägenhet är varm och luktar fränt av tvättmedel och timjan. Det är flera veckor sedan jag var här senast. Har svårt att känna var mitt revir går någonstans. Du rör dig hastigt ut i köket och jag vill följa med.
- Se upp, du drar in en massa snö! säger du skarpt. Det är sant, snön har fastnat i mina klövar och lossnar nu mitt på golvet. Jag skrapar bort det mesta med ett gammalt paraply.

Du slamrar med något ute i köket. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Jag sätter mig först i soffan och tittar på dina tavlor. De stirrar tillbaka med sina modernistiska punkter och linjer. Vägrar bilda ett ansikte eller en gestalt.

Sedan går jag ut på balkongen. På innergården springer några ungdomar runt varandra i ett osammanhängande snöbollskrig. Deras tjocka svansar sopar ihop nya bollar samtidigt som händerna kastar dem.

Jag kommer in från balkongen med snöblandade känslor när jag hör att du satt på musik. Jag hör vad det är också: en pianotrio av Fauré. Minns inte när jag hörde dig spela den senast. Bara melodin får lägenheten att tina upp något.

Det har slutat skramla i köket också. Jag tittar in men du är inte där. Lampan är släckt och diskstället är fullt. Jag går tillbaka in i vardagsrummet och ser nu att sovrumsdörren är stängd. Jag gläntar på den.

Du har lagt dig i fosterställning i sängen under ett par, kanske tre tjocka filtar. När jag visar mig i dörren lyfter du på huvudet och trots mörkret ser jag att du ler mot mig. Ett väldigt trött, nästan utmattat leende.

Jag lägger av mobilen, nycklarna och plånboken på nattygsbordet, tar av mig fleecetröjan och lägger mig bredvid dig ovanpå täcket. Dina ögon är halvöppna och du halvsnarkar under andningen. Du varken sover eller är vaken, men det tippar nog över snart.

Jag vet fortfarande inte alls vad jag ska säga. Men det verkar vara okej nu. Du ser nöjd ut. Din päls har krullat sig lite i nacken.

Efter några minuter börjar pianotrions andra sats och du flinar med ögonen.
- Den här musiken får mig att vilja kyssa något, säger du.
Då böjer jag mig fram mot dig, lutar mina horn försiktigt mot din panna och närmar mig ditt ansikte. Men du besvarar inte rörelsen. Du har redan somnat.

Jag ligger kvar hos dig till musiken är slut. Sedan blir jag törstig och smyger ut i köket. Kylskåpet är nästan tomt, men du har en förpackning med blodapelsinjuice kvar. Jag tittar efter så inte datumet har gått ut och tar ett glas ur skåpet.

Det är då jag får syn på brevet. Det ligger bredvid diskstället och sticker ut ur ett blått kuvert. Mitt namn står på framsidan av kuvertet.

Jag drar efter andan. Sedan häller jag långsamt upp juicen och tar ut papperet. Handen är alldeles kall när jag börjar läsa.

Kära du,

När du läser det här har jag redan gått i ide. Du kan försöka väcka mig, men du kommer troligen inte att lyckas.

Jag har valt att försätta mig i ett medvetslöst tillstånd ända fram till mitten av april. Jag har gjort det här av egen fri vilja och inte för att jag är arg på dig eller för att du har gjort något fel. Jag hoppas att du är kvar vid min sida när jag vaknar, men det är inget jag kan kräva av dig.

Det här är ett beslut som växt fram under de senaste månaderna. Jag har mer än någonsin hängett mig åt mina studier, men samtidigt har jag glidit längre och längre ifrån vad de egentligen går ut på. Jag har levt med en tanke som blivit allt starkare under hösten - att den naturliga intuition vi har som människor, den "magkänsla" som styr våra val, inte alls tillhör oss. Den tillhör naturen, och det är inte nödvändigtvis en bra sak.

Naturen är grym och irrationell. Det finns ingen logik eller harmoni i hur den beter sig. Det finns ingen jämvikt som vi som människor brutit mot genom att sätta oss över den. Faktum är att vi inte alls satt oss över den - vi är naturens skapelse hela vägen. Vi är naturens mästerverk, dess absoluta monster. Och vi är fullständigt kontrollerade av den in i minsta detalj.

På detta sätt skiljer vi oss från djuren, som inte medvetet kan betrakta sig själva eller sina handlingar. Men inte så att vi är starkare eller mer emanciperade. Tvärtom, vi är den svagaste länken i kedjan, det svagaste djuret, eftersom inte ens vårt medvetande är skyddat.

Vi är totalt värnlösa, och det är det som har skrämt mig så under hösten. Jag visste inte ens hur jag skulle börja prata om det här med dig. Varje gång du rört vid mig eller försökt nå mig har jag känt mig hotad, hotad av en känsla att det är något i dig som driver dig till mig, något bortom dig, något vi inte har kontroll över. Och att detta något inte vill mig (eller dig, eller oss) väl.

Att jag skriver det här brevet nu tyder ändå på att jag tror att det finns något i dig som bara drivs av dig, oberoende av krafterna omkring oss. Men jag kan inte lita på mig själv. Jag är alldeles matt av alla tankar som drar i mig, alla impulser jag inte känner ursprunget till. Jag vill bara återgå till ett djurstadium, vila och slippa möta dessa känslor varje dag. Om jag sedan ändå vaknar till samma skräck så har jag i alla fall försökt.

Jag kan inte beskriva hur mycket du har betytt för mig under den korta tid vi känt varandra. Jag vet att det jag gör är oerhört själviskt, men det är vad jag tror att jag måste göra för att gå vidare som människa och djur. Det här är vad jag tror på, och om det är själviskt eller puckat eller sinnessjukt så får det vara så.

Jag hoppas fortfarande att du är kvar när jag vaknar. I de bästa av omständigheter har vi kommit förbi det här då.

Ta hand om dig.

Jag står kvar länge, med brevet i ena handen och glaset i den andra. Klockan har hunnit bli över tre.

Fem över halv fyra går jag in i sovrummet och ställer mig vid sängkanten. Rummet är varmt och instängt. Du brummar högt över andningen. Filtarna rör sig långsamt upp och ner.

Jag klunkar i mig hela glaset med blodapelsinjuice. När det är tomt ställer jag av det på nattygsbordet bredvid nycklarna, mobilen och plånboken. Sedan klättrar jag upp i sängen, lyfter på filtarna och kryper tätt intill dig.

lucka 23: grävling

Kom över vägen!
Berätta allt.

Berätta om alla tankar ni genomlevt i diket,
Berätta om alla skyltar er envishet har suddat,
Berätta om alla decennier som ritat era kartor,
Berätta om alla granar som fnissat åt er teckning,

Berä-

lucka 22: uggla

Du föddes i fel värld, bara.

Från andra sidan hoade Athena, Tomar, Mr. Ocax, Owl, Kaepora Gaebora, Aderyn, Blodeuedd, Hedwig, Sirin och Archimedes.

De höll dig vaken långa dagar med sin självklarhet.
Deras omutliga lyskraft fick dig att leta förgäves efter magiska tecken i vardagen.

Problemet var inte att du saknade intelligens. För din sort var du mer än normalbegåvad.
Problemet var inte heller att du saknade karisma.

Det var bara så att det fanns gränser.
Här kunde du aldrig bli mer än ett djur. En stum följeslagare på för långt avstånd, en klump i trädet som levde upp när alla andra somnat.
Här kunde du aldrig bli legend.
Inte längre, inte i realtid.

Den julen slöt du ögonen och tog ett beslut. Du klarade inte att leva efter dessa villkor längre. Du sökte upp vad som drev dig, tog dig fram till den ruggade fjädern längst in i magen och lyfte ut den i ljuset.

Du vek dig ut och in. Den här världen blev skuggspelet, din kropps fängelse, och den andra sidan - den sällsamma teatern, den storslagna fiktionen - blev din eviga verklighet.

Du somnade med hoppfull min, ena benet lyft, och någon annan - kanske en uggla - tog över där du lämnat kroppen.

Fiktionen skulle göra dig varm.
Fiktionen skulle ge dig legenderna tillbaka.

Fiktionen skulle göra dig självklar igen.

lucka 21: snigel (hommage till johanna)

Huvudvärk
Orkar inte
Fantasin är slut
Jag är inne på min fjärde julklapp
och har sju kvar
och har gått i två timmar
och har varit i åtta affärer
och har tio kilometer ocean
ovanpå mina axlar
Det är inte jag som tittar ner i avgrunden
det är avgrunden som tittar ner i mig
Det gör ganska ont

Jag är bra på sånt här
Jag kan gräva mig djupare
Jag kan gräva mig in i en återvändsgränd
och låtsas som att det är poängen
Jag kan inte hitta en enda julklapp till
som har en ny tanke
som har ett finurligt koncept
som får mig att vilja visa mig
ovanför ytan
Jag bor på bottnen
Här är det mörkt
och ganska kallt
Jag är så banal
Min livshistoria gläder då ingen
Om jag bara hittade en ny idé
skulle jag kunna ge bort den
och slippa ansvaret

Jag är bra på det här
Jag har gått längs väggen
i många år
utan att gå in i den
Jag kan köpa allt för mina pengar
Jag kan köpa fyra stycken hittills
Men vad hjälper det
när det är sju kvar

Jag kan inte glädja någon med mina pengar
Jag kan inte glädja någon med mitt sediment
Jag kan inte glädja någon med mina tio kilometer vatten
ovanpå huvudet

Om jag bara hittade en originell vägg
att kasta mig emot
skulle resultatet bli så underbart misslyckat
kanske till och med hyllat
och man skulle förlåta mina intentioner
och man skulle förlåta mina pengar
och man skulle tillsätta en djuphavsexpedition
som skulle hitta resterna av mig
och sätta dem på museum
och skriva en bok om dem
och göra en film om dem
och efter filmen tillverka sju olika actionfigurer
i sju olika färger
och med sju olika fantastiska egenskaper
som man äntligen kunde ge bort i julklapp
utan att skämmas

lucka 20: hund

Bröd var den katalysator som behövdes för att förvandla en valp till en best. Det var det årliga doppet i grytan i början av december som blev Morgors riktiga dop, efter att ha hetat Fido och Rasmus och Ludde och Bolivar och inte jagat annat än byxben och kattungar upp och ner för spiraltrapporna mellan våningarna i den stora herrgården där familjen bott sedan slutet på artonhundratalet. Övertygade av lille Morgors stora glupskhet på de tunna julvörtskivorna i korvspad satte familjen ut honom redan dagen efter för att vakta grinden. I början jagade han mest iväg deprimerade skator och vilsekomna daggmaskar, men när första advent gick över i andra började han göra utfall mot katter och förbipasserade och tog till och med över seden att morra mot grannarna som familjen själva odlat i många år. Han blev till en slagskämpe av rang, en som alltid repade sig efter striderna eftersom de tidigt lärt hans blod att koagulera på tilltal. Den ragg Morgor reste så fort han såg en annan levande varelse fick gräs och rötter att ryckas upp ur marken vilket ledde till att han när andra advent gick över i tredje lyckats skaffa sig ett riktigt bra jobb som assistent till grävmaskinisterna vid byggarbetsplatsen. Detta yrke betalade sig så väl att Morgor snart fick börja ta betalt även av familjen, som inte vågade leva utan hans beskydd och tjänster efter att hela stan börjat tala illa om dem. Själv kidnappade han en hona med goda gener från den rikaste kenneln han kunde hitta och fick med henne tretton valpar som var exakta kopior av sin far. När tredje advent gick över i fjärde lät han bygga sig och sin familj en koja stor som två garage utanför herrgårdsfamiljen, som nu fick betala för att få passera ut genom sin egen grind. De hade dock blivit så giriga, rädda och småsinta vid det här laget att de mest höll sig i varsitt rum och aldrig lämnade huset, levde på konserver och lät lamporna vara släckta för jämnan. När det närmade sig julafton hade staden helt glömt bort dem och området var känt som Morgors palats. Hans tretton söner hade rivit upp hela trädgården och hyrde där ut kolonilotter för träningshundar medan Morgor, som vägrade pensionera sig, vann priser i de finaste nationella slagsmålstävlingarna. På julaftons morgon smög sig herrgårdsfamiljens yngste son, den enda som ännu inte stupat av undernäring och bitterhet, ut genom residensets bakdörr men möttes av tre söner av Morgor som blockerade hans väg. Eftersom det var han som kommit på tricket med det koagulerande blodet visste han också deras svaghet, att de blev till lealösa gosedjur av korvdoft. Den yngste sonen kom därmed undan deras hungriga käftar genom att passera med en stekpanna full av grå pölsa, och blev den sista levande människan från Morgors anrika gods. Han flyttade senare till en betydligt modernare stad, där han kom att leva ett riktigt gott liv ända fram till nyår, och den enda resten av hans mörka förflutna förblev en resolut ovilja att äta julvört.

lucka 19: björn

Ni går så Vårdslöst fram i Trädgården!
Bökar och Rotar,
Här har vi Faktiskt Odlat
Astralkroppar, som ska få Växa i Godan Ro
Ser ni inte Vad det Står på Skylten??:
Rör INTE Plasman
Stör INTE Fusionen

De Stora Gasjättarna är Känsliga!
Alldeles nyss Slocknade Orion
Och Nu måste Vi odla en Ny
Som Inte kommer Blomma på
ett Par Miljarder År, minst

Inget blir Bättre av att
en Stor och en liten Björn
Lufsar Runt och Hittar på Dumheter
med Våra Plantor.

