figurer

Du får något svart i ögat
en förorening, längst in på iris

Vi dricker mjölk i för små glas
Du svär över frosten som tar sig in genom brevinkastet

Belysningen är dålig,
anteckningarna blir lidande
Din mindmap över alla figurer
som vandrar in och ut ur historien

Ditt hår är så blont att det ibland är svårt
att se var huden börjar,
de flagnade köksstolarna,
den spruckna stereohögtalaren,
jag sätter på musik,
skrämmer upp dig med en mezzosopran,
ritar tecken i luften med brinnande tomtebloss,
bygger lyktor av dina tomma burkar nagellack.

Om du slutar svara på tilltal
alltså helt
måste jag vara den som är mest karaktär av oss,
bygga mig attribut starka nog för vind och kyla,
tics som håller för fiktionen.

Jag sätter mig i soffan.
Du skriver vidare i operamusiken

Det är något med dina pupiller,
hur konturerna läcker
om det är inflammation eller besatthet?

värme

Du frös, så
jag tog den långa vägen över Vintrie
och Lindeborg
vägarbete på båda sidor korsningen

Man kunde inte säga något om strömmen
mer än att den hade gått.
Flera kvarter utslagna
Du stod på köksbordet i mjukisbyxor,
slog efter vindsluckan med en kvast,
slog upp stora märken i taket,
vita flagor över strumporna

Det bodde sparvugglor på din vind.
Jag frågade hur länge hade de bott här
egentligen
och vad åt de för mat?
En utomhusluft över bråten
deras pip var mycket svaga

Jag hittade två värmefiltar
och en låda batteriljus,
dina armar hade redan lagt sig
bakom de gamla högarna med morgontidningar,
skokartonger,
bombnedslaget av smutstvätt mellan köket och salongen.

Du frös, så jag riggade ljusen och filtarna
Allt går på batterier sa jag
Man kunde inte säga något om batterier
mer än att de fanns
så vi kom ingen vart med den diskussionen

De långsamma rödljusen,
den trasiga cykelbanan.

Det fanns ställen där marken spruckit, men av mänsklig hand
och gruset var varmare där, som en strålning

material

Fast jag inte kände materialet
kunde jag höra lyktorna spricka

ett mjukt berusat rum

De delade ut pjäser och kort,
tåg som skulle gå i mål
deras röster som pratade om slasherfilmer och cigarettmärken

Hennes röst som pratade om det blänkande vattnet på Rhodos
med ett språk som absolut inte var mitt,
jag kunde se hur orden studsade mot köksfönstret,
spegelvände där och kom tillbaka

Någon borde ryckt mig i axlarna.
Bett mig fokusera på uppgiften,
allvaret
lokaltrafiken

Jag ville inte vinna den här kvällen,
ville inte vinna vad det nu var för spel,
kastade bra kort i högen med flit,
sågade filmer jag aldrig hade sett,
gick ut på balkongen när musiken kom

Det var julpynt redan i november

Hemmagjorda lyktor och granar
grannfönstret sönderslaget
en man som skrek efter Eva

Vad var nu uppgiften?

Det var frost på hela räcket
jag kunde höra papp, eller kanske folie

repetition

Han behöver bara två rörelser,
en för att sänka ner och en för att skaka av sig.

Det är de långa seniga underarmarna,
det förorenade hamnområdet.

Jag står och ser hur de glider ner i vattnet.

Jag står och ser hur de täcks av skaldjur,
svarta snäckor mot huden,
slem som vill ha näring.

Det dröjer två, kanske tre timmar.

Sedan ebb,
den sugande kraften hos många mil vatten,
den murkna bryggan som reser sig till sittande.

Och han hamnar också i sittande,
och lutningen på hans armar
och skaldjuren som räfflar hans hud,
långa blanka spår,
de suger sig fast tills han skakat loss.

Och vattnet kommer tillbaka igen.
Jag står och ser allt från arbetsrummet.

Förloppet som börjar om,
försöker se hans reaktion när den kommer.

Dessa rörelser,
havets svarta andning,
långsammare än någonting jag själv gör.

Jag försöker bara hitta en ingång,
den meningslösa repetitionen
de långa omärkliga övergångarna

fokus

Fokusera på ljuden som väcker dig när ingenting annat väcker dig.

Det finns alltid ett litet prassel, ett runt viskande.
Löven som är så torra att du hör dem ta mark.
Filtarna som är så mjuka att de sjunger mot magen.

Vad är det för sånger?

Hjärtat som slår och bankar i metallen.
Nerverna som klickar och knastrar som gamla modem.

Du bär inte på något som vill.
Nej.
Inget som skapar egna ljud, friktion.
Det här är bara ett läge.

Fokusera på madrassen,
den som verkar bära dig fast ingenting annat verkar bära dig.

Fokusera på huset som bär madrassen,
jorden som lyfter upp huset,
det flytande järnet i planetens kärna som bär på jorden och löven.

Det här är bara ett läge.
Det kan inte gå sönder.

Andningen kommer fortsätta utan dig.
Nervtrådarna kommer klicka på egen hand.
Järnet kommer fortsätta i alla riktningar,
en osäkert strömmande och sugande virvel.

Fokusera på ljuden som hörs när ingenting annat hörs.