torsdag 30 april 2009
tisdag 28 april 2009
andra levde på existensminimum.
"man måste äta", stod det skrivet med tunna, snirkliga bokstäver, "men för att kunna äta måste man existera". en annan ämbetsman hade kanske uppfattat brevet som självömkande eller hycklande och slängt det i pappersinsamlingen. jag blev bara förvirrad.
när brevet kom hade jag jobbat på Sekretariatet för Existensberättigande i nästan tre år och aldrig stött på en situation som jag inte kunde hantera. organisationen var inte direkt toppstyrd, men vid minsta problem fanns det alltid klara direktiv att falla tillbaka på. jag kunde lösa frågor som rörde byggnader, uppfinningar, grundämnen och kommuner. vårt nära samarbete med patentverket underlättade förresten de flesta ärenden - om något har ett namn och en ägare kan det ju inte lika gärna inte finnas.
men här var alltså ett brev från en samling varelser som påstod sig bo i vakuum. för det första hade jag aldrig handlagt frågor om levande organismer förut (de flesta har ju blivit upptäckta och behöver inte ansöka om sin existens) men framför allt var det ett svårt etiskt dilemma. definitionen av vakuum är ju att ingenting existerar i det. skulle jag tillåta en art att strida mot fysikens lagar? å andra sidan: om varelserna talade sanning, var det då försvarbart att underkänna hela deras existens bara för att vetenskapen betalade oss högre arvode?
jag visste att om jag tog upp det här med chefen skulle han bara visa mig lönelistan. Sekretariatets ekonomiska förlust för att tvinga fram ett underkännande av vakuumdefinitionen skulle bli sjusiffrigt.
jag fegade ur totalt efter första brevet och ljög ihop ett standardsvar: "tyvärr kan vi inte godta er ansökan till SfE. det existerar för mycket redan".
det var i och för sig inte så långt från sanningen, men jag kände direkt hur otillräckligt och genomskinligt svaret hade varit.
mycket riktigt dröjde det bara några veckor innan jag fick ett nytt brev. den här gången kom varelserna med en komplett bokföring. den rymde sida efter sida av namn på invånare, hur gamla de var (de flesta var fem år eller yngre) och på vilken koordinat de bodde i en godtycklig sfär av vakuum. allt de krävde nu var att få skrivas in i folkbokföringen. de brydde sig inte ens om ifall de spriddes ut över hela landet.
jag ringde upp skatteverket och frågade om de hade några "lediga platser". en grinig gubbe med västeråsdialekt ville veta vilka det gällde. han kände igen min röst. jag kände igen hans också. hade haft med honom att göra förut och visste att det var en seg jävel som inte gav efter för långa förhandlingar, eller ens goda argument. jag återgav vad de kallade sin art och han frågade hur många det rörde sig om.
"drygt två miljoner."
"är alla dessa varelser arbetsföra?"
"ehm, nej inte i den meningen du avser, men jag är säker på att de kan bidra med mycket nyttigt!"
"i så fall inser du förstås att vi kommer att höja arbetslösheten med arton procent genom att anta dem som svenska medborgare?"
jag hade inget bra motargument. den här gången var mitt svar ärligt och uppgivet när jag skrev tillbaka till varelserna. "jag har gjort allt jag kunnat för att ni ska få finnas, men byråkratin är bara inte med mig."
det var då de kom med den geniala idén att outsourca sin existens. de bad mig sammanställa en lista över underbemannade företag med stora resurser och vi hittade ett konsultföretag i Mölndal som hade svårt att få sina anställda att stanna eftersom deras kontor var byggt av asbest. dessutom behövde de ändå mycket folk för att slippa undan någon skatt, och här passade varelserna perfekt in.
de två miljoner artmedlemmarna skrevs in som anställda utan lön mot att företaget ordnade med bokföringen för varenda en. jag riktigt njöt av tanken på att gubben på skatteverket tvingades ta emot hela detta ärende vare sig han ville eller inte. allt medan sveriges befolkningsmängd steg till 11 miljoner, varav inte mindre än tjugo procent gick och slog dank.
när brevet kom hade jag jobbat på Sekretariatet för Existensberättigande i nästan tre år och aldrig stött på en situation som jag inte kunde hantera. organisationen var inte direkt toppstyrd, men vid minsta problem fanns det alltid klara direktiv att falla tillbaka på. jag kunde lösa frågor som rörde byggnader, uppfinningar, grundämnen och kommuner. vårt nära samarbete med patentverket underlättade förresten de flesta ärenden - om något har ett namn och en ägare kan det ju inte lika gärna inte finnas.
men här var alltså ett brev från en samling varelser som påstod sig bo i vakuum. för det första hade jag aldrig handlagt frågor om levande organismer förut (de flesta har ju blivit upptäckta och behöver inte ansöka om sin existens) men framför allt var det ett svårt etiskt dilemma. definitionen av vakuum är ju att ingenting existerar i det. skulle jag tillåta en art att strida mot fysikens lagar? å andra sidan: om varelserna talade sanning, var det då försvarbart att underkänna hela deras existens bara för att vetenskapen betalade oss högre arvode?
jag visste att om jag tog upp det här med chefen skulle han bara visa mig lönelistan. Sekretariatets ekonomiska förlust för att tvinga fram ett underkännande av vakuumdefinitionen skulle bli sjusiffrigt.
jag fegade ur totalt efter första brevet och ljög ihop ett standardsvar: "tyvärr kan vi inte godta er ansökan till SfE. det existerar för mycket redan".
det var i och för sig inte så långt från sanningen, men jag kände direkt hur otillräckligt och genomskinligt svaret hade varit.
mycket riktigt dröjde det bara några veckor innan jag fick ett nytt brev. den här gången kom varelserna med en komplett bokföring. den rymde sida efter sida av namn på invånare, hur gamla de var (de flesta var fem år eller yngre) och på vilken koordinat de bodde i en godtycklig sfär av vakuum. allt de krävde nu var att få skrivas in i folkbokföringen. de brydde sig inte ens om ifall de spriddes ut över hela landet.
jag ringde upp skatteverket och frågade om de hade några "lediga platser". en grinig gubbe med västeråsdialekt ville veta vilka det gällde. han kände igen min röst. jag kände igen hans också. hade haft med honom att göra förut och visste att det var en seg jävel som inte gav efter för långa förhandlingar, eller ens goda argument. jag återgav vad de kallade sin art och han frågade hur många det rörde sig om.