Ser ni Stjärnan där I Öster?
Den har inte Uppstått ur Intet!
Den är inte Skapad av Magi, eller Gudar,
Bara Hårt Arbete.

Allt Vi kräver är Er respekt!
Så Var Goda:
Gå inte så Vårdslöst fram Här, Björnar.
Använd Tofflor
och Beakta Avståndet till er Närmaste Granne.

lucka 18: myra

Jag kämpade länge för att passa in.

Inte för att jag ville. Absolut inte för att jag ville.

Men för att jag trodde att jag kunde komma närmare dig.

Det var den där rösten i huvudet som jag saknade. Rösten som alltid sa vad man skulle göra, som störde ut alla överflödiga tankar. Ibland hörde jag dess eko, men det var aldrig tillräckligt för att ta kontroll över mig.

Alla de andra måste ha fötts med rösten i huvudet. De behövde inte ifrågasätta.
Jag kunde bara ifrågasätta. Lyssna, koncentrera mig, försöka hitta den person eller makt som rösten kom ifrån. Men det gick inte.

Jag var en defekt arbetare, men gjorde mitt bästa efter förutsättningarna. Jag rättade mig i leden och drog mitt strå till stacken. Innerst inne var det bara en tom charad, ett försök att få dig att se mig. Utan den motivationen hade jag nog gett upp långt innan.
Vi brukade stöta ihop i gångarna. Du med ditt lite ojämna tredje ben, jag med ett löv eller ett barr i käken. Det hände till och med att våra antenner krockade. Men inte ens då tog du notis.

De andra arbetarna märkte att jag var annorlunda, men verkade heller inte bry sig så mycket. De offrade mig inte till drottningen eller försköt mig från stacken. Nej, om någon hade offrat mig hade det nog varit jag själv. I många år funderade jag på att bara vandra ut i skogen och aldrig återvända, leva som en eremit, äta vad naturen bjöd mig. Dö en ensam död.

Dessa tankar gjorde mig sällskap under lång tid. Jag levde som en främling mitt i det samhälle jag hjälpte till att bygga.

Jag kämpade länge för att passa in.

Och till slut gick det.

Det var en vinterdag, men ingen snö hade fallit. Ett fåtal av oss var ute och rekade - däribland jag, som försökte komma över dig till varje pris. Du satt inne i stacken och brydde dig väl inte om något särskilt utom att hålla värmen.

Utflykten var resultatlös. Jag var precis på väg att vända tillbaka in igen när jag såg något märkligt framför en granbuske. Jag visste direkt att det inte var ätbart.

När jag kom närmare visste jag också att jag aldrig hade sett det förut.

Det var ett ägg - stort, rött och glänsande, men trasigt. I princip hade det gått i två bitar, men hundratals småskärvor låg strödda runtom och inuti. Vad för slags djur det tillhört kunde jag bara spekulera om. Jag klättrade upp mot toppen av ena halvan för att få bättre överblick. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med detta.

Då fick jag syn på något som såg ut som ett barr längst upp på toppen, en brun liten tråd som tittade fram ur det stora röda. Jag klättrade fram till den och kände på materialet.

Det var en chock som nästan sprängde loss antennerna.

Först hörde jag bara ett enormt ljud, en hård vägg av buller som mosade alla tankar. Förskräckt släppte jag taget om tråden. Men då blev det tyst igen.
Vad var det här för helvetesbarr? En kort stund övervägde jag att fly. Lämna det åt sitt öde. Men bara en kort stund. Jag var för nyfiken, var tvungen att prova igen.

Den här gången hörde jag betydligt bättre, även fast volymen fortfarande var näst intill outhärdlig.
Det var röster som hördes. Inte en eller ett par, utan tusentals röster, men de var alla någotsånär i synk. Tonläget var entonigt och orden enformiga. Jag hörde varianter på "kura här... bygg en linje ... skydda rummet ...".
Jag förstod att det var mina släktingar som tänkte. Detta var "rösten i huvudet" jag väntat på så länge.

Ändå kände jag mig lite besviken. I mitt huvud hade jag föreställt mig att orderna kom uppifrån, från någon gudomlig makt av evig visdom. Här var det som att de gav sig själva order och följde dem kollektivt. Ingen stack ut och bestämde, inte ens drottningen.

Det var en märklig känsla. Att titta in i sin egen värld och för första gången se hur homogen den var. Jag hade alltid sett de andra som individer, oavsett hur enhetligt de betedde sig. Det var de små sakerna som gjorde det - någon tuggade maten lite udda, någon annan hade lite ojämna hårstrån på bakkroppen. Det fanns alltid ett sätt att skilja dem åt. I mitt huvud hade de alla fått olika namn och olika karaktärsdrag. Jag hade bara utgått ifrån att det var jag som var handikappad och inte kunde prata med dem.

Nu insåg jag att de inte brydde sig om varandra. En kunde offras för en annan. Ingen skulle sakna en enskild person.

Jag lyckades få loss det underliga barret och bar det till ett säkert ställe, strax utanför stacken. Där satt jag i flera dagar och lyssnade efter röster. Om det fanns minsta chans att vi bestod av individer borde jag kunna hitta din individuella röst ganska lätt.
Och om jag kunde höra din röst kanske du kunde höra min.

Men allt jag hittade var en väldig huvudvärk. Det var först när jag rotade runt med tråden inne i stacken som jag började lära mig konsten att urskilja. Men det tog lång tid och var inget som kom naturligt. Bara hårt och envist pluggande fick mig att känna igen dina signaler. Vi var kanske individer, men för merparten av oss spelade det ingen roll.

Jag fick aldrig någon kontakt med dig, inte på det sättet. Det fanns ingen speciell våglängd vi kunde ställa in oss på som gjorde en relation möjlig. Du betedde dig som alla andra, malde dina order och följde dem till punkt och pricka.

Men för mig, som levt ett helt liv i din skugga, var det ändå en belöning. Varje gång jag kände mig lite ensam i detta myller av kroppar - och det var ofta - brukade jag bita tag i tråden, fokusera, och leta mig fram till din röst i nätverket. Det var en röst som sa helt opersonliga saker, men jag visste ändå att den var din. Inget kunde ändra på det faktumet.

Den fick mig att känna att jag trots allt hörde hemma i stacken, att jag var en del av det stora hela. Inte för att jag direkt kände mig som en kugge i maskineriet - det kommer jag nog aldrig känna - men för att jag hörde ihop med din kugge. Vi hade något gemensamt, och det var värt att kämpa för.

Jag fick aldrig någon kontakt med dig, inte på det sättet, men vi fick i alla fall kontakt med varanda.

lucka 17: apa

Såg klasar av stjärnor växa i fönstren,

- Klasar med bananer.

händer och fötter på väggar av snö,

- Han klättrar efter bananerna!

Såg klappar gå mot-

- bananpresenter! Yes!!

...

- ...Hmm?

Suck.

- Men fortsätt då!

Jag försöker säga något här.
Du avbryter mig hela tiden.

- Jag förbättrar texten!
Den var för svår.
Du måste ha tydligare bananer.

Vad har bananer med julen att göra?

- Vad har bananer inte med julen att göra?

Det där är inget argument.
Du upprepade i princip bara vad jag sa nyss.

- Det där är inget argument!

Du bara upprepade-

Som sagt.

- Du bara avbryter mig hela tiden!

Och du bara apar efter.

- Hmm...

Säg något bättre själv om du vill.

- Det kanske jag visst vill!

Okej, fantastiskt. Scenen är din.
Glöm inte bort att relatera till julen. Lycka till!

- Hmm!
...
Jag träffade en gång en strålande banan,
Gul och mogen som en strålande sol,
Vi klättrade i alla granar, för det var snart jul,
Hon frågade om jag hade någon annan banan,
Jag svarade nej, mitt hjärta tillhör bara-

Det här är outhärdligt.
Jag bryter nu.

lucka 16: röd panda

varm lek hoppar tuggar klor hänger kliar päls gnager röd mjuk smyga frukt hålla ränder päls hopp landa titta påle svans vinglar vatten lukta tass glor bambu sträv torr dunsa gapa kraft päls tugga brun klänger trä vaggar bambu sniffar röd säker vänta hopp duns glad hicka päls gnida tjock rulla slåss rund löv chans sover hoppar grenar röd griper flina gapa tass hand knäck mums rullar päls tindrar tuggar vatten glad blöt bark hitta gräva tittar ben svans händer gnida huvud rött bambu slicka snurra somna

molna

upp nöt kasta svansen titta fånga

lucka 15: åsna

Jenny stöder sig på ena frambenet. Hon ser ut över dalen. Det gör så frälsande ont i ryggen! Om det bara inte var så långt till stan.

Jenny bär luva för att slippa solen. Han har sagt att det är okej. Han säger så mycket bra! Han pratar om vidsträckta ängar av grönaste gräs. Det är det bästa hon vet.

Jenny hör röster på avstånd. De låter glada. Hon blir glad också. Fast luvan är svettig och varm och marken är frusen och torr. Hur går det ihop egentligen? tänker hon nu. Det är det mesta hon någonsin tänkt.

Jenny får något blött på mulen. Är det ett blomblad? tänker hon. Det känns som en snöflinga.

lucka 14: orm

Inte en enda färg stämmer.
Snön, buskarna och trädgården är dränkta i toner av blått och mörkblått.
Stentrappan är lila.
Runt kroppen löper en lysande röd kontur, tjock som fingerfärg kring overallen och mössan.
Längre in blir glöden mer intensiv, tonar över från brandgult i armarna till gult i huvudet till skinande vitt i en liten knut i pannan.

Barnet gäspar.
Han ser ingenting utom en gråsvart massa. Suddiga buskar, lösa konturer.
Han är förd bakom ljuset - ditt ljus, det ljus du använder för att föra.

Det gick inte att sova för honom ikväll.
Pappa drack för mycket glögg och mamma gick uppför trappan alldeles för tidigt.
Teveprogrammen blev till obegripliga teaterpjäser.
Verandan är för kall, men det är så långt bort från huset han kan komma.
Verandatrappan är en hållplats mellan dåliga nätter och ovissa dagar.
Här kan han vila, tänker han.

Men du kan inte sitta still. Du behöver mat, precis som alla andra. När barnet börjar tugga på en kola slingrar du dig närmare, laddar upp körtlarna. På fem meters avstånd tar du dig in i hans fantasi.

Han märker dig först när kolan i munnen smakar beskt. Den smakar som äcklig medicin, som året då han var sjuk i bronkit. Det är något med snön också, den har plötsligt flera lager. Den rör sig ryckigt fram och tillbaka mot trappan. Den fjällar.

Hotet kommer när han vänder sig om för att fly.
Där finns ingen dörr.
Verandaporten är ersatt av en suddig snödriva.
Någon har tippexat över den.

Fantasin tar kontrollen.
Han vill krypa ut ur sig själv, men det finns inget bättre att krypa till. Det har inte bara varit en dålig kväll, det har varit en dålig vecka, en dålig månad. En dålig jul med dåligt sällskap.
Teven visade bara svartvitt.
Mamma tittade inte på hans teckningar.
Pappa tittade bara på flaskan.
Inte en enda färg har stämt.

