söndag 27 september 2009
torsdag 24 september 2009
sakrament
Ge mig dina valrosshänder. Det här är för en god sak.
Vi har inte pratat så mycket på sistone. Det saknas research. Jag vet inget om dig förrän jag läst alla böcker. Du vet inget om mig förrän jag skrivit mig fram till platsen där du står.
Havet är förorenat. Tjocka lager av plast täcker nästan allt. Det finns sätt att navigera men inget är heltäckande. Ingen karta rymmer alla livsformer. Många går till spillo.
Alla kartor är skrivna på ett eget språk. Detta språk måste läras in från nanostrukturerna och uppåt. Det är ett fasansfullt arbete. Man måste ha ögonen i detaljerna och samtidigt behålla greppet om helheten. Många börjar skela. Andra ifrågasätter meningen med allt. Vissa lyckas lära in all information, men vet inte längre vad de ska göra med den när de är klara.
Det krävs offer för att nå fram. Vissa offrar tid, andra offrar materiella ting, pengar, nöjen, trygghet, prestige, stolthet, kärlek, nattsömn, mental eller fysisk hälsa.
Jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker offra dig.
Vi befinner oss nu på tröskeln till en cirkel där vem som helst kan slå sönder oss, samtidigt som vi är nära att glida bort och sugas upp av intigheten för gott. Att inte offra dig är mitt enda ankare här, mitt enda äkta beslut. Följden av detta blir att alla de andra kartorna sekulariseras, att jag står och faller med dig. Det i sin tur kanske gör att jag aldrig når fram. Men då har jag i alla fall haft en plats som jag kunnat kalla min egen, och den platsen var eller kunde ha varit hos dig.
Allting måste läras, analyseras, kritiseras, bearbetas. Du måste ha kärnor som står över allt detta. Du måste alltid vara nyutsprungen. Du existerar inte i någon diskurs, för ingen diskurs har intresse av dig. Du befinner dig alltid mitt emellan stillastående och acceleration, den ojämförligt minsta enheten som inte fysikens lagar kan räkna på. Du är ingen byggnad, du är en växt, och som växt bor du i mig och därmed tillhör vi båda naturen.
Det enda sättet att ta livet av en växt är att helt enkelt strypa dess näringstillförsel. Det finns inget konstruerat i det, det är bara naturen. Vi är i händerna på allt detta, allt som inte kan referera till oss, som inte har något språk eller någon mening. Det är vad som får oss att växa.
Ta sedan vilka former du vill. Du sover ändå inte längre. Nu är det du som får bära oss framåt.
Vi har inte pratat så mycket på sistone. Det saknas research. Jag vet inget om dig förrän jag läst alla böcker. Du vet inget om mig förrän jag skrivit mig fram till platsen där du står.
Havet är förorenat. Tjocka lager av plast täcker nästan allt. Det finns sätt att navigera men inget är heltäckande. Ingen karta rymmer alla livsformer. Många går till spillo.
Alla kartor är skrivna på ett eget språk. Detta språk måste läras in från nanostrukturerna och uppåt. Det är ett fasansfullt arbete. Man måste ha ögonen i detaljerna och samtidigt behålla greppet om helheten. Många börjar skela. Andra ifrågasätter meningen med allt. Vissa lyckas lära in all information, men vet inte längre vad de ska göra med den när de är klara.
Det krävs offer för att nå fram. Vissa offrar tid, andra offrar materiella ting, pengar, nöjen, trygghet, prestige, stolthet, kärlek, nattsömn, mental eller fysisk hälsa.
Jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker offra dig.
Vi befinner oss nu på tröskeln till en cirkel där vem som helst kan slå sönder oss, samtidigt som vi är nära att glida bort och sugas upp av intigheten för gott. Att inte offra dig är mitt enda ankare här, mitt enda äkta beslut. Följden av detta blir att alla de andra kartorna sekulariseras, att jag står och faller med dig. Det i sin tur kanske gör att jag aldrig når fram. Men då har jag i alla fall haft en plats som jag kunnat kalla min egen, och den platsen var eller kunde ha varit hos dig.
Allting måste läras, analyseras, kritiseras, bearbetas. Du måste ha kärnor som står över allt detta. Du måste alltid vara nyutsprungen. Du existerar inte i någon diskurs, för ingen diskurs har intresse av dig. Du befinner dig alltid mitt emellan stillastående och acceleration, den ojämförligt minsta enheten som inte fysikens lagar kan räkna på. Du är ingen byggnad, du är en växt, och som växt bor du i mig och därmed tillhör vi båda naturen.
Det enda sättet att ta livet av en växt är att helt enkelt strypa dess näringstillförsel. Det finns inget konstruerat i det, det är bara naturen. Vi är i händerna på allt detta, allt som inte kan referera till oss, som inte har något språk eller någon mening. Det är vad som får oss att växa.
Ta sedan vilka former du vill. Du sover ändå inte längre. Nu är det du som får bära oss framåt.
måndag 21 september 2009
att bli rödhårig igen (hommage till anna cornelia, grepp stulet från martina lowden)
OBS: Alla meningar i den här texten återfinns här någonstans.
***
- Vi satt gömda vid kanalen och tittade på vattnet. Det virvlade. Jag brukar inte uppleva det så starkt på det sättet.
- Efteråt gick vi och köpte vantar, tittade på böcker och fikade. Vanessa hade så fina kläder för en gångs skull! Hennes kanin var i rummet bredvid, bakom en stängd dörr.
Egentligen vill jag bara skriva allt i punktform men det är inte värdigt nog alla delar av berättelsen. På väg hem var skyltarna helt fel och jag körde in i ett industriområde. Mina svårigheter med att småprata blev väl synliga. Är det okej att tacka ja till en öl- eller vinträff och samtidigt inte dricka öl eller vin? Brukar man anta att frun till en rörmokare är bra på att fixa rör? Jag vet inte. Jag är inte bra i småpratarläge, det är en av mina minst utvecklade sidor.
Jag minns inte exakt när det började, men jag minns den statiska känslan i luften. Efter ett tag kom vi vidare till väg 111. Ah! Jag har inte sett något värre på mycket, mycket länge. Det var ett djupt hål och det kändes ganska makabert. Lamporna på panelen blinkade till och dog. Jag vred om nyckeln och försökte starta bilen. Det gick inte.
Jag gapskrattade. Hur kunde jag? Men det slog mig inte förrän idag. Jag tycker om den, den där känslan av masspsykos. Och hemska Jennys frisyr var så ful att jag ville dö! Rosa! Gula! Lila! Körsbärsblommor! Jag kände mig fyndig och skabbig på samma gång.
Det tog minst fem minuter innan vi fått upp en bildörr. Kunde inte ens greppa att vi befann oss på samma ställe samtidigt, obeskrivligt underligt. Det kändes som att vi befann oss i en snökula. Glittrande stenar, pärlor. Fan vad fin utsikten var. Så jävla episkt. Jag ville ta bilder för att komma ihåg den, men jag kunde inte.
De skriker till mig. Jag vet inte längre vem jag är. Jag har fastnat någonstans och hittar inga fler jag. Fastvuxen i marken, masshypnos, wtf-miner. Först kommer ljuset, som är lite annorlunda, lite stickigt men ändå mjukare än vinterljuset. Sedan kommer värmen lite smått. Det finns en svag föraning i luften.
Och då faller hela tanken. Jag är i vallgraven. Kan inte stänga av. Min hjärna fungerar inte. Det tar emot i varenda beståndsdel. Allting blir långsamt, ointressant, oavslutat. Det snöar fortfarande. Jag dör.
Nej, inte idag. Skulle vilja se dem igen. De är fina utan att vara alltför töntiga. Jag har försökt med andra. Ibland handlar det om enkla saker, som färg. Vill bara ha färg nu.
Volanger. Jordgubbar. Svart och grått och naturvitt och rosa. Det var klänningen som hade kommit.
Yay! Jag dog av kärlek till dem när jag såg den.
Mönstret och färgerna får mig på fall direkt. Jag tror att det kanske löser sig. Så jag måste chansa nu. Det är ett tecken lika säkert som snödroppar. NU.
Sedan begav vi oss mot stationen i bitande kyla. Virrade runt i villakvarteren och kände mig stressad. Det var bara gråa hus i samma tradiga, traditionella vinklar som vanligt. Vi kämpade på.
Jag vet inte hur detta skett, men det känns väldigt konstigt. Det kan ha att göra med att jag började kamma mig. Jag har ändrat inställningarna. Jag hatar att inte veta vad jag ska göra för att lösa alla problem. Men det går över. Jag ska göra köttbullar idag. Imorgon lagar jag kanske köttfärssås.