"drygt två miljoner."
"är alla dessa varelser arbetsföra?"
"ehm, nej inte i den meningen du avser, men jag är säker på att de kan bidra med mycket nyttigt!"
"i så fall inser du förstås att vi kommer att höja arbetslösheten med arton procent genom att anta dem som svenska medborgare?"
jag hade inget bra motargument. den här gången var mitt svar ärligt och uppgivet när jag skrev tillbaka till varelserna. "jag har gjort allt jag kunnat för att ni ska få finnas, men byråkratin är bara inte med mig."
det var då de kom med den geniala idén att outsourca sin existens. de bad mig sammanställa en lista över underbemannade företag med stora resurser och vi hittade ett konsultföretag i Mölndal som hade svårt att få sina anställda att stanna eftersom deras kontor var byggt av asbest. dessutom behövde de ändå mycket folk för att slippa undan någon skatt, och här passade varelserna perfekt in.
de två miljoner artmedlemmarna skrevs in som anställda utan lön mot att företaget ordnade med bokföringen för varenda en. jag riktigt njöt av tanken på att gubben på skatteverket tvingades ta emot hela detta ärende vare sig han ville eller inte. allt medan sveriges befolkningsmängd steg till 11 miljoner, varav inte mindre än tjugo procent gick och slog dank.
måndag 27 april 2009
lördag 25 april 2009
ved till en god vän
* med mitt specialbyggda sugrör kan jag blåsa ut alla runda toner på gatan (och behålla de kantiga).
* min bästa dröm: en man i dyra dykarkläder tog på sig skulden för allt jag inte gjort i skolan.
* när vår kommunikation är dålig är det tur att jag har dina highlights på USB-minne.
* av allt jag lärde mig på Hogwarts gillar jag nog bäst förmågan att kunna jonglera med bröd.
* året då pappa införde godisförbud brukade jag kandera all hans mat. hans diabetes blev lång och plågsam.
* min bästa dröm: en man i dyra dykarkläder tog på sig skulden för allt jag inte gjort i skolan.
* när vår kommunikation är dålig är det tur att jag har dina highlights på USB-minne.
* av allt jag lärde mig på Hogwarts gillar jag nog bäst förmågan att kunna jonglera med bröd.
* året då pappa införde godisförbud brukade jag kandera all hans mat. hans diabetes blev lång och plågsam.
solglasögon
"man skäller inte utan anledning."
det var första gången jag försökte förklara det för dig. du log ett avlägset leende. till skillnad från ceremonimästaren klädde du bra i solglasögon, såg inte alls ut som någon från en 80-talsreklam. solen lyste på och gav orsak.
"är du säker på det?"
du använde dina interpretationsmedel till fullo. sedan lyfte du kaffekoppen och det blev med ens mycket länge sedan, sommaren 200- nånting. för varje rörelse du gjorde var jag tvungen att bygga om minnet. din uppmärksamhet for någon annanstans och missade mitt svar.
"...nej, jag är inte säker på det."
efteråt månader av arbete! - att bygga broar du skulle kunna träda över i sömnen, knyta platsrosetter kring varje busskur, hänga mistlar i konversationer... det hade varit lite lättare om du bara gett mig en anledning att skälla.
det var första gången jag försökte förklara det för dig. du log ett avlägset leende. till skillnad från ceremonimästaren klädde du bra i solglasögon, såg inte alls ut som någon från en 80-talsreklam. solen lyste på och gav orsak.
"är du säker på det?"
du använde dina interpretationsmedel till fullo. sedan lyfte du kaffekoppen och det blev med ens mycket länge sedan, sommaren 200- nånting. för varje rörelse du gjorde var jag tvungen att bygga om minnet. din uppmärksamhet for någon annanstans och missade mitt svar.
"...nej, jag är inte säker på det."
efteråt månader av arbete! - att bygga broar du skulle kunna träda över i sömnen, knyta platsrosetter kring varje busskur, hänga mistlar i konversationer... det hade varit lite lättare om du bara gett mig en anledning att skälla.
fredag 24 april 2009
konsten att inte famla
X och Y sitter på golvet och diskuterar en nyöppnad påse chips när Z, utan förvarning, kastar en punchline tvärs över rummet. Den detonerar lite till vänster om Estrella-logon och ger upphov till ett otroligt ljud som får väggarna att skälva medan Z bara flinar lite generat. Sådan är han, Z. Ödmjuk i det sista även när han fällt de mest dråpliga kommentarerna. X och Y skrattar färdigt och börjar sedan gå runt bland gästerna och bjuda på chipsen. Alltid i rörelse, alltid med nya frågor att ställa.
A och B sitter klistrade på sina stolar i andra ändan av vardagsrummet. A och B är konstanter, rör sig inte om det inte är alldeles nödvändigt, men har redan recenserat alla i rummet, gett dem betyg och slutkommentar. Mest stör de sig på C, en konstant precis som dem som dock valt att gå den andra vägen och stå klistrad på sin Wii Fit-bräda i jakt på nya high-scores. Den stora teven blippar irriterande av spelets billiga ljudeffekter och det fula teckensnittet skär i ögonen på A som läst fyra terminer industridesign. "När har du klarat spelet egentligen?" frågar B sardoniskt. "När jag väger så lite att inte brädan känner av mig" svarar C och spetsar sin replik med en oväntad ollie. I hörnet mittemot sitter D, suger på sin röda kofta och förundras över att man kan använda brädan som skateboard.
P och Q har just börjat laga cous-cous i köket. Det är alldeles för sent för riktig mat egentligen, men det bryr de sig inte om eftersom de är för små för att fatta vad riktig mat är. Innan Q flyttade in hos Y brukade hon sova i fyratimmarspass och äta varje gång hon vaknade. Det blev lite av varje till frukost: bönor, nudlar, tonfisk och soppa på gamla russin och konserverad frukt. P tycker att Q är lite äcklig och har faktiskt väntat ganska länge på att få yttra den tanken, men stoppats varje gång av att någon eller något avbrutit honom. Den här gången hinner han precis öppna munnen innan äggklockan ringer och maten är klar.
