sakrament

Ge mig dina valrosshänder. Det här är för en god sak.

Vi har inte pratat så mycket på sistone. Det saknas research. Jag vet inget om dig förrän jag läst alla böcker. Du vet inget om mig förrän jag skrivit mig fram till platsen där du står.

Havet är förorenat. Tjocka lager av plast täcker nästan allt. Det finns sätt att navigera men inget är heltäckande. Ingen karta rymmer alla livsformer. Många går till spillo.

Alla kartor är skrivna på ett eget språk. Detta språk måste läras in från nanostrukturerna och uppåt. Det är ett fasansfullt arbete. Man måste ha ögonen i detaljerna och samtidigt behålla greppet om helheten. Många börjar skela. Andra ifrågasätter meningen med allt. Vissa lyckas lära in all information, men vet inte längre vad de ska göra med den när de är klara.

Det krävs offer för att nå fram. Vissa offrar tid, andra offrar materiella ting, pengar, nöjen, trygghet, prestige, stolthet, kärlek, nattsömn, mental eller fysisk hälsa.

Jag vill bara att du ska veta att jag inte tänker offra dig.

Vi befinner oss nu på tröskeln till en cirkel där vem som helst kan slå sönder oss, samtidigt som vi är nära att glida bort och sugas upp av intigheten för gott. Att inte offra dig är mitt enda ankare här, mitt enda äkta beslut. Följden av detta blir att alla de andra kartorna sekulariseras, att jag står och faller med dig. Det i sin tur kanske gör att jag aldrig når fram. Men då har jag i alla fall haft en plats som jag kunnat kalla min egen, och den platsen var eller kunde ha varit hos dig.

Allting måste läras, analyseras, kritiseras, bearbetas. Du måste ha kärnor som står över allt detta. Du måste alltid vara nyutsprungen. Du existerar inte i någon diskurs, för ingen diskurs har intresse av dig. Du befinner dig alltid mitt emellan stillastående och acceleration, den ojämförligt minsta enheten som inte fysikens lagar kan räkna på. Du är ingen byggnad, du är en växt, och som växt bor du i mig och därmed tillhör vi båda naturen.

Det enda sättet att ta livet av en växt är att helt enkelt strypa dess näringstillförsel. Det finns inget konstruerat i det, det är bara naturen. Vi är i händerna på allt detta, allt som inte kan referera till oss, som inte har något språk eller någon mening. Det är vad som får oss att växa.

Ta sedan vilka former du vill. Du sover ändå inte längre. Nu är det du som får bära oss framåt.