Han reser sig och sparkar i snödrivan. Där finns något att rikta energin mot.
Där finns du och får sparkarna rakt i käken, får vittringen sönderblåst, får färgerna uppblandade med varandra.
Snön går sönder,
faller i lager efter lager
tills hans huvud är tomt och kvällen är slut
och allt du har är det mörka skelett du är byggd av,
och du försvinner tillbaka till den ologiska plats du kom ifrån.

lucka 13: kanin

Så mörk är natten i midvintertid,
du sitter med kyliga öron
man ropar ditt namn ifrån köket-

Du lystrar. Nu hörs det inte längre. Klockan är fem minuter i midnatt.

Skuggorna ruva
i alla tysta rum
ljus som av vingar,
väggarna flackar

Buren är låst. Du hugger tag i luckan. Din uppväxt har gett dig starka tänder.

Ingen dager synes än,
hallen spår om värme
du smiter genom öppningen
till ett kök med mindre natt

Det hänger lakan ovanför dig. Nu hör du sången bättre. Det är ditt namn, men orden är helt fel.

Så är du hitkommen,
elva nätter före jul
nästan varm och ljus i pälsen-

Någon är i köket. Du skuttar till, råkar välta något. En fräsande het smärta går upp över ryggen. Klockan slår tolv.

Midnatt råder,
glöggen står och kokar
tassarna är varma
händerna är varma

Du försöker skutta bort. Allt är kletigt och ont. Någon kommer närmare, sträcker sina händer-

-rakt genom halsen, sträcker en pil av något argt genom hela ditt huvud.

Du rör dig bort, bort. Dina fjät är för tunga. Natten är för stor, för stum.

Alla lakanen lyser. Det är en ljusklar hägring. Detta händer inte på riktigt-

Snön glänser utanför.
Tvåtusen år av
Drömmar med vita ljus.

lucka 12: oxe

Ho Ho Ho!

Here's some heavy Christmas greetings from your hardest worker, fresh outta the pen this afternoon!

Missed me? I kinda took a long shot when I jumped on that ferry, but man, has this trip been paying off! I get a lot more work here at the ranch, even now when the grass is all hard. And you know what they say: With more responsibility comes...more babes!! I've had my eye on a preeeetty hot piece of cattle for some weeks now. Gonna make my move as soon as I'm done lifting och pulling for today. So, life is good.

Anyway, I don't miss you guys that much, and I sure as hell don't miss the cold, but I guess I'm kinda thankful for you bringing me up and all. Even if it was just to kill me and take my meat later on. I remember that nice summer afternoon when I had done really well with the soil and the fields. To reward me, you guys took me to a shed... and tried to cut me in the groin!! Take away the pride of a bull!? What kind of a family is that, huh?

Of course, I was too strong for that, so fuck you Mr. Karlsson. Unlike you, I know how to work hard and be a family man. I remember that other time when you and your no-good brother tried to take the meat out of poor little Maja. Sweetest gal I ever seen, never done a thing. If it weren't for my horn skills, she'd be in some fat stomach by now.

Gee haw, that was a drag. Kinda got me upset all over again. What I really wanted to say is this: If you're missing one member of your crew this year, he's long gone and not coming home. God bless America.

XOXO,
Martin

lucka 11: rödhake

nynnar intellekt
sjunger brödhjärnan, bit och bit
sjunger den maten före beträdd
av gräsbitar strödda
för halsen bättre
sjunger ditt företräde.

nynnar intellekt saffran
slut i halsen sjunger
hela butiken:
Priset har gått upp. Blommorna har frusit!
sjunger priset det frös,
blommorna gick upp
strödda av brödbitar sjöng de
hela halsen, bit och bit
sjöng ditt intellekt före.

nynnar åt sången som sjunger bitar
och bitar av brödet som nynnar
åt priset du glömde
ditt nu!
strött över hela butiken,
glömde stänga dörren innan
blommorna fryser och huttrar,
gräset som minns sitt företräde

sjunger dörren före
ditt intellekt,
sjunger dörren för hjärnan stängd
men fönstret öppet.

lucka 10: bäver

Vi fångade din position med bruna cirklar:

På vår karta blev det märken efter kaffemuggar.
På din blev det gamla sjölinjer.

Det tog tid att lära känna terrängen.

Vi färdades med kanot genom trånga korridorer,
väggar och tak av ved och bråte,
labyrinter av trädsopor.

Vi sträckte ut händerna mot vattnet,
vattnet som gjorde stövlarna blöta och tungan jordig.
Det svarade med svag elektricitet,
ledningar som tvinnade ihop sig närmare källan.

Till sist såg vi masten:
ett monument över misslyckad civilisation,
en trasig metallpelare fångad i ett kluster av träpinnar
och stockar, avbitna träd och våldtagna människostugor.
Det sprakade kring antennen.
Förmågan att sända information var bortom räddning.

Kring mastens fot stod kullen,
höjde och välvde sig ända ner till vattnet.
Där satt ni och gnagde med varandra, inte av arbete utan av gott humör,
alla släktingar samlade kring ett gemensamt verk.
Där satt du, kraftdjuret, och firade jul.

När vi tangerade din position vände du dig mot oss,
gav oss en blick, som om du hade svaren på våra frågor.

Men det var en kort glimt,
som snabbt övergick i något mörkare,
något som ruckade på balansen i vattnet
och vi fortsatte förbi utan ett ord.

lucka 9: gris

Det kan ibland kännas obekvämt att slakta en gris i juletid.

För det första: Tänk inte på grisen. Den vet om att döden är julens bästa vän. Om den inte vet om det finns det ändå inget du kan göra. Man kan inte lära grisar att sitta. Och även om man kan det är det fullständigt poänglöst.

För det andra: Se till att inte förstöra köttet. Det är köttet du vill åt. Till skillnad från människor har grisarna inga begravningar med öppen kista, så du kan deformera ansiktet hur mycket du vill, men köttet måste vara mört och aptitligt.

För det tredje: Tänk på dig själv. Du har jobbat hårt ett helt år. Du har ju inte gjort annat än att jobba. Visst förtjänar du lite död gris.

För det fjärde: Gris är ett väldigt ofilosofiskt djur. Vi människor har en stor stab av tänkare, forskare och poeter som arbetar så hårt de kan för att nå fram till livets mening, men grisen skiter i den saken. En gris bryr sig inte om mening. En gris bidrar inte.

För det femte: Gris har inga värderingar. Ni kommer aldrig att kunna prata politik eller religion. Ni kommer troligen inte ens att kunna skvallra om kungahuset eller grannfamiljen. Det finns något ryggradslöst i att aldrig kunna hysa riktiga åsikter.

För det sjätte: Gris har ingen känsla för konst eller musik. Om du går på vernissage med en gris är det mer troligt att han äter upp installationerna än säger något tänkvärt om dem. Om du går på klassisk konsert med en gris kommer han säkert applådera mellan satserna.

För det sjunde: Gris är usel i sängen. Faktum är att det är svårt att ens få honom att stanna i sängen. Gris visar ingen hängivenhet i en sådan relation.

För det åttonde: Gris har för stora fötter för att använda tangentbord. Glöm att kunna lita på honom i internetdebatter. Glöm att kunna följa hans finurliga blogg. Glöm att kunna poka honom på facebook. Det enda pokande som blir gjort med en gris är om du slår honom i huvudet med en pinne.

För det nionde: Grisar sover större delen av nätterna och det är mycket svårt att få med dem ut och festa. Som mingelpartner är grisen förvisso mycket aktiv, men har svårt att plocka upp sociala signaler och är även riktigt kass på namedropping.

För det tionde: Grisar vet inget om julstämning.
De vet inget om hur det är att klä granen med tindrande ögon, att samlas framför Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julaftons eftermiddag, att tända alla adventsljusen när mörkret faller och att ge barnen julklappar innan de går och lägger sig.
De vet ingenting om lucia, stjärnan från Betlehem, de tre vise männen, krubban i stallet eller ens Jesus.
De vet ingenting om glögg, lussebullar, pepparkakor, julmust, julöl, julgröt eller dopp i grytan.
De vet framför allt ingenting om julskinka, och om vilket arbete du lägger ner varje år för att få den så mör och god som bara är möjligt.

Nej, grisarna skiter fullständigt i allt detta.

Ett sådant osympatiskt djur förtjänar inte mer än att slaktas.

lucka 8: hamster

Tankar som går runt i ditt huvud.

Mat.

Snö?

Du hoppar upp på den lilla plastavsatsen.

Nu är det hjul igen, tänker du.

De ser likadana ut allihop.

Årtalen snurrar.

Tänderna kliar...

Någon öppnar luckan,
fyller på fler dagar,
byter ut en timme eller två

ser bara till att månaden är intakt.

Det snöar lite.

Du festar på en brun morot.

Knaprandet ekar i rummet,

ljudet rör sig bara med ljudets hastighet.

lucka 7: bältdjur

Betydelseburen genom långa tunnlar av kvistar och rötter, tunnlar som leder till fler tunnlar som leder till en kraftig pulsökning närmare soluppgången, färgad av jord, svett och din orubbliga hastighet.

Missionen som är större än arbetet: att överbrygga skalen mellan tusen mjuka viljelösa släktingar. Att sätta spjut av gemenskap genom deras kroppsformade pansar och erbjuda hopp och löfte om julens evigt förenande godhet.

Det började med ett kort - en hälsning från gudar av en magnifik civilisation som campat i närheten och varit slarviga med soporna.
Kortet föreställde en överviktig man på någon slags tron.
I knäet hade han en liten unge.
Vid sidan av tronen en tung säck.
Framför honom ytterligare ett hundratal ungar, män i kåpor, djur med snirklade horn och färger som inte finns i din miljö.

Din syn var för dålig så vissa av detaljerna kom undan, men detta kunde du uppfatta:
Stjärnan i bakgrunden,
ljuset i ögonen,
barnen och herdarna.

För en individ fångad i ett släkte utan samhälle blev de vansinniga alarmklockor.
Nu springer du med evangelium,
från dörr till dörr i en kultur som saknar dörrar,
med helig skrift i en koloni som inte kan läsa,
med passion och värdighet till såna som glömmer allt du sagt och går och blir överkörda av en lastbil.

Är det värt det? kan du fråga dig själv när nosen möter solen och nya dagar tar de gamlas plats.
Sen minns du barnen, glittret, djuren, alla dessa olika varelser samlade på ett och samma ställe.

Vad skulle kunna vara viktigare?

lucka 6: ko

Jag ligger på rygg i det frostklädda gräset när Ko kommer gående från ladan. Hon stannar ett par meter från mig och skelar med ögonen.

- Jag känner att det är något du har på hjärtat, säger hon.
Jag drar en lång suck.
- Ingenting blir riktigt som jag vill, Ko. Särskilt inte julen.
- Moo. Hur vill du ha julen?
- Lugn. Avslappnad. Fri från oro och olust.
Ko idisslar.
- Har du funderat på att äta gräs? försöker hon.
- ...Äta gräs? Vad skulle det hjälpa?
Ko skelar med ögonen igen. Så långt verkade hon inte ha tänkt. Jag ligger kvar och känner hur underarmarna börjar domna. Klockan är bara elva på morgonen, men det känns som att hela dagen har gått.

- Jag blir så dålig i magarna av all den här julmaten, säger hon till sist.
- Jaha.
- Jag försöker bara hjälpa.
Hon skrapar osäkert med klöven i tjälen.
- Mycket gräs är det ju inte kvar...
- Ko, har du någon gång känt att hur mycket du än försöker, så finns det en grundläggande del av dig som aldrig blir riktigt bra? Som en obehaglig konstant som alltid kommer finnas där, och som du alltid måste ta dig runt, om och om igen, i allt du gör?

Ko idisslar.
- Moo. Nej, det kan jag väl inte påstå...
- Okej, glöm det.
- ...men vad vet jag om sånt? Jag är praktiskt taget lobotomerad.
- Lobotomerad?
- Man har skurit bort delar av min hjärna för att mörka min låga intelligens. På det sättet behöver jag aldrig skämmas.
- Men det är ju ett fasansfullt övergrepp!
Ko fnissar och tuggar.
- Nejdå. Det var mitt eget val.