Mycket att bearbeta. Det fanns fina saker att berätta innan men jag har glömt dem nu. De kom överens om att hålla bättre kontakt i framtiden. Samtidigt känns det som lurendrejeri från mitt håll. Dessutom har de snyggare kläder.
Hursomhelst. Jag kan lista ut snabbkommandon. Jag har stora, fina böcker hemma. Jag har en gigantisk halsduk som jag virar runt halsen och låter håret ligga kvar under.
Jag vet inte riktigt vad det är för tillstånd jag inte kan beskriva. Men så är det.
Lycka! En chockerande mängd, skulle jag vilja påstå. Jag talar inte högt om det. Jag bara lyssnar maniskt, hela tiden.
Förutsägbart.
Men vad gör man inte för KONSTEN.
***
- Vi satt gömda vid kanalen och tittade på vattnet. Det virvlade. Jag brukar inte uppleva det så starkt på det sättet.
- Efteråt gick vi och köpte vantar, tittade på böcker och fikade. Vanessa hade så fina kläder för en gångs skull! Hennes kanin var i rummet bredvid, bakom en stängd dörr.
Egentligen vill jag bara skriva allt i punktform men det är inte värdigt nog alla delar av berättelsen. På väg hem var skyltarna helt fel och jag körde in i ett industriområde. Mina svårigheter med att småprata blev väl synliga. Är det okej att tacka ja till en öl- eller vinträff och samtidigt inte dricka öl eller vin? Brukar man anta att frun till en rörmokare är bra på att fixa rör? Jag vet inte. Jag är inte bra i småpratarläge, det är en av mina minst utvecklade sidor.
Jag minns inte exakt när det började, men jag minns den statiska känslan i luften. Efter ett tag kom vi vidare till väg 111. Ah! Jag har inte sett något värre på mycket, mycket länge. Det var ett djupt hål och det kändes ganska makabert. Lamporna på panelen blinkade till och dog. Jag vred om nyckeln och försökte starta bilen. Det gick inte.
Jag gapskrattade. Hur kunde jag? Men det slog mig inte förrän idag. Jag tycker om den, den där känslan av masspsykos. Och hemska Jennys frisyr var så ful att jag ville dö! Rosa! Gula! Lila! Körsbärsblommor! Jag kände mig fyndig och skabbig på samma gång.
Det tog minst fem minuter innan vi fått upp en bildörr. Kunde inte ens greppa att vi befann oss på samma ställe samtidigt, obeskrivligt underligt. Det kändes som att vi befann oss i en snökula. Glittrande stenar, pärlor. Fan vad fin utsikten var. Så jävla episkt. Jag ville ta bilder för att komma ihåg den, men jag kunde inte.
De skriker till mig. Jag vet inte längre vem jag är. Jag har fastnat någonstans och hittar inga fler jag. Fastvuxen i marken, masshypnos, wtf-miner. Först kommer ljuset, som är lite annorlunda, lite stickigt men ändå mjukare än vinterljuset. Sedan kommer värmen lite smått. Det finns en svag föraning i luften.
Och då faller hela tanken. Jag är i vallgraven. Kan inte stänga av. Min hjärna fungerar inte. Det tar emot i varenda beståndsdel. Allting blir långsamt, ointressant, oavslutat. Det snöar fortfarande. Jag dör.
Nej, inte idag. Skulle vilja se dem igen. De är fina utan att vara alltför töntiga. Jag har försökt med andra. Ibland handlar det om enkla saker, som färg. Vill bara ha färg nu.
Volanger. Jordgubbar. Svart och grått och naturvitt och rosa. Det var klänningen som hade kommit.
Yay! Jag dog av kärlek till dem när jag såg den.
Mönstret och färgerna får mig på fall direkt. Jag tror att det kanske löser sig. Så jag måste chansa nu. Det är ett tecken lika säkert som snödroppar. NU.
Sedan begav vi oss mot stationen i bitande kyla. Virrade runt i villakvarteren och kände mig stressad. Det var bara gråa hus i samma tradiga, traditionella vinklar som vanligt. Vi kämpade på.
Jag vet inte hur detta skett, men det känns väldigt konstigt. Det kan ha att göra med att jag började kamma mig. Jag har ändrat inställningarna. Jag hatar att inte veta vad jag ska göra för att lösa alla problem. Men det går över. Jag ska göra köttbullar idag. Imorgon lagar jag kanske köttfärssås.