F sitter på golvet i den stora öppna hallen och leker med en magisk kapsel. Den har makt att skapa vilka simulationer som helst, bara man kan koden. Han tittar storögt på kapseln, på dess äggformade skal, dess blåmetalliska glans och dess långa självlysande linjer när E, R, O och F(x) plötsligt ramlar in genom dörren. O har köpt vodka vilket resten av sällskapet ärligt talat inte är särskilt lyckliga över. Glad blir dock P som hojtar vid åsynen av den Absolut-stinkande O och springer och ger henne en varm kram. De har känt varandra ända sen R inte pallade hämta R(r) på dagis utan gick och spelade biljard istället. R lämnade ett meddelande på O:s mobiltelefon och bad O rycka in eftersom R:s fru var på utlandsresa i jobbet. När O kom till dagiset för att hämta R(r) följde P med som bonusbarn eftersom han var lite trött på hans egna föräldrar för tillfället, och på den vägen är det.
Betyg på de nya gästerna:
O: 2/10. Herregud. Bidrar med a) spritstank och b) en ful jeansjacka.
R: 3/10. Oansvariga, simmiga ögon. Får dock poäng för att han i alla fall torkade av sina skor i hallen.
E: 2/10. Så PK att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Hårfästet...
F(x): 1/10. Räckte det inte med ett F eller?
A och B ringar in listan med en streckad linje och nickar nöjt åt varandra. A viskar frågande till B om de kanske borde ha med en bonusrecension på R(r) för att han är ju trots allt relevant för sällskapet, men B hyschar honom och säger att det är farligt att vara komplettist.
Det dröjer inte många minuter i vardagsrummet innan E och C råkar i slagsmål över Wii-kontrollen. E vill spela spel där alla kan vara med, så folk slipper sitta och vara utanför. X och Y är mycket nöjda med att vara utanför och börjar smida en storslagen plan på hur man kan dekorera taket i realtid utan att någon ser. Z sitter tillbakalutad på en stol i mitten av rummet och funderar på hur kvällen skulle se ut som filmmanus. R sätter på musik, en sliskig skiva med den senaste Idolvinnaren. Blandade protester från vardagsrummet. D äter guacemole direkt ur burken och kletar ner sin kofta.
U kommer ner för trappan. U äger huset. U har en mycket stor kroppshydda vilket gör det lite svårt för honom att ta det sista trappsteget, som är avgjort högre än alla de andra. Han har dock gjort sig beredd på detta och planerar att hoppa ner istället. En gång i tiden var U juniormästare i höjdhopp. Det var mycket länge sedan. Han landar snett på heltäckningsmattan i en öronbedövande duns och blir liggande medvetslös resten av natten. Q försöker fylla hans vidöppna mun med en brun röra som är lika delar banan och kaffe. Maten rinner ut igen.
Grannarna har dock hört dunsen och kommer in precis när X lyckats klättra upp på Y:s axlar ovanpå ett vitrinskåp. "Vad är det som försiggår här egentligen?" säger granne T och hans danska fru Ø unisont, i ett lönlöst försök att vara lite auktoritära. De hörs knappt ut, eftersom P har stulit den batteridrivna bergssprängaren, skruvat upp volymen till max och nu springer runt i rummet med Idol-Kevins röst i famnen medan han jagas av en hatisk C och en O som knappt kan stå på benen. R har på kort tid lyckats somna i soffan och drömmer ganska fina drömmar till den perifera musiken för han gillar ju Kevin, fan det är en fin kille, han vet mycket om känslor han.
T, E, Z, B, F(x) och C enar sig snart i ett parti kortspel som inte blir helt oproblematiskt eftersom korten kletar ihop sig obarmhärtigt mycket av okänd anledning. P har flytt upp på övervåningen med bergssprängaren och tittar på månen. Den är stor ikväll. Ø har varit rastlös ända sedan hon kom in och flera gånger försökt se vad det är A skriver i det där blocket egentligen, vilket A stör sig på extremt mycket. "Ø: 0/10. Fittkärring" skriver han men rättar snart till något ännu värre: "Filtkärring". För en person som A som växt upp i stora sängar med vidsträckta, multifärgade täcken kan det inte finnas något värre än en liten filtkärring. D har blivit snorig och hämtat en toarulle.
Natten hade antagligen börjat stabilisera sig om det inte vore för att E i sitt obscena bildningsbehov slagit på BBC och fått storslagna besked om nattens missilbombningar. Alla flyr ut innan de inser att de är i fel land och försöker fly in igen för det har börjat regna, men Q hinner långt före och låser ute de andra. Sedan skrattar hon sig fördärvad i flera minuter på hallgolvet som är lerigt av alla utom R:s skor. Ingen vet var R är längre, han har antagligen somnat i ett annat rum.
X var dock lite gatsmart och klättrade in genom fönstret när ingen såg. Hon fick kliva genom en stor vattenpöl först och hennes grönblommiga klänning blev alldeles genomvåt, men det var det värt för att kunna njuta av den stora tystnaden som lagt sig inomhus. Utanför fönstret ser hon hur folk börjar hoppa in i taxibilar och åka därifrån. Hon stänger av teven och sätter sig på mattan. Q kommer tillbaka in från hallen och precis efter att hon klivit över U får hon en droppe lim på nästippen. Hon tittar upp och ser, fem meter upp, ett tak fyllt av olikfärgade papperstussar och en blank vit sörja. X fnittrar åt hennes reaktion.
"Hur i all världen lyckades ni limma taket?" frågar Q och X blir allvarlig igen. Hon gör ett försök att torka av de blöta händerna på den ännu blötare klänningen och sänker rösten.
"Det gäller att inte famla."
A och B sitter klistrade på sina stolar i andra ändan av vardagsrummet. A och B är konstanter, rör sig inte om det inte är alldeles nödvändigt, men har redan recenserat alla i rummet, gett dem betyg och slutkommentar. Mest stör de sig på C, en konstant precis som dem som dock valt att gå den andra vägen och stå klistrad på sin Wii Fit-bräda i jakt på nya high-scores. Den stora teven blippar irriterande av spelets billiga ljudeffekter och det fula teckensnittet skär i ögonen på A som läst fyra terminer industridesign. "När har du klarat spelet egentligen?" frågar B sardoniskt. "När jag väger så lite att inte brädan känner av mig" svarar C och spetsar sin replik med en oväntad ollie. I hörnet mittemot sitter D, suger på sin röda kofta och förundras över att man kan använda brädan som skateboard.