Jag sätter mig upp.
- Det är mycket lugnare nu, försäkrar hon. Förut hade jag bara massa överflödiga tankar som störde hela tiden. De gjorde det så svårt att leva. Nu kan jag till exempel göra såhär -

Ko välter. Inte helt oväntat.

- och strunta i om jag tar mig upp eller inte.
Ko fortsätter idissla. Klövarna står i vädret.
- Kanske får jag ligga här ända till nyår, fnittrar hon.

Jag betraktar henne där hon ligger, hjälplös, urblåst och obekymrad.
- Är det här något jag kan lära mig av? frågar jag.
- Moo. Troligen inte.

lucka 5: katt

Det rinner ett snöre ur tassarnas leder
som samlar sig tätt intill cystan
Det röda i leken är värmen i kroppen
Ditt hjärta, ett sovande nystan

I julbordets rispor är konsten ditt spår
En egen graffiti som klöser och slår
Din trasslande flod som gör kaos där du går
och välter omkull alla seder

Det gäller din jamande heder
att leka till yttersta droppen

lucka 4: pelikan

Vad kan man se från en kall träpåle?

- Det hänger girlanger kring masterna. Klumpigt och godtyckligt hänger de. Vissa är bara färgad plast eller nakna glödlampor. Andra har försökt emulera neon. De gör ont i ögonen, varenda en. Du fattar inte poängen.

- Det hänger abborrar i sjön, en bra bit djupare än om månaden hade varit juli eller oktober. Vattnet är ruggigt och jävligt. Eftermiddagsvinden ligger på. Magen är i och för sig hungrig, men orka. Det är för stor ansträngning. Bättre hungrig än genomblöt och iskall.

- Det hänger fulla människor längs kajen. De har röda dräkter och vita bomullsskägg. Alla sjunger i otakt. Du spanar förväntansfullt efter att någon ska trilla av bryggan, men det verkar inte hända. Lamt.

Du idisslar en gammal brevduva. Den skulle kommit med viktiga meddelanden hit i onsdags. Sedan dess har den fortfarande inte dött, utan slår med vingarna i din strupe. Oavsett hur stängd du håller näbben lyckas duvans vingar kila ut i giporna och störa.

Mörkret lägger sig mycket hastigt. En doft av stekt gris och senapskorn når dig från hytten inne vid land. Människorna har dragit sig tillbaka dit. De ser så mycket lugnare ut bakom fönster.
För en kort stund blinkar ljusen i masterna till lite extra, glittrar i rött och grönt. Färgerna sprider sig över vattenytan och kastar sig flörtigt ner mot abborrarna. Luften blir mildare och vinden ger upp.
För en kort stund är luften full av möjlighet.

Sedan sätter sig duvan på tvären och du får svälja tre kräkreflexer för att få den rätt igen. Natten tar åter kommandot. Det går nog bra trots allt. Fötterna mot pålen och maten i halsen. Det enda som saknas är lite kardemumma.

lucka 3: tiger

Jag drömde att det var natt.
Inte en natt med snö och must, utan en med gräs och blod.
En sån som inte känner nyanser.

Jag drömde att jag fick syn på dina ögon - små röda punkter i mitten av ett svart buskage.
Det fanns ingen glimt i dem.
Inga vinkar om förtroende.
De bara vakade.

Du hade lärt dem dina fasta drag - precis som du var de nobla och uthålliga. Gjorde sig snabbt en uppfattning om terrängen. Såg allt de behövde se.

De såg min fiktion gömma sig, fegt mellan raderna. Omedelbart blev jag graderad, från det bästa till det sämsta. Dina ögon följde bara skogens lagar - vad hade jag att sätta mot dem?

De såg mina traditioner gömma sig, fegt mellan tjocka dagar av kaffe och arbete. De såg mörkt på allt kött jag inte doppade i grytan.
Att jag inte gav mig in i lekar på liv och död såhär i juletider.

Sedan vände de sig mot elden, lät en het färg gå genom pupillerna, en färg som byggde päls och svans. Löven började brinna - det var din kroppsyta. Du reste ragg över alla timida klappar, skakade loss terrängen, fällde ut klorna och gav mig ett klös i ansiktet så jag svimmade och vaknade.

Klockan är två och jag raglar ut i köket, sköljer ansiktet med julmust och sveper om mig den tjocka filten med tomtemönster.
Skönt att vara tillbaka i en ombonad grå advent. Det finns djur som är lite för starka för verkligheten.

lucka 2: klumpfisk

Sent på adventskvällen sätter jag ut en hink med fem liter rom.
När jag vittjar hinken morgonen därpå är vartenda korn borta.

Sådan är din dragningskraft, stor och uppslukande, en tung sak att bära för ett land som bara erkänner småfisk.
Här firas minsann inga högtider med att steka ditt kött och dricka ditt namn.
Här är dina ägg en motvillig delikatess, något man helst sätter ut till tomtar och hemlösa.

Lika fullt spränger vi dig och dina oceanbröder till spännande mönster.
Ni måste säljas dyrt för att mätta andra traditioner, skapade behov av vidskepliga restaurangägare.
Sådan är lagen om minsta möjliga värdighet.

På din botten firar man godmodigt.
Krill och maneter i skålar! Ett julbord anpassat för stora huvuden och små behov.
Ljuset hittar inte ner till dig så du måste vara din egen sol,
lysa på dina skrovliga vänner så de ser att äta,
lysa väg för haj och kaskelot.

Det krävs stort mod för att blotta tallriken.
Det krävs stort hjärta för att stänga munnen.
Du är bara ett stort huvud.
Måste jag skåla i år blir det i din rom.

lucka 1: mård

Det är den tiden på året då pälsen börjar stelna.
När du var levande hade du allt detta, tänderna låsta i ett ständigt flin, granar och tallar låsta i en fantastisk hinderbana.
När du var levande kunde du springa. Inte snabbt som räven, men med spolformad elegans, med plötsliga loopar och kraftiga U-svängar.

Vad händer med allt de skjuter?

Från fällen sjunger en offerröst, biter i byxhasorna, biter dem sönderrivna och blodiga så de måste tvättas på anpassat gradantal.
Från fällen plirar ett ansikte mot husets ägare. Ett ansikte dammigt och konserverat mot ett annat, nytvättat och nyrakat.

Barnen trampar på ditt huvud så en tand lossnar.
Det är samma tand som lossnade från ekorren du tog i fjol, den gamla med yvig päls som bodde uppe i den tjocka granen.
Ingen kan hjälpa det förloppet. Det är din oturslott att aldrig kunna glömma.

När doften av mat avdunstat och folket somnat från glöggen i magen, det är då du ska resa dig upp.
En julklapp ska falla från den närmsta granen och spränga ett hål i golvet,
en tomte av dunkelt ursprung ska låsa upp grinden.

När du lystrar utanför villan,
med kroppen tom på organ,
med blicken evigt fixerad vid flyende skogsmöss,
då ska man veta, att snart är det jul.

(djur)livet i ett stycke december

släpp!

händerna.

:)

från iteration till estradans (av iteratioso:svart)

Jag byggde mig ett djur av gamla reservdelar.
En krokig TV-antenn surrad kring ett nystan av stålull.
Som ögon gav jag honom en egen server.
Som ben fick han ett sotigt rullband.
Jag lärde honom grunderna:
Att äta med rätt sladd,
att snyta sig i rätt kanal,
och det viktigaste:
Att inte prata med främmande kretsar.

Djuret gjorde mig effektiv.
Djuret gjorde mig virusskyddad.
Ett dubbel-A-batteri räckte
för att försörja alla mina bakgrundsprocesser.
Han brukade smyga omkring i hallen,
tyst för att inte störa mörkret,
kall av fläkten från sitt eget aggregat.
Han gjorde sitt bästa för att ta på sig det tunga arbetet,
göra mig ovetande och oberoende.
Jag blev uppladdad och isolerad.

Men tiden såg honom rostig i kontaktytorna.
Han kunde inte gnugga sig ren mot någon annan.
En morgon vaknade jag med handen sårig av Svinto.
En annan morgon var väggen sotig och magnetisk.
Jag hittade gröna högar där han kräkts upp blandningar av nollor och ettor.
Jag hittade felmeddelanden i diskhon.
Jag var tvungen att börja låsa dörren på dagtid.

Till slut fick vi kommunicera genom adapter.
Ingen felsökning kunde nå fram längre.
Batterierna urladdades.
Mitt djur fick börja vevas igång.
En dag gav han sig ut på en lång promenad i köket,
kopplade ihop sig med mikron
och körde främmande ström genom moderkortet.
När jag kom fram var det för sent att reparera.

***

Djurkyrkogården är en soptipp.
Vid min grav dräller skruvar, kablar och trasiga modem.
Jag kom med blommor,
men det finns ingen jord,
bara plåt.
Jag lyfter blicken.
Det har börjat regna genom det mörka taket.
Ett svagt prassel, som av läckande sladdar.
I denna skärm ser jag tusentals ögon,
vita pixlar som bara tittar tillbaka när jag väljer att blunda.

iteratioso: svart

= jag byggde mig ett djur av gamla reservdelar = en krokig TV-antenn surrad kring ett nystan av stålull = som ögon gav jag honom en egen server = som ben ett sotigt rullband = jag lärde honom grunderna. att äta med rätt sladd, att snyta sig i rätt kanal och det viktigaste: att inte prata med främmande kretsar =

= djuret gjorde mig effektiv och virusskyddad = ett AA-batteri räckte till alla mina bakgrundsprocesser = han brukade smyga omkring i hallen, tyst för att inte störa mörkret, kall av fläkten kring sitt eget aggregat = han gjorde sitt bästa för att allokera allt det tunga arbetet = jag blev laddad och isolerad =

= tiden såg djuret rostig efter kontakt = en morgon vaknade jag med handen sårig av svinto = en annan morgon var köksväggen sotig och magnetisk = jag hittade gröna högar där han kräkts upp blandningar av nollor och ettor = jag hittade felmeddelanden i diskhon = jag fick börja låsa dörren på dagtid =

= mot slutet måste vi kommunicera genom adapter = ingen felsökning kunde nå fram längre = batterierna urladdades. mitt djur fick vevas igång = en dag gav han sig ut på en lång promenad i köket, kopplade ihop sig med mikron och körde främmande ström genom moderkortet = när jag kom fram hade säkringen redan gått =

= djurkyrkogården är en soptipp = vid min grav dräller skruvar och trasiga modem = jag kom med blommor men det finns ingen jord, bara plåt = jag lyfter blicken = det har börjat regna genom det nedsläckta taket = ett svagt prassel, som av läckande sladdar = i denna skärm ser jag tusentals ögon, vita pixlar som bara tittar tillbaka när jag väljer att blunda.

skvallrade om dikt

Fick du chock över mina äventyr? Eller har du bara målat och målat och inte tagit in posten på några veckor?

Äsch, vem försöker jag lura. Vi var ju på ett-brev-i-kvartalet-nivån! Det var bara jag som bröt av så oförskämt med min händelserika vardag. Förlåt, men jag har bara en person att dela den med för tillfället, och delas måste den! Så, här kommer ett brev till. Du kan väl läsa dem i kronologisk ordning i alla fall.

De senaste veckorna har jag mest ägnat åt att köpa tid. På fredagen den sjätte, tre dagar efter att den underlige mannen besökte mig, stängde jag igen butiken för att vända upp och ner på varenda lunta. Jag räknade med att det skulle ta helgen i anspråk, men redan på lördag förmiddag började jag tvivla på möjligheterna. Mitt titelminne är gott och det finns viss ordning i kaoset här. Fråga mig inte varför, men jag hade en stark känsla av att boken skulle röja sin betydelse genom just titeln. Det hade ju gränsat till det omöjliga att skumma sida på sida efter rader om att "väcka fåglar"...

Men de där orden förbryllade mig ändå, för samtidigt som själva anvisningen var målmedveten och praktisk fanns det något i dem som liksom skvallrade om dikt. När alla bokryggar var tröskade redan vid lunchtid satte rastlösheten in. Jag hade tidigare avvisat tanken på att det var skönlitteratur mannen var ute efter - han verkade inte vara sån, helt enkelt - men nu gick jag för säkerhets skull igenom alla söndervittrade gamla romaner jag inte hade koll på. Jag plöjde texterna snabbt och ointresserat. Resultaten var stundtals bisarra. Bland annat hittade jag boken "Markalls sömnlösa nätter", en fasansfull samling pekoral från 1820 som bland annat innehöll raderna:

"Då dagen sönk i blommans saffransknoppar
Re'n på sin åsna Riddarn opp sig satt.
I lunk vid sidan borstbeväpnad hoppar
Hans Vapendragare och glödgar gladt.
De väckta fåglar mellan löfven drilla,
Och bäckens vågor utför bergen trilla."