Mycket att bearbeta. Det fanns fina saker att berätta innan men jag har glömt dem nu. De kom överens om att hålla bättre kontakt i framtiden. Samtidigt känns det som lurendrejeri från mitt håll. Dessutom har de snyggare kläder.
Hursomhelst. Jag kan lista ut snabbkommandon. Jag har stora, fina böcker hemma. Jag har en gigantisk halsduk som jag virar runt halsen och låter håret ligga kvar under.
Jag vet inte riktigt vad det är för tillstånd jag inte kan beskriva. Men så är det.
Lycka! En chockerande mängd, skulle jag vilja påstå. Jag talar inte högt om det. Jag bara lyssnar maniskt, hela tiden.
Förutsägbart.
Men vad gör man inte för KONSTEN.
lördag 19 september 2009
en del gömde sig bland bönor.
jag hittade en liten varelse i kaffekvarnen i morse.
det var kaffemollusken.
det var kaffemollusken.
torsdag 17 september 2009
begraven
vi firar ett år av ingenting, ben för djupt begravna för att sniffas upp. nu vilar de i något slags grundvattenssediment, kommer om tusen år bli separata avtryck som ingen kan länka till varandra - såhär tycker jag att vi gör! dödförklarar dig, ger dig ett värde som spökhund. vad detta värde kan bestå i är inte min uppgift att säga. min uppgift var bara att stå still och hoppas att historien skulle valla mig, som om jag vore ett får och inte en hund - en herdelös berättelse, till gagn bara för tankefoster och konspiratoriska arkeologer.
onsdag 16 september 2009
lördag 12 september 2009
i en bättre plats
hur är det man ska röra sig i vatten?
note to self: rena moln blinkar. senor gör anspråk.
fiskarna strömmar från naveln ligger och guppar
alla de svaga ljuden också! insekter som tickar bort varenda dag, nästan
om man bara kunde gapa och svälja.
granar markerar gränsen för varje människas syn. skulle man inte se längre så är det för att jorden är krökt.
om jag sträcker halsen tillräckligt mycket så blir den del av mig som inte syns, alltså den del som ligger under vatten, den del som andra inte kan se alltså, eftersom vattenytan skär av ljuset innan, alltså ljusreflektionerna, de som studsar mot vattenytan, de skärs av och då blir den delen en pelikan.
jag skulle ha så jävla mycket street cred om jag vore pelikan
vad kommer efter sendrag? det vill säga, vad är värre? eh, bäst att inte tänka på det nu.
fåglar är lustiga på det sättet, de rör sig ibland under ytan och ibland hänger de i luften. och så kan de gå på marken
om man inser en sak är det lite lättare att inse en annan.
skump skump pick pick pick pick kraaa kraaaaaaaa
om jag inte sover bort den här dagen är den ingenting värd.
note to self: rena moln blinkar. senor gör anspråk.
fiskarna strömmar från naveln ligger och guppar
alla de svaga ljuden också! insekter som tickar bort varenda dag, nästan
om man bara kunde gapa och svälja.
granar markerar gränsen för varje människas syn. skulle man inte se längre så är det för att jorden är krökt.
om jag sträcker halsen tillräckligt mycket så blir den del av mig som inte syns, alltså den del som ligger under vatten, den del som andra inte kan se alltså, eftersom vattenytan skär av ljuset innan, alltså ljusreflektionerna, de som studsar mot vattenytan, de skärs av och då blir den delen en pelikan.
jag skulle ha så jävla mycket street cred om jag vore pelikan
vad kommer efter sendrag? det vill säga, vad är värre? eh, bäst att inte tänka på det nu.
fåglar är lustiga på det sättet, de rör sig ibland under ytan och ibland hänger de i luften. och så kan de gå på marken
om man inser en sak är det lite lättare att inse en annan.
skump skump pick pick pick pick kraaa kraaaaaaaa
om jag inte sover bort den här dagen är den ingenting värd.
fredag 11 september 2009
resa till kroppens medelpunkt
1. han kör handen rakt igenom ditt hår, skapar en lucka stor som en knytnäve i det tjocka garnet. du känner förstås ingenting, din tanke är disträ och dina strån saknar känsel. vem det än är kommer han aldrig ge sig till känna, men när du kliver av tåget: en svag rysning, en känsla av att någon varit inuti dig och rotat.
2. det börjar i armvecken när du pratar, de beter sig som munnar som gapar efter luft. du överdriver rörelsen för att driva in argument i publiken men ingenting går fram. allt blir ett flaxande. veck i leder och ansikte som fladdrar hejdlöst, spjäll som stängs och öppnas utan att tillföra dig ny energi.