P och Q har just börjat laga cous-cous i köket. Det är alldeles för sent för riktig mat egentligen, men det bryr de sig inte om eftersom de är för små för att fatta vad riktig mat är. Innan Q flyttade in hos Y brukade hon sova i fyratimmarspass och äta varje gång hon vaknade. Det blev lite av varje till frukost: bönor, nudlar, tonfisk och soppa på gamla russin och konserverad frukt. P tycker att Q är lite äcklig och har faktiskt väntat ganska länge på att få yttra den tanken, men stoppats varje gång av att någon eller något avbrutit honom. Den här gången hinner han precis öppna munnen innan äggklockan ringer och maten är klar.
F sitter på golvet i den stora öppna hallen och leker med en magisk kapsel. Den har makt att skapa vilka simulationer som helst, bara man kan koden. Han tittar storögt på kapseln, på dess äggformade skal, dess blåmetalliska glans och dess långa självlysande linjer när E, R, O och F(x) plötsligt ramlar in genom dörren. O har köpt vodka vilket resten av sällskapet ärligt talat inte är särskilt lyckliga över. Glad blir dock P som hojtar vid åsynen av den Absolut-stinkande O och springer och ger henne en varm kram. De har känt varandra ända sen R inte pallade hämta R(r) på dagis utan gick och spelade biljard istället. R lämnade ett meddelande på O:s mobiltelefon och bad O rycka in eftersom R:s fru var på utlandsresa i jobbet. När O kom till dagiset för att hämta R(r) följde P med som bonusbarn eftersom han var lite trött på hans egna föräldrar för tillfället, och på den vägen är det.
Betyg på de nya gästerna:
O: 2/10. Herregud. Bidrar med a) spritstank och b) en ful jeansjacka.
R: 3/10. Oansvariga, simmiga ögon. Får dock poäng för att han i alla fall torkade av sina skor i hallen.
E: 2/10. Så PK att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Hårfästet...
F(x): 1/10. Räckte det inte med ett F eller?
A och B ringar in listan med en streckad linje och nickar nöjt åt varandra. A viskar frågande till B om de kanske borde ha med en bonusrecension på R(r) för att han är ju trots allt relevant för sällskapet, men B hyschar honom och säger att det är farligt att vara komplettist.
Det dröjer inte många minuter i vardagsrummet innan E och C råkar i slagsmål över Wii-kontrollen. E vill spela spel där alla kan vara med, så folk slipper sitta och vara utanför. X och Y är mycket nöjda med att vara utanför och börjar smida en storslagen plan på hur man kan dekorera taket i realtid utan att någon ser. Z sitter tillbakalutad på en stol i mitten av rummet och funderar på hur kvällen skulle se ut som filmmanus. R sätter på musik, en sliskig skiva med den senaste Idolvinnaren. Blandade protester från vardagsrummet. D äter guacemole direkt ur burken och kletar ner sin kofta.
U kommer ner för trappan. U äger huset. U har en mycket stor kroppshydda vilket gör det lite svårt för honom att ta det sista trappsteget, som är avgjort högre än alla de andra. Han har dock gjort sig beredd på detta och planerar att hoppa ner istället. En gång i tiden var U juniormästare i höjdhopp. Det var mycket länge sedan. Han landar snett på heltäckningsmattan i en öronbedövande duns och blir liggande medvetslös resten av natten. Q försöker fylla hans vidöppna mun med en brun röra som är lika delar banan och kaffe. Maten rinner ut igen.
Grannarna har dock hört dunsen och kommer in precis när X lyckats klättra upp på Y:s axlar ovanpå ett vitrinskåp. "Vad är det som försiggår här egentligen?" säger granne T och hans danska fru Ø unisont, i ett lönlöst försök att vara lite auktoritära. De hörs knappt ut, eftersom P har stulit den batteridrivna bergssprängaren, skruvat upp volymen till max och nu springer runt i rummet med Idol-Kevins röst i famnen medan han jagas av en hatisk C och en O som knappt kan stå på benen. R har på kort tid lyckats somna i soffan och drömmer ganska fina drömmar till den perifera musiken för han gillar ju Kevin, fan det är en fin kille, han vet mycket om känslor han.
T, E, Z, B, F(x) och C enar sig snart i ett parti kortspel som inte blir helt oproblematiskt eftersom korten kletar ihop sig obarmhärtigt mycket av okänd anledning. P har flytt upp på övervåningen med bergssprängaren och tittar på månen. Den är stor ikväll. Ø har varit rastlös ända sedan hon kom in och flera gånger försökt se vad det är A skriver i det där blocket egentligen, vilket A stör sig på extremt mycket. "Ø: 0/10. Fittkärring" skriver han men rättar snart till något ännu värre: "Filtkärring". För en person som A som växt upp i stora sängar med vidsträckta, multifärgade täcken kan det inte finnas något värre än en liten filtkärring. D har blivit snorig och hämtat en toarulle.
Natten hade antagligen börjat stabilisera sig om det inte vore för att E i sitt obscena bildningsbehov slagit på BBC och fått storslagna besked om nattens missilbombningar. Alla flyr ut innan de inser att de är i fel land och försöker fly in igen för det har börjat regna, men Q hinner långt före och låser ute de andra. Sedan skrattar hon sig fördärvad i flera minuter på hallgolvet som är lerigt av alla utom R:s skor. Ingen vet var R är längre, han har antagligen somnat i ett annat rum.
X var dock lite gatsmart och klättrade in genom fönstret när ingen såg. Hon fick kliva genom en stor vattenpöl först och hennes grönblommiga klänning blev alldeles genomvåt, men det var det värt för att kunna njuta av den stora tystnaden som lagt sig inomhus. Utanför fönstret ser hon hur folk börjar hoppa in i taxibilar och åka därifrån. Hon stänger av teven och sätter sig på mattan. Q kommer tillbaka in från hallen och precis efter att hon klivit över U får hon en droppe lim på nästippen. Hon tittar upp och ser, fem meter upp, ett tak fyllt av olikfärgade papperstussar och en blank vit sörja. X fnittrar åt hennes reaktion.
"Hur i all världen lyckades ni limma taket?" frågar Q och X blir allvarlig igen. Hon gör ett försök att torka av de blöta händerna på den ännu blötare klänningen och sänker rösten.
"Det gäller att inte famla."
torsdag 23 april 2009
onsdag 22 april 2009
slumpmässig räddning:
mystical liberation front feat. greenhouse effect
1. det är jävligt okej att förbruka el!
2. oavsett vad det är vi gör så gör vi det när vi gör det.
3. det finns inget rätt eller fel när man håller hunden. alla sätt att hålla hunden är okej, mannen.
4. somnar du om så är det väl bara att sova som faaan. hahaha.
5. det behövs kranar, mannen.
6. alla dagar är utrotningshotade, fattar du? en dag är en mammut för fan. rid den hårt.
2. oavsett vad det är vi gör så gör vi det när vi gör det.
3. det finns inget rätt eller fel när man håller hunden. alla sätt att hålla hunden är okej, mannen.
4. somnar du om så är det väl bara att sova som faaan. hahaha.
5. det behövs kranar, mannen.
6. alla dagar är utrotningshotade, fattar du? en dag är en mammut för fan. rid den hårt.
iteratioso: grått
= väntan i en dammig park = molnen annonserar konserten, sopar ihop alla cumulus humilis till ett tjockt täcke = gästerna anländer i foliekostymer. de flesta är mögelskadade = dirigenten gör sig inte förstådd med pinnen eller ansiktet, får sätta igång orkestern med en liten turbinmotor = ouvertyren börjar = stråkarna knarrar som hundra dörrar = flöjterna är avgasrör. spelar bara kvartstoner = dansarna är klädda i rostfritt stål = temat för kvällen är segregering. hur vi kan skildra detta genom tonhöjder = någon buar och ersätts av ett elskåp = musiken når dig när asfalten slutat sjunga, en klagan utan riktning, en gate som stänger ute melodier och släpper in distorsion.
tisdag 21 april 2009
dagarna blir inte längre.
vi bodde i praktiken ovanpå ett slakteri. detta minns jag tydligast: hur du aldrig slutade roas av att klippa ditt hår i fönstret, så att lockarna med säkerhet var giftiga av bakterier när de nådde marken.
det fanns hundar där, utsvultna hundar som åt allt de kunde hitta. ingen visste var de kom ifrån. när jag hörde dem skälla utanför brukade jag be dig komma och sätta dig i soffan, eller fråga dig om det fanns någon läsk i kylen, eller bara ge dig en kram. allt för att få bort dig från fönstret, så du slapp se dem äta ditt hår.
det fanns hundar där, utsvultna hundar som åt allt de kunde hitta. ingen visste var de kom ifrån. när jag hörde dem skälla utanför brukade jag be dig komma och sätta dig i soffan, eller fråga dig om det fanns någon läsk i kylen, eller bara ge dig en kram. allt för att få bort dig från fönstret, så du slapp se dem äta ditt hår.
fredag 17 april 2009
nykläckt skimmer
ingen koppling till verkligheten förstås, men det behöver det inte ha. större delen handlar ändå om att navigera efter en slumpgenerator.
torsdag 16 april 2009
goda vitsord till en inåtvänd leguan
"ser den skillnad på människor?"
"jag vet inte vad du pratar om."
"den är inte mycket att titta på."
"pratar du om din pojkvän igen?"
"vad händer om du släpper den från tre hundra meters höjd?"
"har han gjort slut med dig nu alltså?"
"skulle pölen bli grön eller röd undrar man."
"hade han tröttnat på ditt ständiga supande eller?"
"äter den råttor? jag har hört om såna skitstora som äter råttor."
"var det kanske att du tog hans pengar?"
"usch vad deprimerad den ser ut. det kan inte vara roligt att sitta där hela dagen."
"att behöva stå upp för dig alla gånger du blivit full och förolämpat folk alltså, fy fan."
"ska den inte ha lite mat nu? den har inte blinkat på skitlänge."
"alla gånger du ljugit om var du sovit nånstans. vad tänkte du på egentligen?"
"jag ger honom lite köttfärs och ser vad som händer."
"ser du skillnad på människor?"
"jag vet inte vad du pratar om."
"den är inte mycket att titta på."
"pratar du om din pojkvän igen?"
"vad händer om du släpper den från tre hundra meters höjd?"
"har han gjort slut med dig nu alltså?"
"skulle pölen bli grön eller röd undrar man."
"hade han tröttnat på ditt ständiga supande eller?"
"äter den råttor? jag har hört om såna skitstora som äter råttor."
"var det kanske att du tog hans pengar?"
"usch vad deprimerad den ser ut. det kan inte vara roligt att sitta där hela dagen."
"att behöva stå upp för dig alla gånger du blivit full och förolämpat folk alltså, fy fan."
"ska den inte ha lite mat nu? den har inte blinkat på skitlänge."
"alla gånger du ljugit om var du sovit nånstans. vad tänkte du på egentligen?"
"jag ger honom lite köttfärs och ser vad som händer."
"ser du skillnad på människor?"
onsdag 15 april 2009
säkerhetsåtgärder
en katastrof är förestående! hur hanterar vi detta?
* lägg dig på golvet. skrik.
* ring någon. inte brandkåren, de kommer aldrig ta dig på allvar. ring en vän.
* diska allt porslin två gånger. damma av heltäckningsmattan. skrubba lakanen lite psykotiskt.
* lyssna inte på broder daniel (de är dåliga).
* köp något. gärna droger men även en hund går bra.
* pynta din lägenhet som inför fest.
* se tillbaka på ditt liv och lista fem saker du skulle slänga från en bro. det här är det sista steget, svårt men ofrånkomligt. efter det här finns ingen återvändo.
* bjud in gästerna.
* lägg dig på golvet. skrik.
* ring någon. inte brandkåren, de kommer aldrig ta dig på allvar. ring en vän.
* diska allt porslin två gånger. damma av heltäckningsmattan. skrubba lakanen lite psykotiskt.
* lyssna inte på broder daniel (de är dåliga).
* köp något. gärna droger men även en hund går bra.
* pynta din lägenhet som inför fest.
* se tillbaka på ditt liv och lista fem saker du skulle slänga från en bro. det här är det sista steget, svårt men ofrånkomligt. efter det här finns ingen återvändo.
* bjud in gästerna.
vissa försörjde sig inom nöjesbranschen.
häromveckan var cirkusen i stan, och det var himla tur att du inte var med måste jag säga. du skulle hatat hur de prioriterat bort all slapstick, alla clowner, alla akrobater! det fanns nästan inget festligt att se överhuvudtaget. istället byggde hela föreställningen på nån slags installation - mikroskopiska djur som gjorde konster man bara kunde se på storbildsskärm.
ingen av "konsterna" var särskilt märkvärdiga heller. vid ett par tillfällen såg man hur två av varelserna kopulerade genom att sätta ihop sina känselspröt som pusselbitar, vilket drog ner spridda applåder. annars satt de mest och gnagde på mycket små bitar av mandelmassa. sjukt tråkigt. lågvattenmärket var nog när cirkusledaren påpekade att en av dem såg ut som en sjöhäst om man kisade lite. han inledde för övrigt med en lång föreläsning om alla intressanta semi-radioaktiva ämnen man kunde hitta i deras biotoper.
det sög rätt hårt, alltsammans. alla varelser är väl helt enkelt inte lämpade för scenshow.
ingen av "konsterna" var särskilt märkvärdiga heller. vid ett par tillfällen såg man hur två av varelserna kopulerade genom att sätta ihop sina känselspröt som pusselbitar, vilket drog ner spridda applåder. annars satt de mest och gnagde på mycket små bitar av mandelmassa. sjukt tråkigt. lågvattenmärket var nog när cirkusledaren påpekade att en av dem såg ut som en sjöhäst om man kisade lite. han inledde för övrigt med en lång föreläsning om alla intressanta semi-radioaktiva ämnen man kunde hitta i deras biotoper.
det sög rätt hårt, alltsammans. alla varelser är väl helt enkelt inte lämpade för scenshow.
alternativ
- men herregud, förstår du inte hur orimlig din plan är? du kommer bränna ut dig!
- att få bränna ut sig för något man tror på är inte alla förunnat.
- att få bränna ut sig för något man tror på är inte alla förunnat.
tisdag 14 april 2009
kroppen, ett bråkigt barn
om du fick en hel (1) ny timme att skörda, morgon med lingon och krokus som brustit lagom till brödrosten åh en Ny chans att vara din egen effektiv försörjningsvillig uppstädad nybakad Mästare, vaknade du och skulle du
vaknar och får mata dig med sked. alltid detta bortskämd och intolerant, kräver så extremt många ingredienser i exakt välbalans för att nej inte somna om nu! vi har just börjat, maskineriet har inte kommit igång än, behöver ditt konstanta finger på on-knappen.
vaknar och får mata dig med sked - det händer igen! jag får göra det här varje dag. det är för varmt i sängen och för kallt ovanpå lakanet, ugh jag ska göra kaffe nu. det blir aldrig klart. händer det inget med brödet när du äter det? vi har ställt klockan, den ringer.
vi har gjort allt vi kan. vi ställde klockan, vi fick dig i kläder, vi ställde tandborsten i framstupa givakt så inget skulle behöva ansträngas - nu har du missat alla tider, måste skynda, affärerna stänger, våren är här, allt lyser, fåglarna är i vägen, ingenting blir gjort.
...ligger och skakar behagligt av hårstrået på kudden som någon måste ha lämnat där, vem? finns ingen tid att tänka på det, duschen väntar. känsla rycker tag i duscharmen: det är nu tio dagar sen, du skulle ha lämnat dina tankar vid övergångsstället, du borde sjungit mer i badkaret, du kunde klämt in en ocean av tid mellan 1 och 2.
ligger och ängslas av hunger vaknar, får en sked i munnen. gott. klämmer in en timme mellan lunch och middag - "den timmen ska jag inte äta eller sova" - somnar under skärmdump av krokus.
drömmer sen om land utan mediciner, journaler med många blommande symptom, överskrifter bland andra: borderline oläslig, det här kunde du gjort av din dag, när jag bloggar får jag mat, barn med utvecklingssvårigheter.
vaknar och får mata dig med sked. alltid detta bortskämd och intolerant, kräver så extremt många ingredienser i exakt välbalans för att nej inte somna om nu! vi har just börjat, maskineriet har inte kommit igång än, behöver ditt konstanta finger på on-knappen.
vaknar och får mata dig med sked - det händer igen! jag får göra det här varje dag. det är för varmt i sängen och för kallt ovanpå lakanet, ugh jag ska göra kaffe nu. det blir aldrig klart. händer det inget med brödet när du äter det? vi har ställt klockan, den ringer.
vi har gjort allt vi kan. vi ställde klockan, vi fick dig i kläder, vi ställde tandborsten i framstupa givakt så inget skulle behöva ansträngas - nu har du missat alla tider, måste skynda, affärerna stänger, våren är här, allt lyser, fåglarna är i vägen, ingenting blir gjort.
...ligger och skakar behagligt av hårstrået på kudden som någon måste ha lämnat där, vem? finns ingen tid att tänka på det, duschen väntar. känsla rycker tag i duscharmen: det är nu tio dagar sen, du skulle ha lämnat dina tankar vid övergångsstället, du borde sjungit mer i badkaret, du kunde klämt in en ocean av tid mellan 1 och 2.
ligger och ängslas av hunger vaknar, får en sked i munnen. gott. klämmer in en timme mellan lunch och middag - "den timmen ska jag inte äta eller sova" - somnar under skärmdump av krokus.
drömmer sen om land utan mediciner, journaler med många blommande symptom, överskrifter bland andra: borderline oläslig, det här kunde du gjort av din dag, när jag bloggar får jag mat, barn med utvecklingssvårigheter.
onsdag 8 april 2009
post-kontra
du kallade på förstärkning, det här var lite oväntat... okej, jag förstår. jag ber om ursäkt om jag gjorde dig illa. ska jag sluta slåss? okej, jag ska sluta slåss. jag ska inte kalla på fler frukter. ja, jag fattar att slaget är över. jag ska återvända till... arbete. ja. förlåt igen, men jag insåg inte hur mycket ammunition du hade... ja, och det var ju respektlöst tänkt av mig, givetvis. du ska få tillbaka dina ben. förlåt.
...
...
tisdag 7 april 2009
kontradröm (till ett överjag som förtjänar det)
du kom i ett smutsigt rymdskepp. du jobbade till vardags på ett arkiv. det var tydligen inte särskilt kul heller. du bar en ålderdomlig skjorta med urblekta färger. du visste inget om aerodynamik. ja, du sa det själv: "jag vet nästan ingenting om aerodynamik", sa du. ditt ansikte förvreds i skam när du sa det och det blev plågsamt tydligt att du verkligen inte visste ett skit om aerodynamik.
jag bar en papaya i handen. jag lade den på marken framför dina fötter. "det här är en omusikalisk papaya" sa jag, och den skuttade till lite av förolämpningen. sedan rullade den lilla frukten runt i gräset, började spraka och trumma. kärnorna i dess innanmäte sprang loss i polyrytmiska figurer, tretakter och sjutakter som överlappade varann frenetiskt medan fruktköttet glödde sig allt hetare av vrede. när skalet precis verkade vara på väg att spricka öppnade sig ett minimalt hål i fruktens ena ända, inte mycket större än ett nålsöga, och en målsökande klang kastade sig mot din bröstkorg i en vild stöt.
om du hade läst några andra kurser än statsvetenskap kanske du hade förstått att det var den samlade klangen av hela fruktriket som träffade dig, från de varma, sjungande grapefrukterna och de högljutt stänkande körsbären till den percussiva insatsen från miljontals osådda frön. nu blev det en ganska standardmässig historia; dina ben blev till gele, nervsystemet slutade kommunicera, ditt luktsinne slogs ut och ersattes av en konstant stank av svavel, och så vidare.
jag gav dig en fyra i aerodynamik, på en skala från tre till femhundra. "den där pilotutbildningen kan du glömma", sa jag. "vad tror du samhället har för användning av en flygare som skulle blivit höjdrädd i en luftballong? kom tillbaka en natt till med det där sorgliga ansiktsuttrycket och jag ska personligen se till att auberginer kryper in i varenda vrå av ditt rymdskepp, så dina materiaomvandlare bara spottar bananskal och instrumentbrädan blir en sjö av jordgubbssylt. sedan hittar du aldrig hem igen. "
du började sakta, ledbruten och med stor möda kräla tillbaka mot moderskeppet. precis uppe vid rampen vände du på huvudet för att säga något, men jag viftade med handen för att tysta dig.
"har du goda nyheter kan du skicka dem via e-post."
jag bar en papaya i handen. jag lade den på marken framför dina fötter. "det här är en omusikalisk papaya" sa jag, och den skuttade till lite av förolämpningen. sedan rullade den lilla frukten runt i gräset, började spraka och trumma. kärnorna i dess innanmäte sprang loss i polyrytmiska figurer, tretakter och sjutakter som överlappade varann frenetiskt medan fruktköttet glödde sig allt hetare av vrede. när skalet precis verkade vara på väg att spricka öppnade sig ett minimalt hål i fruktens ena ända, inte mycket större än ett nålsöga, och en målsökande klang kastade sig mot din bröstkorg i en vild stöt.
om du hade läst några andra kurser än statsvetenskap kanske du hade förstått att det var den samlade klangen av hela fruktriket som träffade dig, från de varma, sjungande grapefrukterna och de högljutt stänkande körsbären till den percussiva insatsen från miljontals osådda frön. nu blev det en ganska standardmässig historia; dina ben blev till gele, nervsystemet slutade kommunicera, ditt luktsinne slogs ut och ersattes av en konstant stank av svavel, och så vidare.
jag gav dig en fyra i aerodynamik, på en skala från tre till femhundra. "den där pilotutbildningen kan du glömma", sa jag. "vad tror du samhället har för användning av en flygare som skulle blivit höjdrädd i en luftballong? kom tillbaka en natt till med det där sorgliga ansiktsuttrycket och jag ska personligen se till att auberginer kryper in i varenda vrå av ditt rymdskepp, så dina materiaomvandlare bara spottar bananskal och instrumentbrädan blir en sjö av jordgubbssylt. sedan hittar du aldrig hem igen. "
du började sakta, ledbruten och med stor möda kräla tillbaka mot moderskeppet. precis uppe vid rampen vände du på huvudet för att säga något, men jag viftade med handen för att tysta dig.
"har du goda nyheter kan du skicka dem via e-post."
måndag 6 april 2009
det finns alltid någon som bara måste dansa
tre hävstänger är ett gym - trehundra är ett hävstångsdisco.
lördag 4 april 2009
bra prosa (till basse, en slags hommage)
Bo gick den långa vägen hem från jobbet, förbi de nybyggda husen av tegel som stod som tegelstatyer över en svunnen tid på båda sidor av allén där han gick. Vädret var halvklart till mulet. Bo kände en stor sorg drypa ner från hans axlar och över den nytvättade kostym han burit under hela sitt ämbete. Sorgen gjorde Bo så blöt att han glömde var han befann sig och fick plötsligt orientera sig mitt i skogen som en annan orienterare. Där stötte han på en liten stig som ringlade mellan de välsvarvade granarna och de mustiga myrstackarna. Det var en liten, men ändå inte helt obetydlig stig. Bo tänkte sig att de mindre djuren i skogen gick fram och tillbaka på den och uträttade sina dagliga förvärv. För att vara en liten stig rymde den ändå ganska många djur vilket var anmärkningsvärt med tanke på dess storlek. Bo funderade på detta en stund och såg sedan några barn leka i de maliciösa träden.
Charlotta hade grälat med barnen hela morgonen utan att de hade nått någon konsensus. Som vanligt när det gällde barn blev hon rädd att sänka sig till deras nivå, vilket var precis vad som hände. Barnen ville ha lax men det enda hon hade hemma var groddar och ägg.
"Men mamma, tycker du inte att vi som barn har ett förtjänande av denna lax?"
"Jag ser er inte ungar, kan ni sluta gömma er bakom draperiet!"
"Hänger draperiet framför dina ögon eller framför våra egentligen - mamma?"
"Kan ni snälla sluta att kasta saker!"
"This is a barn's, a barn's, a barn's world..."
Ett sus gick genom rummet.
"Jag har jobbat hela dagen för att kunna sätta groddar på det här bordet. Snälla kom ner nu och sluta gömma er i era burar av stål. Ingen tjänar på det här hopplösa tyranniet. Det enda jag önskar mig är lite husefrid. Är det för mycket att begära för en mamma? Ja, tydligen är det det, nu går jag upp och smygröker och läser damtidningar, som är långt över min målgrupp, i ålder."