Vad ska man göra av en sån text? Att presentera den för den värdige herren var liksom inte att tänka på! Efter hundratals liknande romantiska beskrivningar av fåglar i gryningen och minst lika många metaforer av sorten "min älskling vaknar som en skrämd liten fågelunge" lämnade jag fiktionen och gick över till att finkamma de rena fackböckerna. Jag hade tänkt om nu. Vad för slags "högtflygande" effekt han än ville uppnå måste det i grund och botten handla om en funktion hos boken (kunna väcka) och en egenskap hos fåglarna (kunna bli väckta). Något annat vore trams.

Det var så jag kom fram till albumet "Fantastiska fåglar" av fotografen Brutus Östlund som jag bläddrade i under nästan två timmar. Hittade inte minsta spår av något konkret, bara stigande bittra minnen av gamla fotografdrömmar.

Jag använde också internet en del, även om jag som du vet alltid hatat internet. Åh, vad det skär av, framför allt det tröga och osäkra och hisnande och malplacerande i att inte veta någonting. Att inte veta någonting alls i världen utom det man själv sätter sig i kontakt med. Internet är fusk, det utarmar människans ansträngningar och det är allt jag inte står för. Nå, till slut körde jag ändå ett par googlesökningar, fick upp några hemska dikter, skummade en bunt skönlitteratur och gav upp igen.

Ja, sådär höll jag på, fram och tillbaka, hela lördagen och söndagen utan att uppnå annat än en molande huvudvärk. Om jag varit landskapskonstnär hade jag nog fått världens depression vid det här laget! Det fanns inget annat att göra än att kapitulera. Det var skam på hur bra jag hanterat situationen förra gången.

Men när jag vaknade på måndag morgon insåg jag att jag inte tittat i mitt eget vindsutrymme. Jag hade ju flera kassar med böcker där som av var för obskyra för att ens förvara på antikvariatet. Kan du tänka dig det? Nä, det kan du nog inte.

Så den här gången slog jag på stort och köpte mig två hela veckor till. Minns inte vad jag sa till mannen när han kom. Jag drog någon vals om att "det tog längre tid än beräknat" och kände han besvikelse så visade han den inte. Det var samma glada jargong som förut - kort och rättframt, kärv tobakslukt, intressant ansiktsbyggnad. Andra gången noterade jag speciellt att hans skalle hade verkligt udda proportioner - på något sätt alldeles för tunt och avlångt, med ben som såg liksom inklämda ut. Trots detta nobel och symmetrisk... Givetvis en fullständigt obegriplig beskrivning för någon som inte sett honom. Om bara mitt liv tagit en annan bana och slirat in på skelettanalys!

Ja, och så började proceduren om igen, fast den här gången utdragen över två veckor och kantad av besök till bibliotek och arkiv. Jag skäms för att ens prata om det engagemang som besatte mig under den här tiden, avlägsen för mig fast det bara var i söndags. Mina resultat var rentav ännu magrare än första helgen, men jag blåste upp allt. Vid ett tillfälle angrep jag orden ur en ren semantisk vinkel och snårade in mig i resonemang som skulle fått Wittgenstein att vända sig i graven. Vid ett annat blev jag ovanligt vetenskaplig och lärde mig mer om fåglars stimuli och sovvanor än jag någonsin vill minnas. Tre dagar följde när jag inte gjorde något utom att vandra omkring på gatorna i milt raseri. Sedan köpte jag en skiva med fågelläten och försökte avgöra...

Jag var ett vrak i måndags. Fullständigt usel! Kunderna kom och gick och jag såg dem genom simmiga fiskögon, klamrade mig fast vid frasen "jag är ledsen" för att slippa göra mig alls närvarande när mannen anlände. Det gjorde han heller inte på ett tag. När klockan var två började en liten flisa av mig önska allt bortglömt och förbi. Han hade kanske gett upp ändå, eller hittat sin fördömda bok på annat håll.

Men halv fyra och mannen steg in. Han gick rätt på bordet, klöv palatset som en fältherre - vad annars! Sedan fumlade jag med slaskiga händer efter meningar långt bak i huvudet, öppnade munnen och försökte väta tungan medan han sa "Är det den här?" och lyfte en bok framför ögonen på mig. Den klövs och slogs ihop med ett högt klick.

"Den här blir alldeles utmärkt."
Mannen nickade åt sig själv och såg ner på boken han lyft från mitt bord. Det var en tunn samling med ett sparsamt antal sidor men med stor bredd och tjocka pärmar. Till formatet liknade det mest ett överdimensionerat fotoalbum. Jag har inte den minsta aning om vad den gjorde där.

Den värdige mannen slog ihop boken igen och ljudet ekade mellan alla hyllmeter. Det var nu jag borde tagit chansen att samla ihop huvudet, men det gjorde jag inte. Jag lyssnade på klicket och försökte koppla det till små ugglor som vaknade om morgonen. Fick ingen logik. Snarare var det så att själva ljudet lät som ett fågelläte, ett halskluckande från något flygfä djupt inne i skogen. Det var kort men hade varmt och nästan blött djup. Funderade en stund på hackspett men om något spettades var det inte trä utan ett mer resonant material, mellan marmor och plåt kanske. Säkert många övertoner!

Han frågade hur mycket jag skulle ha för den. Jag tittade på albumet och drog ett snabbt överslag för tre veckors svår och djup ångest.
"Det blir 300 kronor, tack" sa jag, för en gångs skull helt tillfreds med mig själv. Mannen grävde efter plånboken. Ett hutlöst och onödigt pris för en bok som jag inte sett förrän nyss. Den enda förklaringen jag kan tänka är att jag måste ha städat dit den från all litterär bråte på vinden. Det slog mig inte förrän senare att jag borde inspekterat innehållet.

Vad som däremot slog mig, i ett snabbt och väckande tankesprång, var att jag höll på att förlora hela mysteriet! Det skulle försvinna ut genom den stora glasdörren tio sekunder efter att jag greppat hundralapparna, och sen skulle min vardag liksom surra kring halvt formulerade frågor i en plågsam och oöverskådlig tidsram. Jag fick en idé och ljög.
"Du måste fylla i här också. Namn och adress tack"
Jag drog ut vänstra skrivbordslådan och tog fram min linjerade skrivbok som är märkt med "adresser". Det är en samling kontaktuppgifter som från början tjänade som hjälp för att starta upp. Hade inte skrivit något där på flera månader.

Den orubblige mannen rubbades nu en smula! Han blev stel i axlarna, hans pupiller växte och riktades liksom misstänksamt mot mina när jag räckte honom en bläckpenna. Men jag hade självförtroende nu.
"Jag måste bokföra alla större inköp separat" sa jag lugnt och han återfick sin värdighet. Sedan krafsade han obekymrat i skrivboken, nickade mot mig och trädde ut på gatan med det stora albumet under armen.

Och det var historien om hur jag förvandlades till stalker. Nu är det bara en tidsfråga innan jag börjar följa efter honom ut i vildmarken och försöka avslöja hans morbida fågelsekt!
För att vara ärlig vet jag inte vad jag ska göra av allt detta. Har inte lämnat staden på hela veckan. Just nu känner jag mest för att vila från tankar på fåglar och herrar och invänta julen i antikvariatet med glögg och vaxljus, som en annan pensionär.
Firar du jul i år? Det är en relik som växt sig viktigare än alla delbetydelser, tycker jag. Klart, den kanske inte är så konstnärligt intressant.

Men jag ska inte förminska din vardag. Jag gissar att du fått inte mindre än fyra målningar färdiga sen du kom ur din traditionella depression!

I gengäld får du gissa vad den mystiske mannen hette. Namnet fick mig att skratta högt.

Är livet konst? Skicka med lust,
i

sympati för mr. häst

På ett litet utebord utanför terrassen, utanför verandan, utanför salongen, utanför hela den vitmålade enplansvillan i fransk stil, utanför Nice, utanför lyxkvarteret med sin interna sol som alltid lyser mest innanför staketen, utanför postkontoret som inte alls ligger här, utanför ett mycket välsvabbat golv där barn halkar så fort de rör sig utanför rummen, utanför den inglasade verandadörren och den lilla trappan av trä som leder fyra meter ut i gräsmattan har en häst slagit sig ned.

Du lägger en sockerbit i kaffet. Det skulle du inte ha gjort. Nu är det kaffe, häst och kopp över hela din hand och över duken.

- Längtar du tillbaka till travbanan? frågar du din nytillkomne gäst i ett försök att vara artig trots att det helt uppenbart är han som förstört den goda stämningen.
Hästen svarar inte. Han har skygglappar över ögonen. Båda ögonen. Du skådar honom i munnen. Det står följande:

"Du har fått ett brev, i brevlådan. Den ligger utanför huset."

Du rör dig motvilligt genom en tjugo meter lång (gräset) lust att rida barbacka (hästen) mot staketet och sen längre till vänster (brevlådan) medan texten blir allt mindre sammanhängande och läslig (det börjar regna) och barnen (dina) springer ikapp. De har kortare ben men är ändå snabbare, är det inte underligt? Barn är designade på ett sätt som alltid har förmågan att irritera. De springer före och hämtar brevet, räddar det ur sin blöta fälla, sveper det ur vattenmassans hårdhänta våld och nu är du trött på den här meningen. Lyder:

"Trams är..."

Punkterna ingår inte utan känns bara. I magen.
- Öppet för tolkning? frågar du din nya vän Häst.

Han låter ljuda ett gnägg som spelar över gräsmattan, klapprar mellan staketen, travar mellan sovrum och sovrum tills allt material är insamlat. Sedan, i ett mycket olyckligt antiklimax, har han den dåliga smaken att somna. Du får själv tolka upp efter honom. Ända till natten sover han, medan du sjunger alla låtar på temat häst du kan. Barnen sover, mycket långsamt och du tänker: "Ha ha, vem är det som är långsam nu egentligen". Morgonen kommer när du släckt alla lampor, rivit alla hus och fått fri uppsikt över de vida havrefälten. Utanför, där en väg...

tassar

Klyschorna bogserar dig genom rummen. Det hänger ett lapptäcke av röster i luften, flikar av skratt och synt, anekdot och basgång, ett beat som drar med sig allt som äger en stämma. Efter att någon tände eld på verandatrappan har alla gäster fått använda ett högt fönster på andra våningen. Den stora kastanjen utanför är sjuk av höst, blåser in löv och människor utan urskiljning.

Folk skrattar högst på innergården - två alkoholhaltande män har börjat terrorisera en hund. Resultaten är mediokra. Den lilla terriern hoppar lätt undan deras spottsalvor, sprintar mellan deras ben och flyger till och med över eldstaden ibland, som en cirkusartist. Inuti hundens päls surrar en generator, starkare och jämnare än hela muskelmassan, gör publiken nervös och skingrar applåderna.

Den lilla konsertscenen på tredje våningen är fylld från kant till kant av män i frack. Kördirigenten har väntat i en halvtimme på att musiken där nere ska stängas av så att deras repetition kan börja. Men ingen vågar trotsa de som dansar, så ingenting händer, och bland sångarna börjar rastlösheten sprida sig. Åtminstone hälften av tenorerna är tillräckligt kissnödiga för att vilja dissa hela framträdandet, och den andra hälften börjar tappa rösten av tristess. Man utbyter blickar och stampar i marken.

På bottenplanet finns en plats där arkitekten drabbades av plötslig inspiration, ett solfjädersvalv som ramar in en lång hall. Där har ett par valt att ha sex. De står upp och lutar sig försiktigt mot den ena pelaren. De är diskreta, nästan ljudlösa, men svetten står upp och sjunger. Här kommer du förbi, på väg ut från vad som en gång var ett biljardrum. Du saktar in när du får syn på dem, försöker vara omärklig. Den långa hallen under valvet ligger i mörker och gömmer alla reflektioner från din klänning. Taket mullrar av fötter och dämpar ljudet från dina klackar.