3. det är bara en fråga om tid. celler börjar dela sig nedåt ryggen, ingen kratta eller sopsäck där att samla upp dem. för varje cell som bryter sig loss tappar du fler trådar, föredraget går i små bitar och publiken låter allt rinna förbi dem utan att fånga. här finns ingen helhet kvar. du springer mot utgången och de små bitarna av dig fortsätter kasta loss och vrida sig i spasmer.
4. blodet sover i värme. strax under kokpunkten ligger det, bidar sin tid. du kyler pannan med en kall blöt trasa och försöker samla tankarna. toalettlocket sitter inte riktigt fast och skramlar när du sätter dig. blodkärlen hör allt detta, spänner sig som inför storm, sätter igång en rörelse som sprider bubblor i alla dina sjöar. ingen kommer in och frågar hur du mår.
5. en av de nya cheferna stannar i korridoren, han har inte närvarat, för honom är det en vanlig morgon. du sträcker dig för ett handslag men när ni möts saknar handen känsel. du trycker utan att nerverna reagerar. er handfläta är en främmande varelse som flinar mot dig, skojar om skämtteckningar på intranätet och hör sig för om personalfesten. du skyndar vidare mot hissen utan att svara.
6. hissdörrarna går igen. i detta, det mest krampaktiga området, hittar du till sist en smula luft. den är inte långvarig, men räcker för att stanna alla kaotiska processer och bara sluta tätt. det stora schakt som håller på att bildas innanför revbenen tar en paus, och det blåser kalla vindilar ut i de andra kärlen. den här sista luften du får känna är skön och tyst. långsamt går du ner i ett kryoläge, ett kylskåpstillstånd som är saligt och stilla i jämförelse med vad som varit. sedan plingar hissen och dagsljuset når dig över foajén.
7. allt rinner mot schaktet. solljuset går loss på huden och utan känsel börjar handryggarna suddas plottriga och prickiga. ryggen sprutar nervbitar omkring sig och urlakar alla förnimmelser: du minns hur dina klackar borde kännas mot gatan, men inget av det är verkligt nu. blodet som svämmar över gölarna gör ditt landskap sjösjukt och vattensjukt.
täckningen har återvänt till din mobil men hörseln har börjat glappa. du ringer din mamma men vet inte om hon svarar eller om signalerna överhuvudtaget går fram. huvudet orkar inte bära allt som inte fungerar. du rasar ihop på en gräsmatta och schaktet gröper loss den största biten hittills.
8. när du var tolv, regnet över friggeboden, den första starka junikänslan. du minns dem nu, elskåpet och skogen som markerade slutet på all bebyggelse. de pratade med dig om kroppen, om hur den aldrig slutar växa. hur den fortsätter även när den fysiska containern är full, tar sig andra vägar.
du minns hur ditt hjärta kändes, hur det påminde om bark när du slöt fötterna om marken. små skott som slog ut i dig av regndropparna, näring från all omgivande luft. synapser som lapade sig rena och snabba.
din stomme började växa men fick aldrig växa klart, du började missköta den, utsätta dig för avgaser. du blev alldeles för skör för att kunna skydda dig mot framtiden, mot alla okända hot kroppen borde ha byggt dig redo för. och nu är det för sent att reparera.
9. du vrider dig över på sidan och ser ut över det trasiga landskapet. allt utstrålar missväxt. krokiga vandringsleder där blodet tvingats fram mot sin vilja, träd av kapillärer som trasslat ihop sig med varandra. broskbitar fastkilade i marken bredvid sumphål och förhårdnader.
schaktet är enormt nu, har slukat flera organ. de krafter som började gräva har sedan länge dragit sig tillbaka, allt rasar av sig självt. du låter din blick vandra över vägen fram till kanten, ser erosionen dra med sig tuvor och klippblock. alldeles vid gapet stannar blicken, rädd för det stora mörka.
du lyfter huvudet från gräset. gatan och kontorsbyggnaden syns inte längre. ingenting hörs utom ett svagt sus. du lägger tillbaka huvudet, tvekar en stund mellan dessa två mörker. sedan drar du ett djupt andetag, ställer dig ovanför dig själv och tittar ner i underjorden.
2. det börjar i armvecken när du pratar, de beter sig som munnar som gapar efter luft. du överdriver rörelsen för att driva in argument i publiken men ingenting går fram. allt blir ett flaxande. veck i leder och ansikte som fladdrar hejdlöst, spjäll som stängs och öppnas utan att tillföra dig ny energi.
3. det är bara en fråga om tid. celler börjar dela sig nedåt ryggen, ingen kratta eller sopsäck där att samla upp dem. för varje cell som bryter sig loss tappar du fler trådar, föredraget går i små bitar och publiken låter allt rinna förbi dem utan att fånga. här finns ingen helhet kvar. du springer mot utgången och de små bitarna av dig fortsätter kasta loss och vrida sig i spasmer.
4. blodet sover i värme. strax under kokpunkten ligger det, bidar sin tid. du kyler pannan med en kall blöt trasa och försöker samla tankarna. toalettlocket sitter inte riktigt fast och skramlar när du sätter dig. blodkärlen hör allt detta, spänner sig som inför storm, sätter igång en rörelse som sprider bubblor i alla dina sjöar. ingen kommer in och frågar hur du mår.
5. en av de nya cheferna stannar i korridoren, han har inte närvarat, för honom är det en vanlig morgon. du sträcker dig för ett handslag men när ni möts saknar handen känsel. du trycker utan att nerverna reagerar. er handfläta är en främmande varelse som flinar mot dig, skojar om skämtteckningar på intranätet och hör sig för om personalfesten. du skyndar vidare mot hissen utan att svara.
6. hissdörrarna går igen. i detta, det mest krampaktiga området, hittar du till sist en smula luft. den är inte långvarig, men räcker för att stanna alla kaotiska processer och bara sluta tätt. det stora schakt som håller på att bildas innanför revbenen tar en paus, och det blåser kalla vindilar ut i de andra kärlen. den här sista luften du får känna är skön och tyst. långsamt går du ner i ett kryoläge, ett kylskåpstillstånd som är saligt och stilla i jämförelse med vad som varit. sedan plingar hissen och dagsljuset når dig över foajén.
7. allt rinner mot schaktet. solljuset går loss på huden och utan känsel börjar handryggarna suddas plottriga och prickiga. ryggen sprutar nervbitar omkring sig och urlakar alla förnimmelser: du minns hur dina klackar borde kännas mot gatan, men inget av det är verkligt nu. blodet som svämmar över gölarna gör ditt landskap sjösjukt och vattensjukt.
täckningen har återvänt till din mobil men hörseln har börjat glappa. du ringer din mamma men vet inte om hon svarar eller om signalerna överhuvudtaget går fram. huvudet orkar inte bära allt som inte fungerar. du rasar ihop på en gräsmatta och schaktet gröper loss den största biten hittills.
8. när du var tolv, regnet över friggeboden, den första starka junikänslan. du minns dem nu, elskåpet och skogen som markerade slutet på all bebyggelse. de pratade med dig om kroppen, om hur den aldrig slutar växa. hur den fortsätter även när den fysiska containern är full, tar sig andra vägar.
du minns hur ditt hjärta kändes, hur det påminde om bark när du slöt fötterna om marken. små skott som slog ut i dig av regndropparna, näring från all omgivande luft. synapser som lapade sig rena och snabba.
din stomme började växa men fick aldrig växa klart, du började missköta den, utsätta dig för avgaser. du blev alldeles för skör för att kunna skydda dig mot framtiden, mot alla okända hot kroppen borde ha byggt dig redo för. och nu är det för sent att reparera.
9. du vrider dig över på sidan och ser ut över det trasiga landskapet. allt utstrålar missväxt. krokiga vandringsleder där blodet tvingats fram mot sin vilja, träd av kapillärer som trasslat ihop sig med varandra. broskbitar fastkilade i marken bredvid sumphål och förhårdnader.
schaktet är enormt nu, har slukat flera organ. de krafter som började gräva har sedan länge dragit sig tillbaka, allt rasar av sig självt. du låter din blick vandra över vägen fram till kanten, ser erosionen dra med sig tuvor och klippblock. alldeles vid gapet stannar blicken, rädd för det stora mörka.
du lyfter huvudet från gräset. gatan och kontorsbyggnaden syns inte längre. ingenting hörs utom ett svagt sus. du lägger tillbaka huvudet, tvekar en stund mellan dessa två mörker. sedan drar du ett djupt andetag, ställer dig ovanför dig själv och tittar ner i underjorden.
onsdag 9 september 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)