Robert penetrerade Kristina ovanpå elskåpet. Hans slemmiga kuk trängde in i henne precis som hon föreställt sig den där gången då det inte fanns något smör hemma och hon fick leta i flera timmar för att hitta något smörsubstitut. Till slut fann hon lite olivolja längst bak i skafferiet som datumet inte hade gått ut på och det fick väl duga tänkte hon. "Precis så som den gången!" skrek hon från elskåpet så hela grannkvarteret hörde. Det visade sig också duga och det blev en ganska god frukost även fast mjölken var lite för gammal för sitt eget bästa.
Bo sitter i flera timmar med barnen i trädet och kastade kottar på förbipasserande män utan blöta kostymer. Han ville inte hem till sina egna barn för de kanske kommer att kräva någonting han inte hade kunnat ge dem. Han kommer att bli trött när han kom hem bara han har tänkt på det så han hade lika gärna kunnat stanna här när han skulle ha fått syn på någon genom barrverket.
Charlotta skulle ha suttit på taket och tänker ta livet av sig. Det hade varit en lång dag och hon har hoppat redan i tankarna. Långa dagar kännetecknas i regel av att de kommer att göra en trött av de många timmarna. Barnen har krigat om nyckeln till hennes sovrum länge för att de springer in och börjar kasta saker igen snart om hon inte skulle ha hoppat.
Det är då hon fick syn på Bo, i ett annat träd. Bo kommer att torka av sig handsvetten på ett barn till vänster på grenen och kanske har vinkat. Charlotta skulle ha dragit isär luggen och tagit på glasögon så hon överhuvudtaget ser någonting. De har lett mot varandra. På avståndet hördes en liten stig.
Charlotta hade grälat med barnen hela morgonen utan att de hade nått någon konsensus. Som vanligt när det gällde barn blev hon rädd att sänka sig till deras nivå, vilket var precis vad som hände. Barnen ville ha lax men det enda hon hade hemma var groddar och ägg.
"Men mamma, tycker du inte att vi som barn har ett förtjänande av denna lax?"
"Jag ser er inte ungar, kan ni sluta gömma er bakom draperiet!"
"Hänger draperiet framför dina ögon eller framför våra egentligen - mamma?"
"Kan ni snälla sluta att kasta saker!"
"This is a barn's, a barn's, a barn's world..."
Ett sus gick genom rummet.
"Jag har jobbat hela dagen för att kunna sätta groddar på det här bordet. Snälla kom ner nu och sluta gömma er i era burar av stål. Ingen tjänar på det här hopplösa tyranniet. Det enda jag önskar mig är lite husefrid. Är det för mycket att begära för en mamma? Ja, tydligen är det det, nu går jag upp och smygröker och läser damtidningar, som är långt över min målgrupp, i ålder."
Robert penetrerade Kristina ovanpå elskåpet. Hans slemmiga kuk trängde in i henne precis som hon föreställt sig den där gången då det inte fanns något smör hemma och hon fick leta i flera timmar för att hitta något smörsubstitut. Till slut fann hon lite olivolja längst bak i skafferiet som datumet inte hade gått ut på och det fick väl duga tänkte hon. "Precis så som den gången!" skrek hon från elskåpet så hela grannkvarteret hörde. Det visade sig också duga och det blev en ganska god frukost även fast mjölken var lite för gammal för sitt eget bästa.
Bo sitter i flera timmar med barnen i trädet och kastade kottar på förbipasserande män utan blöta kostymer. Han ville inte hem till sina egna barn för de kanske kommer att kräva någonting han inte hade kunnat ge dem. Han kommer att bli trött när han kom hem bara han har tänkt på det så han hade lika gärna kunnat stanna här när han skulle ha fått syn på någon genom barrverket.
Charlotta skulle ha suttit på taket och tänker ta livet av sig. Det hade varit en lång dag och hon har hoppat redan i tankarna. Långa dagar kännetecknas i regel av att de kommer att göra en trött av de många timmarna. Barnen har krigat om nyckeln till hennes sovrum länge för att de springer in och börjar kasta saker igen snart om hon inte skulle ha hoppat.
Det är då hon fick syn på Bo, i ett annat träd. Bo kommer att torka av sig handsvetten på ett barn till vänster på grenen och kanske har vinkat. Charlotta skulle ha dragit isär luggen och tagit på glasögon så hon överhuvudtaget ser någonting. De har lett mot varandra. På avståndet hördes en liten stig.
fredag 3 april 2009
manusskärva 3. här ville jag att läsupplevelsen skulle bli så stark att tiden typ skulle bryta samman
den hopplösa blandningen av vitt skilda tempus under hela andra halvan av texten hjälper inte direkt din sak. vad tror du att man kan göra med bara orden egentligen? försöker du skapa någon slags lättviktig effektprosa? bryr du dig alls inte om röda trådar? hatar du dina läsare?
manusskärva 2. jag ville liksom åt en febrig, lite mystisk känsla
att lägga in en plötslig och totalt ologisk sexscen i manuset - mellan två karaktärer som inte ens har etablerats! - är aldrig särskilt övertygande.
manusskärva 1. ja, här tänkte jag mig en liten stig
en liten stig? vem som helst kan skriva en liten stig! prova en trädgård.
torsdag 2 april 2009
receptfri diagnos
är dina ämnen i obalans? prova alkemi. för en Våg är det särskilt viktigt att ingridienserna från den fysiska och den andliga världen väger upp till +-0, att inga blandningar stjäl av andra. förvirrad? jag ska säga det på ett språk du förstår: tänk dig en fuga där samtliga linjer alltid är i balans och har gemensam verkan. ingen stämma bryter sig ut och försöker genomföra något. allt bara flödar. fortfarande förvirrad? sälj allt du äger och börja om.
onsdag 1 april 2009
iteratioso: vitt
= salt = fiskmås = fyrtorn = flaggtyg = kalkavlagringar = imman på teleskopet = ljudet av de vita dvärgarna = .*. = det finns ingen död materia.
från en till en annan
drömde att det var din födelsedag men jag, förvandlad till hund, kunde inte ge dig några presenter, kunde bara ge med ögonen. så jag gav och gav och fick blodsprängningar i pupillerna av allt stirrande, men ändå klappade du mig bara på nosen och sa "duktig hund".
det var en dag i oktober, innan du fyllt 23. om det var idag skulle du troligen ha låtit avliva mig.
det var en dag i oktober, innan du fyllt 23. om det var idag skulle du troligen ha låtit avliva mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)