Men så trampar du snett och skriker till. Paret drar efter andan och försvinner ut i kulisserna.

Klyschorna knuffar dig vidare genom byggnaden, ser till att du följer rätt personer, håller dina fördomar i schack när inte ens golvet går att lita på - den dåligt upplysta nedervåningen gömmer ett myller av skalbaggar. Troligen äger de stället mer än vad människorna någonsin gjort. De ljusstrålar som hittar hit från discolamporna får deras skal att glittra som konfetti. Bara någon som verkligen stannade upp och tittade efter skulle tro att de var levande.

Trapporna badar i färg och folk som vilar efter dansen. Du tappar många ord i konversationer men det spelar ingen roll, det kommer nya hela tiden.

"Jag måste säga att det här är ett av dina främsta verk" säger en ung man med svart pikétröja och pipskägg. Han pratar till den skallige gubben med vattenpipa i munnen som svimmat av nedanför en stor tavla.
"Jag ser den som ett praktexempel på den sena pointilismen" fortsätter mannen i pikétröjan.
"Är inte pointilismen död?" säger en förbipasserande.
"Konstformer dör aldrig ut. Folk spelar ju renässansmusik även idag!"
"Det är inte samma sak."

Den stora kastanjen har fått högre feber och smäller med fönsterdörrarna. Den ville aldrig att det skulle gå såhär långt. Allt är väl så länge det är sommar, eller rentav sensommar, då kan man vila i värmen, söka tröst hos andra träd. September, oktober går också bra. Oavsett hur länge natten varar kommer ljuset ändå tillbaka på morgonen. Men november för alltid med sig något ont. Det börjar i väggarna och kryper ut mot den omgivande skogen. Byggnaden är som ett levande batteri som glömt vilken pol som är vilken.

Överallt omkring byggnaden är skog. Det finns ingen asfalt, ingen parkering, ingen grusuppfart, ingen landsväg. Det enda sättet att ta sig in är via en tunn stig, knappt synlig om man inte vet var man ska leta.

Men folk fortsätter komma. De kommer vandrande i långa led, med ficklampor i händerna och ryggsäckar fulla av smällare, vinflaskor, LP-skivor, luftmadrasser, sprutnålar och spritkök. De tror att de kommer för att tappa kontrollen, men har ingen aning om vad det egentligen innebär. Man klättrar upp på kastanjen och tvingar sig in genom fönsterdörrarna.

Hela den andra våningen skiftar i gult och lila. Reflektioner från väggar och ornament gör det svårt att bedöma avstånd. Det är så högt i tak att man till en början tror att hela salen är en enda stor uteplats. Givetvis är akustiken förfärlig, något annat hade inte varit att vänta, men bidrar till den psykedeliska effekten. Samtalen från trappan där du sitter ekar ut på dansgolvet och skär i musiken.

De nytillkomna behöver några minuter på sig innan de vågar hoppa ner från fönsterbrädet. De hade väntat sig något stort, men inför detta försvinner hela identiteten. Dansande människor bidrar en oformlig massa så långt man kan se. Det här är inte en farlig våg att surfa ut i för en stund, utan ett hav som hotar att svälja allt de har.

Men från trapporna ekar samtalen, klyschorna, klustren av tomt prat, och det blir vad de behöver för att ta steget. Man hakar tag i varsin replik, klamrar sig fast vid den så hårt man bara kan. Sedan klistrar man den över alla ens tidigare namn, införlivar den, låter den bli en slogan för ens identitet. En personlig livboj som sedan bär de nytillkomna ut i människohavet.

"Haha nej, man vill ju inte ligga på stranden hela dagen" skrattar en krullhårig pojke medan hans ansikte slår över i blått. Du ser fascinerat på hur lätt och naturligt han rör sig från klyscha till klyscha, som om allihop vore hans egna. Men lättheten skrämmer dig också. När du kom hit tog det dig nästan tjugo minuter att hitta en första klyscha att leda vägen. Fortfarande är det som att de äger dig, snarare än tvärtom.

Man kallar dig Ulrica för tillfället, men du vet att det inte är ditt riktiga namn, utan en figur i en poplåt. Du gillar det inte alls, men vill inte klaga och förstöra stämningen. Folk har sagt dig att det kan vara riskabelt att trotsa flödet. För några av de andra kan ju namnet vara kopplat till en viktig replik. Och vad du än hette från början har du ju inte valt det namnet heller. Men varje gång det används blir natten lite skevare, som ett cykelhjul som vrids runt sin egen axel tills ekrarna står åt alla håll.

Kören är nu nere i en tredjedel av det ursprungliga antalet. Bara de lojalaste och mest rabiata är kvar. Kördirigenten, en veteran som egentligen skulle vara sjukpensionerad, har gått igenom alla sina standarduttryck för besvikelse: ilska, förnekelse, apati. Kören är egentligen en rest från de tidigare delarna av kvällen, precis som biljardturneringen och vernissaget. Den har ingen plats nu, nu när till och med skalbaggarna börjar framträda i öppet ljus. Fler och fler av tenorerna slänger av sig fracken och förenar sig med det kokande vimlet på våningen nedanför.

Droppen kommer när till och med Magnus börjar vika undan med blicken. Magnus är kördirigentens trumfkort, en äkta naturröst, en positiv kraft som flera gånger räddat honom undan en väntad sjukpension. Nu ser sig Magnus om bland de andra sångarna, suckar teatraliskt och smiter ut genom bakdörren.

Kördirigenten ger nu upp. Han förklarar kort och avmätt för de få som är kvar att framförandet är inställt på grund av bristande intresse. För de som verkligen vill sjunga Händel finns det säkert möjlighet inne i staden. Eftersom det har blivit så sent rekommenderar han inte att man försöker ta sig tillbaka genom skogen. Bättre att använda sovkvarteret på första våningen. Kördirigenten ska själv dra sig tillbaka dit nu. Han ska bara stänga av musiken först.

Danssalen är mycket trång vid det här laget, trots sin storlek. De som befinner sig i mitten av massan kan bara dansa vertikalt. Här och där har slagsmål brutit ut men ingen är säker på om det beror på trängseln. Folk strömmar till även från innergården, där de djurplågande männen har somnat och den lilla terrierns effekter slutat göra intryck.
Men hunden kan inte leva utan all uppmärksamhet. Han börjar bita efter publikens ben, blockera deras väg och göra allt mer halsbrytande hopp för att fånga intresset. Han jagar upp sig till ett enda hårigt nystan av elektricitet. När ingenting hjälper spurtar han uppför trapporna och ut på dansgolvet.

Där har två lyckliga tillfälligheter gett den stora kastanjen hopp om att förstöra kvällen en gång för alla. Programmet som styr färgen på strålkastarna har hakat upp sig och fastnat på illrött. Samtidigt har det börjat snöa ute. Kastanjen slår nu upp de höga fönstren på vid gavel och låter snön blåsa in i ett rött olycksbådande sken. Han tänker sig en helveteseld som renar byggnaden från alla dessa inkräktare, dessa förbannade virus.
Tyvärr är hans makt begränsad. Visst snöar det in, men snön träffar bara det tjugotal människor som dansar närmast rutorna. Och det enda som händer är att de blir lite blöta.

Men du får syn på snön och knuffar dig själv genom folkmassan, närmare fönstret. Du har aldrig sett snö i november förut. Vid såna här tillfällen är det alltid någon som ska skryta om hur de blev insnöade på camping en gång redan i augusti, men just nu är luften fri från invändningar. Luften är överhuvudtaget friare och tystare än på länge. Det är kördirigenten som lyckats ta sig fram till ljudanläggningen och stänga av musiken.

Han hade väntat sig arga rop, en hätsk folkmassa, men just nu råder bara mild förvirring. Det är som att musiken blivit en så naturlig del av salen att de inte kan existera utan varandra. Folk slutar röra sig för en stund och håller ut i väntan på nästa låt. De nytillkomna tror att pausen ingår i planeringen och rör sig mot trapporna. Men till slut börjar alla att acceptera tystnaden som något oåterkalleligt. Till och med de mest inbitna är på väg att skingras och börja göra annat när terriern kommer springande över golvet, laddar upp till attack och gör ett utfall mot dig.

***

Efteråt kom man överens om att avliva hunden. Det spelade inte så stor roll vad det var den lidit av, om det var rabies som vissa trodde eller något helt annat. Förresten fanns det inget sätt att säkerställa saken där och då. Magnus, som blivit hårt drabbad av händelsen, antog en ledarroll och enade folket runt resterna av den nedbrända verandatrappan. Där grävde man ner kroppen och höll en liten andakt. Det var ingen som visste vem hunden egentligen tillhörde, men på något sätt blev det hela en offentlig ursäkt som alla kände sig lättade av.

Den krullhårige pojken var den enda som inte deltog på begravningen. Han hade befunnit sig bara några meter från dig när terriern högg. Till skillnad från alla andra hade han sett att du faktiskt inte blev biten. Hunden hade gjort en saltomortal och bara snuddat vid din axel med nosen. Strålkastaren som kastade ned sitt illröda sken och snön som yrde runt din rygg fick scenen att verka våldsam och blodig. I själva verket hade allt skett i slow-motion. Du hade haft gott om tid att sträcka ut handen mot terriern när den passerade, låta dina fingrar löpa över dess elektriska päls. Den laddade upp dig precis så mycket som behövdes för att du skulle återta rollen som dig själv.

Du kommer tillbaka i punkter, små fyrkanter större än snöflingorna men mindre än löven. Skalbaggarna som samlas på nära håll ser signalerna gå från enhet till enhet, följer utvecklingen från flimmerhår till pälshinna, från ryggbrickor till ryggrad. Den krullhåriga pojken står på längre avstånd och ser formerna, ser många djur befolka din kropp, ser rött på alla ställen utom ögonen i discoljuset - de är klara och reflekterar inget. Du reser tillräckligt med ragg för att vinna en hastighet som kör över alla pseudonamn, flyger dig ut genom fönstret och landar dig hel i trädgården.

Kastanjen har somnat. Det älskande paret har (efter många avbrutna försök) slagit sig ner på en bänk i dess skugga. Du landar snett bakom dem och tar trädgården i tre steg, studsar snabbt förbi gräsmattan och försvinner genom en slumpmässig lucka in i skogen. De hör dig aldrig ta mark.

avsaknad av människa (en tyst hommage)

Så länge du är intakt

Så länge: benen, cellomloppet, lungorna

Så länge det finns som vidmakthåller dig, det som är du, det som skapas av ditt material.

Det finns inga luckor att falla genom

Det finns inga skarvar

Hur kan du börja och sluta andas?

Tänk på något som blåser, ett pollenkorn, en kaksmula. Det skär en linje genom luften, en reva som måste fyllas med ny vind.

Tänk på molekyler som krockar, värme som jämnas ut. Energi som byter plats.

Det organiska kretsloppet: ett system där ingenting går till spillo, där överflöd och avfall blir till ved och mat.

Hur kan du försvinna här?

Varför kan du inte omsättas?

Vad är det för tryckutjämning vi saknar?

iteratioso: blått

= du vandrar över atlantens ryggrad = sömniga jazzmusiker hyr ut lägenheter här = syrebubblorna längs bottnen är kolossala. men spricker lätt = ålarna vässar tänderna = en brist på verklighetsuppfattning går att bota med miles davis = regnet tar sig hit genom telefonledningar och plastkassar, sluter förbund med havet, fuskar med naturlagarna bara för att ge dig den rätta stämningen.

ett riktigt svar

Jag hittade lite brevpapper mellan två gamla lexikon och tänkte: "Aha! En anledning så god som någon". Så nu får du svar mycket snabbare än vad vi är vana vid. Det kan väl vara en trevlig omväxling?

Förlåt, men jag kan inte låta bli att le åt hur passionerat du går in i samma kris år efter år. Du skulle sett dig själv förra hösten! Du var fullständigt under isen i över en månad, gick inte att prata med, satt bara vid köksfönstret och stirrade maniskt på löven. När man försökte bekräfta dig skakade du bara på huvudet.
"Allt som har med färg att göra tycks undgå dig" svarade du kort. Jag hade nog kunnat bli riktigt sårad om jag inte var van sedan tidigare!

