parentes

Står och häller ut potential i vasken, låter maten stå framme och bli dålig. Äter bara på oregelbundna tider, glömmer viktiga ingredienser, stormkokar allt som inte duger till en måltid. Hör äggklockan ringa, alldeles för sent nu, skrapar ihop det sista förkolnade ur pannan och eldar det i spisen.

Sitter och tittar ut genom fönstret, gråter bara på oregelbundna tider. Räknar alla fåglar på balkongen mittemot, adderar med antalet fåglar på balkongen ovanför, delar med antalet timmar vid fönstret. Får ett par runda och fina siffror, hittar inget användningsområde för dem. Skriver dagbok, gör grimaser åt spegelbilden, andas på rutan. Ljuger i dagboken, skriver att det var fler fåglar än det var.

Förlorar en kamp mot ständiga eftergifter, fyller kalendern med tveksamma beslut, bygger en vecka på missriktade slutsatser. Går upp på morgonen och på kvällen och ibland mitt på dagen, sover bara på oregelbundna tider. Häller skräp rakt ner i sopnedkastet, häller tvätt rakt ner på golvet. Gör en graf över antalet fåglar per dag, slänger grafen, gör en ny, slänger den i sopnedkastet, skriver dagbok, ljuger i dagboken, river ut alla sidor och eldar dem i spisen.

Bygger nu en lång roman från hörnet av rummet. Lämnar ingenting utanför bilden. Bygger en första scen av kläderna på golvet, den vidbrända luften, imman på fönstret. Bygger på med de rangliga trästolarna, den missfärgade heltäckningsmattan, löven som blåst in genom ytterdörren. Bygger dramatik av de senaste neuroserna, skapar konflikt genom inkonsekvens, skildrar en huvudkaraktär som fastnat i sig själv och inte kommer loss. Trissar upp tempot, lägger till större hinder. Låter historien få episka proportioner. Kulminerar i en väldig, renande psykos, fåglar som lämnar balkonger i storslagen symbolik, mat som springer ur tomma händer, ärliga tonfall i dagboken, naturliga ansiktsuttryck i spegeln, potential uppfylld till bredden.

Förklarar allt detta som skit. Känner branden i huvudet igen. Griper tag i sidorna, river med naglarna, gnyr, vaggar med huvudet, grinar, håller kvar handen, överlägger. Eldar dem inte i spisen. Slänger dem inte i sopnedkastet. Hämtar den tjocka röda pennan. Sätter texten i en parentes. Tar det därifrån.

rand

Av alla tänkbara skräckscenarier måste det här ändå varit det bästa - den radioaktiva floden som suger med sig din kropp medan blixtarna härjar ovanför. Du ser bränder som står upp från vattenytan, vass som fräser och vrider sig och skelett som stiger ur djupet. Den korniga smaken i munnen när strandkanterna eroderas, du ser de ihåliga cementhusen smulas sönder av vattnet.

Det är byggnader som glömt Guds innebörd, folk som tagit hans namn för sig själva, människor som dyrkat och dyrkat tills dyrkandet blivit ett ändamål och ett krig mot den egna varelsen. Det är organismer som växt upp med att göra sig själva skada, blommor som programmerats att dränka sina pistiller i sot.

Det här måste ändå ha varit det bästa: en långsam, strålskadad epilog till ett liv av förstörelse, en liten lucka i slutet som gör det till fint skådespel. Och du sänder så många tack till din Gud för att du i alla fall fick en flod, för att du fick det här tillfället till att dö, för att du fick de här trasiga stränderna och den här kaotiska stillheten, och dessa tankar tänker du i cirklar, runt och runt och runt igen tills du kanar in i en sten och slår upp ett sår i bakhuvudet.

Sedan ligger du bara kvar. Väntar på att blodet ska dränera dig. Men det här är inget sådant sår. Det här är inget stort, dramatiskt sår vid livets ände, utan en skrubba från en sur stenbumling. Och du sluter ögonen och försöker ändå göra såret större, försöker läcka så mycket blod att allt tar slut här, och du ligger så en timme, och så en timme till, försöker tänka dig död, men det tar inte slut, och du ser blixtarnas streck mot den sotiga himlen och din kropp är tung och rastlös och du får aldrig vila.

Kroppen har stannat där floden övergår i land. Lite längre bort står en spinkig brygga och ryker i vassen. Bortom bryggan: skogen, med sina oändliga bränder, sin strålskadade mark och sina hungriga djur. Randen där du ligger, den linje som tillhör båda områdena, den avsats där du kan kravla dig upp. Eller ligga kvar. Blixtarna blir bara snyggare och snyggare nu, en urkraft som inte känner någon Gud. Deras ljus som flackar vid ytan, där dina fötter guppar, där vattnet stiger och sjunker.