resa till kroppens medelpunkt

1. han kör handen rakt igenom ditt hår, skapar en lucka stor som en knytnäve i det tjocka garnet. du känner förstås ingenting, din tanke är disträ och dina strån saknar känsel. vem det än är kommer han aldrig ge sig till känna, men när du kliver av tåget: en svag rysning, en känsla av att någon varit inuti dig och rotat.

2. det börjar i armvecken när du pratar, de beter sig som munnar som gapar efter luft. du överdriver rörelsen för att driva in argument i publiken men ingenting går fram. allt blir ett flaxande. veck i leder och ansikte som fladdrar hejdlöst, spjäll som stängs och öppnas utan att tillföra dig ny energi.

3. det är bara en fråga om tid. celler börjar dela sig nedåt ryggen, ingen kratta eller sopsäck där att samla upp dem. för varje cell som bryter sig loss tappar du fler trådar, föredraget går i små bitar och publiken låter allt rinna förbi dem utan att fånga. här finns ingen helhet kvar. du springer mot utgången och de små bitarna av dig fortsätter kasta loss och vrida sig i spasmer.

4. blodet sover i värme. strax under kokpunkten ligger det, bidar sin tid. du kyler pannan med en kall blöt trasa och försöker samla tankarna. toalettlocket sitter inte riktigt fast och skramlar när du sätter dig. blodkärlen hör allt detta, spänner sig som inför storm, sätter igång en rörelse som sprider bubblor i alla dina sjöar. ingen kommer in och frågar hur du mår.

5. en av de nya cheferna stannar i korridoren, han har inte närvarat, för honom är det en vanlig morgon. du sträcker dig för ett handslag men när ni möts saknar handen känsel. du trycker utan att nerverna reagerar. er handfläta är en främmande varelse som flinar mot dig, skojar om skämtteckningar på intranätet och hör sig för om personalfesten. du skyndar vidare mot hissen utan att svara.

6. hissdörrarna går igen. i detta, det mest krampaktiga området, hittar du till sist en smula luft. den är inte långvarig, men räcker för att stanna alla kaotiska processer och bara sluta tätt. det stora schakt som håller på att bildas innanför revbenen tar en paus, och det blåser kalla vindilar ut i de andra kärlen. den här sista luften du får känna är skön och tyst. långsamt går du ner i ett kryoläge, ett kylskåpstillstånd som är saligt och stilla i jämförelse med vad som varit. sedan plingar hissen och dagsljuset når dig över foajén.

7. allt rinner mot schaktet. solljuset går loss på huden och utan känsel börjar handryggarna suddas plottriga och prickiga. ryggen sprutar nervbitar omkring sig och urlakar alla förnimmelser: du minns hur dina klackar borde kännas mot gatan, men inget av det är verkligt nu. blodet som svämmar över gölarna gör ditt landskap sjösjukt och vattensjukt.

täckningen har återvänt till din mobil men hörseln har börjat glappa. du ringer din mamma men vet inte om hon svarar eller om signalerna överhuvudtaget går fram. huvudet orkar inte bära allt som inte fungerar. du rasar ihop på en gräsmatta och schaktet gröper loss den största biten hittills.

8. när du var tolv, regnet över friggeboden, den första starka junikänslan. du minns dem nu, elskåpet och skogen som markerade slutet på all bebyggelse. de pratade med dig om kroppen, om hur den aldrig slutar växa. hur den fortsätter även när den fysiska containern är full, tar sig andra vägar.

du minns hur ditt hjärta kändes, hur det påminde om bark när du slöt fötterna om marken. små skott som slog ut i dig av regndropparna, näring från all omgivande luft. synapser som lapade sig rena och snabba.

din stomme började växa men fick aldrig växa klart, du började missköta den, utsätta dig för avgaser. du blev alldeles för skör för att kunna skydda dig mot framtiden, mot alla okända hot kroppen borde ha byggt dig redo för. och nu är det för sent att reparera.

9. du vrider dig över på sidan och ser ut över det trasiga landskapet. allt utstrålar missväxt. krokiga vandringsleder där blodet tvingats fram mot sin vilja, träd av kapillärer som trasslat ihop sig med varandra. broskbitar fastkilade i marken bredvid sumphål och förhårdnader.

schaktet är enormt nu, har slukat flera organ. de krafter som började gräva har sedan länge dragit sig tillbaka, allt rasar av sig självt. du låter din blick vandra över vägen fram till kanten, ser erosionen dra med sig tuvor och klippblock. alldeles vid gapet stannar blicken, rädd för det stora mörka.

du lyfter huvudet från gräset. gatan och kontorsbyggnaden syns inte längre. ingenting hörs utom ett svagt sus. du lägger tillbaka huvudet, tvekar en stund mellan dessa två mörker. sedan drar du ett djupt andetag, ställer dig ovanför dig själv och tittar ner i underjorden.