Senare, i mitten av oktober, hade det tydligen lossnat, för det enda du kunde prata om då var fantastisk bokskog och perfekt förmiddagsljus. Undergångstankarna var som bortblåsta. Du låtsades inte ens om att du varit dålig, betedde dig som om det aldrig hade hänt. Har du inget minne av detta?

Men vad vet väl jag om kreativitet. En underlig kund kom in idag. Han var i femtioårsåldern. Lång kappa, smalt och benigt men liksom värdigt ansikte. Han luktade starkt av tobak och gick direkt fram till mitt bord, till skillnad från många andra som irrar planlöst runt hyllorna i några minuter innan de vågar komma fram och fråga något.

Han sa i alla fall att han var ute efter en bok som "kunde väcka fåglar". Han tittade väldigt intensivt på mig när han sa detta. Jag var på väg att be honom upprepa men ångrade mig och satt tyst en stund. Min första tanke var att det här var någon slags larvig kod, att det nu var meningen att jag skulle svara "näktergalen vaknar i skymningen" och bli medlem i hans hemliga brödraskap. Men sättet han frågade på var egentligen inte så mystiskt. Det lät sakligt och ärligt, och jag tyckte faktiskt han förtjänade ett bra svar.

Jag tänkte på alla hyllmeter av böcker jag hade där inne. Först tänkte jag på skönlitteraturen, men nä, det var inte en sån fråga heller. Han vill inte bli inspirerad, han ville bara hitta vad han var ute efter. Sedan tänkte jag på rena fackböcker, luntor om fåglars beteenden och så vidare. Vid det här laget hade mannen hunnit bli otålig och harklade sig högt. Men jag var inte alls färdig med min tankegång, så jag sa:

"Kom tillbaka nästa måndag, så ska jag se vad jag kan göra". Jag försökte att inte röja någon osäkerhet, och det verkade ha fungerat, för mannen nickade kort mot mig och gick.

Vilket nederlag! Jag gav honom inte ens ett riktigt svar. Och jag borde naturligtvis ha förhört mig bättre om vad han egentligen var ute efter - "väcka fåglar", vad är det för slags bok? Men att erkänna att jag inte visste vad han pratade om kändes inte som rätt drag. Jag är ändå säker på att han menade allvar och inte var en vanlig galning. Du må tro på att jag har träffat på sådana också!

Så nu är det upp till mig att hitta denna specifika, mycket abstrakta bok på bara en vecka. Det blir till att vara kreativ! Vad består veckan av för dig då? Javisst ja, konstnärsångest. Jag tror säkert att du börjat måla igen redan när du får det här brevet.

Färgglada önskningar,
i

ens om jag kunde

Varje gång du tittar måste jag gömma tankarna. Det börjar bli tröttsamt nu, men det finns inget att göra - din blick är för skarp, för ljus, för frätande. Det hjälper inte att formulera bort innehållet eller skymma blicken med handen. Språket och kroppen är inga hinder för dig. Du kan rikta strålkastaren genom vilken vävnad som helst.

Min taktik brukade vara att alltid flytta tankarna. Den första tanke jag fick när du tittade på mig lade jag i en liten ask, och när din blick naturligt nog gick mot den istället hade jag redan flyttat över den i en större ask. Genom att hela tiden distrahera dig blev jag skyddad från din insyn. Så länge jag bara fortsatte flytta och flytta tog du dig inte in. Den här strategin var till och med riktigt underhållande i början. Du var som en tillgiven hund som jag ledde längs det ena villospåret efter det andra.

Men även relationen med en hund bygger på ömsesidig respekt. Att hela tiden locka till apport men aldrig kasta benet gör situationen ohållbar. Snart morrar hela rummet och till sist hugger du tag i askhuset och river innehållet i bitar. Skadan är långt värre än vad jag räknat med. Jag måste slänga askarna.

Sedan är din spotlight tillbaka igen. Den är robotisk i sin noggrannhet. Lyser på allt som vanliga ögon missar. I detta plundras jag inte bara på tankar, utan på röst, sång, identitet.

Den enda fungerande lösningen var den svåraste - att göra tankarna oåtkomliga även för mig själv. Att gömma intuitionen så inte ens jag hittar den. Varje gång du suger tag i min blick har jag redan glömt allt jag tänker på. När du gräver efter min röst kan du inte höra något, och om du frågar mig efter min åsikt vet jag inte var den finns. I detta är jag helt skyddad.

Det bästa med det här är att jag inte kan hållas ansvarig för någonting. Om jag tänkte något ont mot dig är det borta i samma stund som du spänner ögonen i det.

Det sämsta är att man blir så kolossalt naiv. Jag kan vara ute och promenera och plötsligt råka på dig, och den enda reaktion jag kan erbjuda är ett fånigt ovetande leende. Jag är lite som den där tillgivna hunden, som redan glömt att husse slängde ut benet genom fönstret, fast det bara var fem minuter sedan.

reportage / hemresa

Poplåtarna pågick i vartenda hus längs allén. Invånarnas liv styrdes helt av deras rytm. Folk levde försjunkna i en konstant treminutersloop, som bara avbröts när dörrar öppnades och stängdes eller när dammsugaren och duschkranen uppehöll musiken.

Där vägen mötte motorvägen förgrenade sig låtarna i längre segment. De blev till formlösa technomixar i hyreshusen och till monotona gitarrsolon i studentkorridorerna, de följde bilarna som lämnade staden och dog en långsam död längs klassiska arior ute på landsvägen. Inne i centrum, å andra sidan, där rådde kaos, där kunde man inte hålla kvar i en enda soundbyte utan att den höggs isär av grannar, taxibilar och klubbar.

Just här, i allén mellan stadskärna och förort, var balansen perfekt.

Det gick inte att cykla vägen fram utan att känna rytmen knaka i träden. Känna hus som pulserade runt öronen. Inte ett ljud hördes ut till gatan, men det regelbundna var påtagligt. Det var som de säger om havet - om man mixar ihop andningen hos jordens alla varelser går den i samma takt som havsvågorna mot stranden. Här andades träden i treminuterspass, de svajade sakta med i verserna, höll andan före tonartshöjningen och när poplåten nådde fade-out kunde de till sist pusta ut och kanske släppa några löv.

Det var liv som nådde sin höjdpunkt upp till tretton gånger per timme, som bara kände transporten till nästa refräng. Jag vet inte om människorna var lyckliga eller inte. Alla blickar besvarades av kalla, artiga leenden. Man såg dem inte så ofta, mest när de var ute och slängde sopor eller hämtade posten. Folk verkade hålla sig inne, nära allépulsen, nära gatans stora pulserande hjärta.

Jag vet heller inget om artisterna som spelades. Det kan ha varit ett ytterst fåtal (vilket mer eller mindre skulle gjort husägarna till en enda stor sekt) och det kan ha varit hundratals olika, en bred popsmak utspridd över ett tiotal hus, med bara en tyst gemensam nämnare: Vi rättar oss efter pulsen.

Man kan försöka forcera gatan med egen musik. Beväpna sig med konstnärligt uttryck, personligt tonspråk, koppla en orkester till hällregnet och en akustisk gitarr till solskenet. Det slutar alltid likadant. Efter några meter tvingas man slita av hörlurarna och desperat försöka synka hjärnan igen. Det är som att envisas med att klappa en femtakt på ena knäet och en sjutakt på andra medan resten av världen lugnt tuffar på i 4/4. Bilister som tar vägen genom allén tvingas alltid skruva ner stereon.

Så jag bar inga vapen idag. Hörlurarna låg i väskan och huvudet var klart. Regnet hade lagt sig och trottoaren var folktom. Det enda fysiska tecknet på vad som egentligen pågick var mitt blodomlopp. Om någon hade tryckt fingret mot min tinning hade de känt en puls som inte var min, som inte kunde vara min, en kraft från en mycket starkare källa.

Fast det spelade ingen roll vad som syntes och inte syntes, hur musikalisk eller vidskeplig man var eller hur noga man lyssnade. Alla kände av pulsen. När jag närmade mig korsningen lyfte min blick från trottoaren och mötte en kråka som slagit ner på ett järnstaket mellan två villor. Hans huvud gungade sakta i takt.

en tidsfråga

Årstiderna har stockat sig en aning. Fått kramp vid inlämningen. Blivit till tröga, flytande landmassor utan riksgränser. Almanackan hjälper inte ett dugg här. Vad som kan hjälpa är disciplin, att titta ut genom fönstret och inte önska sig en rymdfarkost, att kunna rita hela lövskalan utan att använda färgkritor, att inte åka till mallorca i november trots att biljetten är billig.

Från månad x till y sträcker sig en vilja till rörelse, en dartpil av syner och lukter, ett känsloplums som skildras i sång och dikt, om och om igen tills det enda som finns är dessa ikoner, dessa nu är julen kommen och vårvindar friska, dessa vykort som den ängsliga naturen inte orkar bära. Mellan två smältande poler kastar den sig, naturen. Fram och tillbaka, kan inte hålla en känsla still i fem timmar. Rastlös och osorterad kommer den till uttryck, plågar oss med osannolika temperatursvängningar och irrationella vredesutbrott. Naturen lider av svår manodepressivitet och detta måste alla dess invånare leva med varje dag.

När månader och årstider tappar konsekvens blir hyllningarna falska och skeva. Ta upp en barnvisa, lyssna på Vivaldi, läs ett idylliskt poem! Välj sedan en kontrollgrupp på tio dagar av året, och det står klart att verkligheten och dikten inte har med varandra att göra.

Ingen kan stå ut med en konst som är så uppenbart anakronistisk. Vad som behövs är en postmodern attityd till årstiderna. Naturens rörelser måste utsättas för hård källkritik, brytas ner av kognitiv psykoterapi, skingras i små små bitar. De måste sedan bli gestaltade i kollage, med samplingar av lövsprickning och nattfrost om vartannat, med rader om prunkande ängar bredvid rader om bistra snöstormar, en mashup där årets alla färger, former och flingor delar på ett och samma avpassade utrymme.

Vi har mycket kvar att redigera.

memorandum

Robotrösten påminner: Vi är inte gjorda av dina dagar. Vi har ett värde bortsett från det du räknat på. Våra kretsar skvallrar om allt du inte vet något om, allt som du tar för givet.

När du sover och riktar tankarna framåt är det vi som driver motorn i nutid, får alla kolvar att pumpa hårt för att maskinen ska hålla ihop. När du är vaken och bryr dina tankar om nuet är det vi som gör att du tar dig framåt, denna gnisslande svåra process som bara med vårt yttersta heltidsarbete görs möjlig.

När du ägnar ditt prat åt en kär person är det vi som ser till att du inte glömmer en annan. När du vittjar bland medmänniskorna är det vi som bygger och löder dina kriterier. När du går in i en schism är det vi som ritar kartan så att du kan hitta ut igen.

Du kan nonchalera oss hur mycket du vill, men om du en dag vaknar upp och saknar hud på ögonlocken, saknar fettlager på hjärnbarken, saknar omdöme ovanpå kunskapen, så vet du att vi lämnat stället. Det finns bara så mycket man kan ta innan det yttersta lagret bryts ner.

luckra upp mig

Hej igen, Cezanne var en träffande referens. Tingens aktiva skuggor och tyngder. Tingen som växer sig så stora och viktiga. Jag tror de har växt sig större än mig nu, för jag vet inte hur jag ska måla dem längre. Jag är trött på min teknik. Trött på mitt färgseende.

Jag är överhuvudtaget trött och ledsen de här dagarna. Jag har väntat på hösten sedan i januari och nu när den är här vet jag inte hur jag ska använda den. Efter några timmars dåligt arbete brukar jag bara sätta mig vid näckrosdammen och skita i alltsammans. Om några veckor lär jag inte kunna vila där heller. Det börjar ju bli kallt.

Glad att du har börjat rota dig i staden, det innebär ett steg framåt för oss båda. Ibland tänker jag att det kanske hade luckrat upp mig en aning. Men jag har valt mitt landskap och får stå vid det. När du haft en lyckosam dag, kan du lämna allt du burit på då? Får kunderna dig att känna att du har ett sammanhang?

Jag vet inte varför jag blir så melankolisk. Jag hatar när jag blir det. Glöm bort det här brevet är du snäll.
/R

tteratturen

börjar stamma på första bästa

cirkulär, 2/2

* nu är du tagen på promenad!

* samtal utan hemlighållen subtext.

* metafor för Ja.

cirkulär, 1/2

* intellektualisera allt.

* ta andras trams på största möjliga allvar. det är enda sättet att förtjäna allvar mot ditt eget.

* agera som att verkligheten är den som måste anpassa sig till dikten, inte tvärtom.

* ta inga pauser! andas inte!

* kasta ut slumpmässiga frågeställningar utan avsikt att besvara dem.

* skratta regelbundet, som om själva situationen behövde ett skratt då och då för att kunna fortsätta.

* om du inte håller med, utgå från att alla har fel.

* när allt kommer omkring - livet är underbart. allting är möjligt. men säg det inte till någon

angående kärnfamiljen

Vill du släppa in lite feedback när du går? Akustiken i lägenheten har blivit så...småborgerlig. Det står stämda gitarrer i varje hörn. Hjärtbeatet är snällt och beskedligt. Luktar Stockholm av den här produktionen.

Åh, och du, vill du hälla ut vår planering i vasken? Jag behöver känna att vi har tid med alla konstigheter, att vi pusslar ihop våra helger av äggskal och fiktion. Jag lovar att inte köpa något köksbord, så länge du lovar att akta dig för vanligt folk. Tro mig, de lurar bakom varje hörn!

ur askan i samhället

Vaknade utan eld i munnen.

Det finns en text för sånt:

"Skrikande barn! Värdelöst Selecta-kaffe! Affekterade bilister! Döende krukväxter! Misogyna Excel-dokument! Bråk i korridoren! Fel tillfälle! Ungdomar!

Dagen är kommen nu, när ni ska resa er ur kaoset, lusläsa kultursidorna, sörpla rent kaffemuggen, känna blanka A4-sidor fylla er skrivare, bilda en helhetsuppfattning, sjunga en ren treklang, forma allt till runda bollar som får plats i fina geometriska mönster i frysfacket.

Ty makten är inte er! Den har bara råkat hamna i ert våld genom en byråkratisk process som jag medger råkar vara mitt fel. Det var nämligen så att jag drömde - och inte utan ett styng av skam - om kaniner, om att det kom in en stor, fluffig kanin på mitt kontor och gav mig en välgörande kram.

Sedan den dagen har jag inte skött mitt jobb alls, jag har bara suttit på skrivbordsstolen och känt mig okramad. I bristen på kramar har jag försummat allt, allt som skulle behövt mitt arbete!

Jag inser nu - förlåt mig alla kugghjul i det maskineri av kaos jag skapat - att det finns en plats för allting, en plats för lättja och uttråkning och en plats att ta sig i kragen och skriva de där rapporterna.

Aldrig mer ska jag tumma på saker och tings naturliga ordning, jag ska ta en okramad dag som den kommer, göra det bästa av den! Jag ska bära dagen varsamt, som en död fågel, genom de tråkiga, tråkiga timmarna framför en datorskärm i ett sterilt kontorslandskap. Jag ska rida dagen i det fördolda, som en utrotningshotad björn ska den vara, jag ska rida den undan lättjan och frisläppthetens dalar och bara ägna mig åt att skaffa den föda för dagen.

Res er nu ur kaoset, alla irrationella begär och irritationsmoment! Jag ska ta en kopp kaffe och trotsa skärmsläckaren. Ikväll ska jag kanske sjunga, men idag ska jag bara jobba.

Ave Maria."

suddig i kanterna

Befann mig nära ordet "flourescens" hela eftermiddagen. Det är ett ord med färg och klang, ett ord där bokstäverna inte ligger i vägen för betydelsen. Det rimmar på "essens" också, vilket gör det lätt att tänka sig något intensivt, något bärande. En nyans som omsluter och suddar kanterna tills det plötsligt var helt mörkt ute och skorna hade fastnat i marken.

Läkarrapporten var sensationell men klar: Allt upplevdes som samma material. Former och ljus gled in i och överlappade varandra. En fraktur hade uppstått som gjorde att snön inte upplevdes som skild från träden, teven och lampan sände lika brusiga och otydbara signaler. Samma gällde för ljud, lukter och känsel - patienten är inte döv, han kan bara inte urskilja ljudkällor, patienten är inte förlamad, han har bara svårt att skilja trubbigt från vasst. Patienten borde vila och se om symtomen lägger sig.

Efter att ha skakat på marken en lång stund märkte jag att foten lossnade. men det var inte bara foten, allt som tillhörde mig rörde sig trögt och oformligt. Det måste ha uppstått en friktion någonstans. Jag försökte sända en klar, sorterande tanke utåt, som jag lärt mig göra när materian blir för tjock. Det blev lite bättre - jag kunde förnimma fåglar, men visste inte riktigt om jag hörde eller såg dem. "Mitt ekolod är för svagt", tänkte jag, "jag skulle behövt en mycket starkare hjärna för att röja väg". Jag såg framför mig en generator som kunde sända ut många hundra pulser i sekunden, pulsvågor som gav skärpa åt tingen, en stor traktor som ordnade intrycken i balar, stora åkrar med havre och vete. Den tunna, matta lukten av vete, att bada i den en stund, bädda in sig i alla flyktiga frön som sprids under de lata sommardagarna.

Patienten har enligt journalen fått allt svårare att fokusera. Han kommer på sig själv med att försvinna djupt in i sensationer utan att veta om de är verkliga eller fantiserade. Av allt att döma verkar hjärnan oskadd sånär som på sprickan i pannloben. Vi har heller inte hittat några tumörer. Däremot tycks frakturen märkligt nog ha växt under de senaste dagarna och pressat ut det närliggande skelettet. En teori som cirkulerat är att skallen befinner sig under så högt tryck att hjärnans kommunikationer satts ur spel. Detta återstår dock att prövas.

Åkern blev snabbt mycket sämre, lät mig inte vila någonstans. Vindbyar blåste upp snärtar av hö i ansiktet. Jag höll upp armen för att skydda ögonen och möttes av en overklig syn: Den var omsluten av snö från handled till axel. I samma ögonblick trängde något nytt in, en verklig kyla. Den stod tydlig mot det andra bruset. Höll jag på att bli insnöad? Instinktivt sände jag ut signaler till armar och ben att gräva, vifta, ta sig ur snödrivan.

Patientens tillstånd har blivit kritiskt. Under de senaste dagarna har han haft ett flertal epileptiska attacker och långa perioder av medvetslöshet. I de stunder han varit klar och vaken har han inte visat minsta intresse för sin omvärld. Skallbenet och hjärnan utsätts för enorma anspänningar i takt med att sprickan fortsätter växa. Det har nu gått över ett dygn sedan patienten sist var vid medvetande och vi diskuterar en operation.

Panik grep mig. Ingenting tydde på att jag tagit mig ur snödrivan. Det verkade knappt som att min kropp lät mig försöka. Intrycken blev bara tjockare och diffusare. Till slut var allt en tung, kvävande ström.
Det var då jag mindes zebrorna. Hur gammal kan jag ha varit, fem? Det var mitt första starka minne. Familjen och farbror hade tagit mig till en djurpark i grannstaden. Jag har fått berättat för mig att vi tittade på allt möjligt; björnar, strutsar, ormar, fiskar, att jag skrattade åt alla djuren, att mamma gav mig en stor gräddglass som fick mig att tappa min första mjölktand.
Det enda jag minns är när jag fick syn på inhägnaden med zebrorna. De paralyserade mig. Världen krympte till att omfatta deras kroppar och ingenting annat. Den skarpa gränsen mellan svart och vitt, om och om igen.

Vi hörde ett skrik strax efter två. När vi kom in på rummet såg vi hur det börjat blöda ur patientens tinningar. Kort därefter fick han ytterligare ett epilepsianfall. Hans puls har börjat falla. Jag ska låta hämta en metallplatta. Vi går in och opererar nu

iteratioso: brunt

= bara i dödsminuten kan rådjuren höra ugglorna = åkern ligger bäddad. myrstigarna är plöjda = barken tiger om din identitet = den stora kullen i dalen rymmer ett tiotal fågelskådare. men de är bara där för att gömma sig = vänta på signalen. vid tillräckligt stor volym öppnar sig marken, byråkrater med tio ben tar isär dem, enhet för enhet, tanke för tanke, sluter sömmarna, sopsorterar resterna och kryper sedan ljudlöst tillbaka in under barren = om du inte sagt ditt namn än har det redan förmultnat.

nutida musik

Vi samtalade bara i elegier. Allt skimrande som hänt som nu gömde sig bakom tunga tvättdörrar av minne, utan lås men med skummade kanter. När vi sökte upp gamla filmer eller foton blev de en bekräftelse på vår hållning. Den föråldrade tekniken som ritade upp halvfärdiga och suddiga bilder blev en lycka gentemot våra upplysta ögon som fyllde allt med sterila detaljer och obarmhärtig skärpa. Även musiken vi lyssnade på var konstruerat minne, toner skrivna för en tid som aldrig funnits på riktigt men ändå utgjorde en inspiration, idealbilden av sakernas tillstånd.

Så sträckte vi oss genom en oändlig rad av bilder i bilden, tillbaka till något som bara började som en liten gnista, en flisa eld när två stenar tvingades mot varandra. Vi ville vara den föråldrade tekniken här, måla den flisan med djurblod och stenhällar, sjunga den flisan till musik för första gången med brosk och ihåliga vasspinnar, ge den flisan en dramaturgikurva och en mening i historien.

Berövade av våra möjligheter lär vi oss istället att olära allting, låter tekniken krypa tillbaka ut ur hjärnan. Tecknar lite kantigare, sjunger lite falskare och pratar bara på skeva versmått om tider som flytt. Vässad teknik och stor kunskap är två tunga stenar som vi måste bära hela vägen uppför den långa backen för att kunna slänga dem i ravinen, lättnaden i att lära allt och sedan släppa det.

cirkel!

nu ska du bli en sån som måste lämnas in.

sakrament

Ge mig dina valrosshänder. Det här är för en god sak.

Vi har inte pratat så mycket på sistone. Det saknas research. Jag vet inget om dig förrän jag läst alla böcker. Du vet inget om mig förrän jag skrivit mig fram till platsen där du står.

Havet är förorenat. Tjocka lager av plast täcker nästan allt. Det finns sätt att navigera men inget är heltäckande. Ingen karta rymmer alla livsformer. Många går till spillo.

Alla kartor är skrivna på ett eget språk. Detta språk måste läras in från nanostrukturerna och uppåt. Det är ett fasansfullt arbete. Man måste ha ögonen i detaljerna och samtidigt behålla greppet om helheten. Många börjar skela. Andra ifrågasätter meningen med allt. Vissa lyckas lära in all information, men vet inte längre vad de ska göra med den när de är klara.

Det krävs offer för att nå fram. Vissa offrar tid, andra offrar materiella ting, pengar, nöjen, trygghet, prestige, stolthet, kärlek, nattsömn, mental eller fysisk hälsa.

Jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker offra dig.

Vi befinner oss nu på tröskeln till en cirkel där vem som helst kan slå sönder oss, samtidigt som vi är nära att glida bort och sugas upp av intigheten för gott. Att inte offra dig är mitt enda ankare här, mitt enda äkta beslut. Följden av detta blir att alla de andra kartorna sekulariseras, att jag står och faller med dig. Det i sin tur kanske gör att jag aldrig når fram. Men då har jag i alla fall haft en plats som jag kunnat kalla min egen, och den platsen var eller kunde ha varit hos dig.

Allting måste läras, analyseras, kritiseras, bearbetas. Du måste ha kärnor som står över allt detta. Du måste alltid vara nyutsprungen. Du existerar inte i någon diskurs, för ingen diskurs har intresse av dig. Du befinner dig alltid mitt emellan stillastående och acceleration, den ojämförligt minsta enheten som inte fysikens lagar kan räkna på. Du är ingen byggnad, du är en växt, och som växt bor du i mig och därmed tillhör vi båda naturen.

Det enda sättet att ta livet av en växt är att helt enkelt strypa dess näringstillförsel. Det finns inget konstruerat i det, det är bara naturen. Vi är i händerna på allt detta, allt som inte kan referera till oss, som inte har något språk eller någon mening. Det är vad som får oss att växa.

Ta sedan vilka former du vill. Du sover ändå inte längre. Nu är det du som får bära oss framåt.