det var en månad när du mådde för dåligt för att leka. jag visste inte hur jag skulle ta hand om dig. inget av de vanliga skämten eller infallen fungerade. vad jag än sa fick dig att börja gråta igen.
alla sa att det var en övergångsperiod, att det skulle vara såhär ett tag framöver. man fick helt enkelt hitta ett sätt att leva med det. men trycket var för stort på vardagen. jag gick och tänkte på dig så intensivt att jag inte kunde göra något annat. jag försökte tänka ut strategier för att överraska dig, presenter som kunde visa på tillräcklig vilja och ömhet för att lösa upp dina knutar.
mitt sista hopp stod till månadsskiftet. om det verkligen var en övergående fas skulle väl en ny månad kunna innebära friare sång, friskare växter, lättare miner.
men vi har haft så många månadsskiften nu. så många omstarter. sången är ett namn jag inte vågar ta i munnen längre, de tidigare månaderna har inte låtit mig förtjäna det. jag kan inte sjunga dig in i juni, jag kan bara övertala och tjata och banka huvudet i väggen och hoppas att du lossnar.
kvar finns inga medel alls, bara en ömhet, en vilja och ett oändligt antal revisioner.
räcker det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar