att bli rödhårig igen (hommage till anna cornelia, grepp stulet från martina lowden)

OBS: Alla meningar i den här texten återfinns här någonstans.

***

- Vi satt gömda vid kanalen och tittade på vattnet. Det virvlade. Jag brukar inte uppleva det så starkt på det sättet.

- Efteråt gick vi och köpte vantar, tittade på böcker och fikade. Vanessa hade så fina kläder för en gångs skull! Hennes kanin var i rummet bredvid, bakom en stängd dörr.

Egentligen vill jag bara skriva allt i punktform men det är inte värdigt nog alla delar av berättelsen. På väg hem var skyltarna helt fel och jag körde in i ett industriområde. Mina svårigheter med att småprata blev väl synliga. Är det okej att tacka ja till en öl- eller vinträff och samtidigt inte dricka öl eller vin? Brukar man anta att frun till en rörmokare är bra på att fixa rör? Jag vet inte. Jag är inte bra i småpratarläge, det är en av mina minst utvecklade sidor.

Jag minns inte exakt när det började, men jag minns den statiska känslan i luften. Efter ett tag kom vi vidare till väg 111. Ah! Jag har inte sett något värre på mycket, mycket länge. Det var ett djupt hål och det kändes ganska makabert. Lamporna på panelen blinkade till och dog. Jag vred om nyckeln och försökte starta bilen. Det gick inte.

Jag gapskrattade. Hur kunde jag? Men det slog mig inte förrän idag. Jag tycker om den, den där känslan av masspsykos. Och hemska Jennys frisyr var så ful att jag ville dö! Rosa! Gula! Lila! Körsbärsblommor! Jag kände mig fyndig och skabbig på samma gång.

Det tog minst fem minuter innan vi fått upp en bildörr. Kunde inte ens greppa att vi befann oss på samma ställe samtidigt, obeskrivligt underligt. Det kändes som att vi befann oss i en snökula. Glittrande stenar, pärlor. Fan vad fin utsikten var. Så jävla episkt. Jag ville ta bilder för att komma ihåg den, men jag kunde inte.

De skriker till mig. Jag vet inte längre vem jag är. Jag har fastnat någonstans och hittar inga fler jag. Fastvuxen i marken, masshypnos, wtf-miner. Först kommer ljuset, som är lite annorlunda, lite stickigt men ändå mjukare än vinterljuset. Sedan kommer värmen lite smått. Det finns en svag föraning i luften.

Och då faller hela tanken. Jag är i vallgraven. Kan inte stänga av. Min hjärna fungerar inte. Det tar emot i varenda beståndsdel. Allting blir långsamt, ointressant, oavslutat. Det snöar fortfarande. Jag dör.

Nej, inte idag. Skulle vilja se dem igen. De är fina utan att vara alltför töntiga. Jag har försökt med andra. Ibland handlar det om enkla saker, som färg. Vill bara ha färg nu.

Volanger. Jordgubbar. Svart och grått och naturvitt och rosa. Det var klänningen som hade kommit.
Yay! Jag dog av kärlek till dem när jag såg den.
Mönstret och färgerna får mig på fall direkt. Jag tror att det kanske löser sig. Så jag måste chansa nu. Det är ett tecken lika säkert som snödroppar. NU.

Sedan begav vi oss mot stationen i bitande kyla. Virrade runt i villakvarteren och kände mig stressad. Det var bara gråa hus i samma tradiga, traditionella vinklar som vanligt. Vi kämpade på.

Jag vet inte hur detta skett, men det känns väldigt konstigt. Det kan ha att göra med att jag började kamma mig. Jag har ändrat inställningarna. Jag hatar att inte veta vad jag ska göra för att lösa alla problem. Men det går över. Jag ska göra köttbullar idag. Imorgon lagar jag kanske köttfärssås.

Mycket att bearbeta. Det fanns fina saker att berätta innan men jag har glömt dem nu. De kom överens om att hålla bättre kontakt i framtiden. Samtidigt känns det som lurendrejeri från mitt håll. Dessutom har de snyggare kläder.

Hursomhelst. Jag kan lista ut snabbkommandon. Jag har stora, fina böcker hemma. Jag har en gigantisk halsduk som jag virar runt halsen och låter håret ligga kvar under.
Jag vet inte riktigt vad det är för tillstånd jag inte kan beskriva. Men så är det.

Lycka! En chockerande mängd, skulle jag vilja påstå. Jag talar inte högt om det. Jag bara lyssnar maniskt, hela tiden.
Förutsägbart.
Men vad gör man inte för KONSTEN.