det var en månad när du mådde för dåligt för att leka. jag visste inte hur jag skulle ta hand om dig. inget av de vanliga skämten eller infallen fungerade. vad jag än sa fick dig att börja gråta igen.
alla sa att det var en övergångsperiod, att det skulle vara såhär ett tag framöver. man fick helt enkelt hitta ett sätt att leva med det. men trycket var för stort på vardagen. jag gick och tänkte på dig så intensivt att jag inte kunde göra något annat. jag försökte tänka ut strategier för att överraska dig, presenter som kunde visa på tillräcklig vilja och ömhet för att lösa upp dina knutar.
mitt sista hopp stod till månadsskiftet. om det verkligen var en övergående fas skulle väl en ny månad kunna innebära friare sång, friskare växter, lättare miner.
men vi har haft så många månadsskiften nu. så många omstarter. sången är ett namn jag inte vågar ta i munnen längre, de tidigare månaderna har inte låtit mig förtjäna det. jag kan inte sjunga dig in i juni, jag kan bara övertala och tjata och banka huvudet i väggen och hoppas att du lossnar.
kvar finns inga medel alls, bara en ömhet, en vilja och ett oändligt antal revisioner.
räcker det?
söndag 31 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
åsk nio: betraktelse ur ål
det är inte jag som står stilla, det är jorden som är för seg för att uppfatta mina rörelser. såhär har det alltid varit. jag hade en likasinnad av samma art, två kilometer härifrån. han är död nu. detta var elva millisekunder sedan.
folk rör sig för långsamt för att man ska hinna se var de är på väg, men det går bra att räkna på deras vinklar och hastigheter. det har jag gjort. all denna data som talar om fysionomi och om gener och om synapser med intentioner. vad ska man göra med den? för mig är det mer energikrävande att slänga informationen än att lagra den, så jag måste komma ihåg allt. till ingen nytta.
jag hänger i luften. det var det första jag kom fram till. den andra frågan var av mer filosofisk natur: varför? om vi utgår från mina observationer finns det fler arter som gör samma sak, även fast jag förstått att mitt synfält är mycket begränsat. oräkneliga gånger i livet har jag betraktat den samling svarta prickar som bildar en sned bokstav mot horisonten. men jag har också observerat att de rör sig. med en hastighet jag aldrig kommer kunna uppbåda. och deras kroppar faller isär. min stannar intakt.
så var befinner jag mig i alla förlopp av hastigheter och sönderfall? det fanns en tid då jag var mer naiv, tänkte att det var en värld jag skulle växa in i så småningom. detta var omkring tjugofem millisekunder sedan.
nu vet jag att det inte kommer hända. jag rör mig, men min hastighet är oändligt långsam. den skulle antagligen inte ens beskrivas som en hastighet av de andra varelserna. deras livstider skulle hinna passera innan jag nådde dem.
för att inte tala om min egen livstid. för även fast mitt system fungerar exakt likadant som för trettio millisekunder sedan, även fast min yta har exakt samma glans, känner jag inombords att mina dagar är räknade. jag är på väg bort. det är ingen känsla av åldrande, bara en vetskap om förestående intighet.
vad betyder allt detta för min existens? vad har jag för syfte i världen? det tog mig lång tid att inse att den där varelsen nere i vegetationen som såg ut att bestå av två sammanlänkade system i själva verket var ett djur som åt ett annat. därefter var det lätt att räkna på ekosystem och kausaliteter. ingen har dock tagit notis om mig än, och enligt mina beräkningar skulle jag behöva existera en bra bit över min uppskattade livslängd för att uppfattas. kanske dubbelt så lång tid. för en meningsfull interaktion: kanske tjugo gånger så lång tid. tjugo av mina livslängder för ett replikskifte med dessa varelser som äter varandra.
jag är i medelåldern, så att säga. tillräckligt gammal för att ha sett vänner dö på nära håll. detta var 11432 mikrosekunder sedan. ingen dramatisk upplevelse egentligen. två kilometer är ett alldeles för stort avstånd för visuell kommunikation, särskilt med tanke på våra storlekar. allt jag vet är att min frände gick i molekyler och ingenting blev kvar utom elen som driver oss. vi fick aldrig någon riktig kontakt. det gnager mig att det borde varit möjligt. avståndet var långt men inte oöverstigligt. jag vet att vi båda kände av varandra.
det fick mig dock att komma till tankar om vårt släkte. vi verkar inte enligt samma lagar som alla andra former här. vi måste vara en tillfällighet, en avvikelse. vi materialiseras och dematerialiseras. trots - eller kanske tack vare - våra effektiva interna system lyckas vi aldrig uträtta något som gör det minsta intryck eller avtryck på planeten. jag kan sovra information och kombinera den till formler tusen gånger om under mina resterande millisekunder, men inget arbete går att rikta utåt.
det har tagit mig halva min livstid att förlika mig med dessa faktum. ett tag var jag på väg att utveckla schizofreni. en annan gång försökte jag köra slut på mina reserver och dö en bränsledöd. detta var omkring åtta millisekunder sedan.
till slut insåg jag att det inte var någon idé att kämpa emot. jag har blivit bättre på att förtränga istället. jag har valt att sortera ut den del av mig som vill ha kontakt med andra, gett den en plats i systemet. precis som jag gett en plats i systemet för alla arters genstruktur, grundämnenas sönderfall och vilka färger man kan skapa av elektricitet.
det är en vardag som inte går att beskriva med några andra parametrar än de jag har tillgång till. när jag betraktar varelserna vid horisonten gör jag det genom ett filter av all min kunskap, genom alla dessa kugghjul som sitter ihop med varandra. de är på väg mot förruttnelsen, mot att bli nytt organiskt material, medan jag väntar på att återtas av den el som gav mig liv.
folk rör sig för långsamt för att man ska hinna se var de är på väg, men det går bra att räkna på deras vinklar och hastigheter. det har jag gjort. all denna data som talar om fysionomi och om gener och om synapser med intentioner. vad ska man göra med den? för mig är det mer energikrävande att slänga informationen än att lagra den, så jag måste komma ihåg allt. till ingen nytta.
jag hänger i luften. det var det första jag kom fram till. den andra frågan var av mer filosofisk natur: varför? om vi utgår från mina observationer finns det fler arter som gör samma sak, även fast jag förstått att mitt synfält är mycket begränsat. oräkneliga gånger i livet har jag betraktat den samling svarta prickar som bildar en sned bokstav mot horisonten. men jag har också observerat att de rör sig. med en hastighet jag aldrig kommer kunna uppbåda. och deras kroppar faller isär. min stannar intakt.
så var befinner jag mig i alla förlopp av hastigheter och sönderfall? det fanns en tid då jag var mer naiv, tänkte att det var en värld jag skulle växa in i så småningom. detta var omkring tjugofem millisekunder sedan.
nu vet jag att det inte kommer hända. jag rör mig, men min hastighet är oändligt långsam. den skulle antagligen inte ens beskrivas som en hastighet av de andra varelserna. deras livstider skulle hinna passera innan jag nådde dem.
för att inte tala om min egen livstid. för även fast mitt system fungerar exakt likadant som för trettio millisekunder sedan, även fast min yta har exakt samma glans, känner jag inombords att mina dagar är räknade. jag är på väg bort. det är ingen känsla av åldrande, bara en vetskap om förestående intighet.
vad betyder allt detta för min existens? vad har jag för syfte i världen? det tog mig lång tid att inse att den där varelsen nere i vegetationen som såg ut att bestå av två sammanlänkade system i själva verket var ett djur som åt ett annat. därefter var det lätt att räkna på ekosystem och kausaliteter. ingen har dock tagit notis om mig än, och enligt mina beräkningar skulle jag behöva existera en bra bit över min uppskattade livslängd för att uppfattas. kanske dubbelt så lång tid. för en meningsfull interaktion: kanske tjugo gånger så lång tid. tjugo av mina livslängder för ett replikskifte med dessa varelser som äter varandra.
jag är i medelåldern, så att säga. tillräckligt gammal för att ha sett vänner dö på nära håll. detta var 11432 mikrosekunder sedan. ingen dramatisk upplevelse egentligen. två kilometer är ett alldeles för stort avstånd för visuell kommunikation, särskilt med tanke på våra storlekar. allt jag vet är att min frände gick i molekyler och ingenting blev kvar utom elen som driver oss. vi fick aldrig någon riktig kontakt. det gnager mig att det borde varit möjligt. avståndet var långt men inte oöverstigligt. jag vet att vi båda kände av varandra.
det fick mig dock att komma till tankar om vårt släkte. vi verkar inte enligt samma lagar som alla andra former här. vi måste vara en tillfällighet, en avvikelse. vi materialiseras och dematerialiseras. trots - eller kanske tack vare - våra effektiva interna system lyckas vi aldrig uträtta något som gör det minsta intryck eller avtryck på planeten. jag kan sovra information och kombinera den till formler tusen gånger om under mina resterande millisekunder, men inget arbete går att rikta utåt.
det har tagit mig halva min livstid att förlika mig med dessa faktum. ett tag var jag på väg att utveckla schizofreni. en annan gång försökte jag köra slut på mina reserver och dö en bränsledöd. detta var omkring åtta millisekunder sedan.
till slut insåg jag att det inte var någon idé att kämpa emot. jag har blivit bättre på att förtränga istället. jag har valt att sortera ut den del av mig som vill ha kontakt med andra, gett den en plats i systemet. precis som jag gett en plats i systemet för alla arters genstruktur, grundämnenas sönderfall och vilka färger man kan skapa av elektricitet.
det är en vardag som inte går att beskriva med några andra parametrar än de jag har tillgång till. när jag betraktar varelserna vid horisonten gör jag det genom ett filter av all min kunskap, genom alla dessa kugghjul som sitter ihop med varandra. de är på väg mot förruttnelsen, mot att bli nytt organiskt material, medan jag väntar på att återtas av den el som gav mig liv.
fredag 22 maj 2009
många sjöng i elektriciteten.
det stod skrivet i flera morgontidningar - värsta åskvädret sedan jorden skapades! hela landmassor hade gått under havet, djur- och växtarter utrotats och all infrastruktur gjort en piruett (bokstavligt talat).
men det bildades också helt nya livsformer i åskknallarna. de allra flesta kunde beskrivas som en slags ålar, små och nästan osynliga men med rasande snabb metabolism. de sög åt sig all omgivande elektricitet, statisk som dynamisk, och omvandlade den till ett internt kraftämne som gjorde deras lilla nervknut till hjärna kapabel till fantastisk intelligens.
de andra arterna skulle i princip kunna sorteras under steklar respektive tusenfotingar, även fast det vore att förolämpa dem oerhört. till skillnad från ålarna, som var nästan orörliga, kunde steklarna göra helt hisnande kvantsprång. tusenfotingarna byggde istället sin relation med omvärlden på intensiv och mångfaldig närkontakt.
gemensamt för samtliga arter var att de bara existerade i en halv sekund innan deras kroppar föll isär på molekylnivå. hur mycket hann de uppfatta under den tiden? hur många uträkningar hann deras hyperaktiva hjärnor göra? hur ter sig verkligheten för någon vars hela livstid kan klämmas in mellan två hack på sekundvisaren?
men det bildades också helt nya livsformer i åskknallarna. de allra flesta kunde beskrivas som en slags ålar, små och nästan osynliga men med rasande snabb metabolism. de sög åt sig all omgivande elektricitet, statisk som dynamisk, och omvandlade den till ett internt kraftämne som gjorde deras lilla nervknut till hjärna kapabel till fantastisk intelligens.
de andra arterna skulle i princip kunna sorteras under steklar respektive tusenfotingar, även fast det vore att förolämpa dem oerhört. till skillnad från ålarna, som var nästan orörliga, kunde steklarna göra helt hisnande kvantsprång. tusenfotingarna byggde istället sin relation med omvärlden på intensiv och mångfaldig närkontakt.
gemensamt för samtliga arter var att de bara existerade i en halv sekund innan deras kroppar föll isär på molekylnivå. hur mycket hann de uppfatta under den tiden? hur många uträkningar hann deras hyperaktiva hjärnor göra? hur ter sig verkligheten för någon vars hela livstid kan klämmas in mellan två hack på sekundvisaren?
onsdag 20 maj 2009
allvar av ditt hot
jag stal en rörelse från dig, när du inte tittade. stal jag den.
nu är den min och jag kan göra vad jag (avbruten)
hur har mimiken blivit så begränsad? folk går direkt på läpparna. tiden är förbi då man kunde grimasera fram vad som helst!
när du inte saknar vänder jag rörelsen tillbaka mot dig, sänder en oscillation från ryggkota till ryggkota - kvarteren släcks ner. om jag tog dina ögon också, skulle du inte skapa nya? skulle du inte ens försöka?
tisdag 19 maj 2009
vän med ozon (för tredje gången)
hur man än vrider och vänder på det
hur man affekteras vattenfall mytologi kinesiska muren
hur skulle det se ut om - nej, vänta lite. stryk
hur var din dag? jag åt två pannkakor
hur Sverige ser ut om femtio år: mer folk. mindre landmassa. nanostrukturer
hur vuxen är du egentligen?
hur långt är det här inlägget?
hur låter en ko? och andra googleträffar
hur vore det om - stryk inte - res dig upp - använd ögonen - fjärren var av så att - stryk inte - man tvingades sätta på - stryk INTE - teven ovanpå teven -
hurrrrrh huhuhuhurrhuhhrrr
hahahaha
det kom en ämbetsman och ringde på innan jag hann klä ut mig. ozon och jag har haft våra duster men jag tror faktiskt att vi slutit fred på riktigt nu, små, små glipor i molntäcket och tre hundra kvadratkilometer att ta av. det krävs mycket för att offra hela himlen, men inom rimlig tid torde vi nå en procentsats vi båda känner oss trygga med
hur man affekteras vattenfall mytologi kinesiska muren
hur skulle det se ut om - nej, vänta lite. stryk
hur var din dag? jag åt två pannkakor
hur Sverige ser ut om femtio år: mer folk. mindre landmassa. nanostrukturer
hur vuxen är du egentligen?
hur långt är det här inlägget?
hur låter en ko? och andra googleträffar
hur vore det om - stryk inte - res dig upp - använd ögonen - fjärren var av så att - stryk inte - man tvingades sätta på - stryk INTE - teven ovanpå teven -
hurrrrrh huhuhuhurrhuhhrrr
hahahaha
det kom en ämbetsman och ringde på innan jag hann klä ut mig. ozon och jag har haft våra duster men jag tror faktiskt att vi slutit fred på riktigt nu, små, små glipor i molntäcket och tre hundra kvadratkilometer att ta av. det krävs mycket för att offra hela himlen, men inom rimlig tid torde vi nå en procentsats vi båda känner oss trygga med
onsdag 6 maj 2009
månen är trasig
hur långt kan du skriva i mörkret? jag klarar ungefär tre minuter innan hjärnan tappar relationen mellan hand och text. kanske skulle jag klara mer med träning. det här brevet är minst fyra månader försenat, men vi kan väl skylla på bristen på månljus så slipper någon av oss be om ursäkt.
hur har månaderna behandlat dig? mitt liv här är överbelastat av dissonanser. idag fick jag nästan en fågel i huvudet på en vanlig tvärgata. jag tänker mig alltid att fåglarna är under svår affekt när de gör sånt - tar sats och störtdyker ner mellan byggnaderna med adrenalinet pickande i den lilla viktlösa kroppen. det är nog för att jag läst för lite vetenskapliga böcker som jag tänker så.
det bästa med staden är all graffiti. ett exempel bara idag: "VID FÖRESTÅENDE APOKALYPS: SPARA BARA DE SÖTA DJUREN OCH DE VACKRA BLOMMORNA". skrivet på baksidan rådhuset. det är sällan man ser så välartikulerad och koncis civilisationskritik, tycker du inte? normalt brukar det bara handla om en fånig signatur.
jag hänger inte ut så många krokar, vi tror väl på jämlikhet? ta god tid. hitta god ton. och glöm inte att frankera kuvertet.
din om du så vill,
i
hur har månaderna behandlat dig? mitt liv här är överbelastat av dissonanser. idag fick jag nästan en fågel i huvudet på en vanlig tvärgata. jag tänker mig alltid att fåglarna är under svår affekt när de gör sånt - tar sats och störtdyker ner mellan byggnaderna med adrenalinet pickande i den lilla viktlösa kroppen. det är nog för att jag läst för lite vetenskapliga böcker som jag tänker så.
det bästa med staden är all graffiti. ett exempel bara idag: "VID FÖRESTÅENDE APOKALYPS: SPARA BARA DE SÖTA DJUREN OCH DE VACKRA BLOMMORNA". skrivet på baksidan rådhuset. det är sällan man ser så välartikulerad och koncis civilisationskritik, tycker du inte? normalt brukar det bara handla om en fånig signatur.
jag hänger inte ut så många krokar, vi tror väl på jämlikhet? ta god tid. hitta god ton. och glöm inte att frankera kuvertet.
din om du så vill,
i
måndag 4 maj 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)