jag är inte arg! om du nu trodde det. har bara haft mycket att tänka på.
veckorna har varit underliga. ovanligt många kunder. som jag har det nu är antikvariatet som ett litet palats - skrivbordet är placerat längst bak i rummet mittemot den lite för stora, inglasade dörren. bokhyllorna längs båda väggarna ramar in en gång upp mot bordet som får det att kännas som en tronsal.
när folk kommer in brukar de bli lite obekväma över hela uppställningen, och jag tänker varje gång att det är en audiens, att jag är fursten som de söker blidka med gåvor, pengar och stora ord. sedan försvinner de bland bokhyllorna, tittar lite förstrött på några slitna klassiker och går utan att köpa något.
jag antar att jag borde möblera om, men det har liksom inte kommit för mig! var lämnade vi dig någonstans då? visst ja, på den lilla uteplatsen. är det bättre ljus? har du fått något målat? jag hittade en biografi om cezanne igår och kom att tänka på dig. har inte tittat i den men teckensnittet på framsidan var så snyggt att jag var tvungen att gömma den bakom skrivbordet.
det är, som du kanske märker, lite färre dissonanser här än förut. i stadskärnan oscillerar allt och alla, obönhörligt, utan slut!, men man klarar sig rätt bra så länge man håller sig inomhus. om fåglarna siktar på mig nu träffar de bara en glasruta.
hälsningar varma,
i
söndag 23 augusti 2009
lördag 22 augusti 2009
åsk nio: elegi av tusenfoting
åskan blänker i deras fönster och jag känner mig in. först genom det långa mörkret, den tjocka väggen av trä, alla balkar som stänger ute det mögliga och vattenlevande men stöttar golv och tak. sedan genom något kallare, icke-organiskt. jag har ingen upplevelse av riktning men känner allt jag behöver känna: knastrandet av nervsystem, värmen från blodkroppar, lukten av feromoner. jag tänker mig fram längs dessa intryck, låter kroppen leda tanken starkare och starkare in i känslan. sen är jag hos dem, där, i vardagsrummet.
de sitter dumt nog och tittar på teve. kanske har de inte hunnit reagera på blixtarna utanför. de är fyra stycken, jag behöver inte räkna. jag drar mig envist upp genom golvet, forcerar ryamattan där femåringen sitter fängslad framför skärmen. elektriciteten kilar mellan de torra stråna. här skulle jag kunna stanna och ladda batterierna, men det är inte lika spännande. jag är för otålig, måste ta mig närmare familjen.
av alla sätt att växa finns det inget så omvälvande som en ny människa. böcker och konst är en sak och jag har utforskat den horisonten också, mer av nyfikenhet än av behov. böcker kan ge vinkar om idéer men en människa är en idé förkroppsligad, vävnad och tanke som på något sätt hänger ihop, man kan se stygnen men varelsen är ändå ofrånkomligt hel och det är vad jag inte kan förstå, vad jag aldrig blir mätt på. i ett annat hem satt jag långa mikrosekunder och betraktade en sovande mans linjer, försökte skilja dem från den värld jag uppfattade i hans tankar. försökte sära den smak, den form, den identitet jag kände i hans armveck och nackhår från de viljor och åsikter som föll i hans drömmar - en omöjlighet! jag har till och med försökt, när det varit flera i rummet, att begränsa min kontakt till bara det kroppsliga och sen liksom försöka gissa vem som ägt vilken tanke, men jag kan inte lura mig själv, till och med i sakliga artighetsfraser avslöjar de sig, de är hela och så är det bara.
åskan gör mig stryktålig, låter mig känna allt som finns att känna utan att någonsin begagna mig av "sinnen". nog har jag verktyg för lukt men lukten är flyktig, smälter lätt ihop med och övergår i klang - hur ska man förklara detta för någon som inte är gjord av el? jag kan höra kryddorna i soppan på spisen här intill, varenda krydda kan jag höra bara jag tar mig tillräckligt nära, de klingar inte av olika instrument utan olika instrumentgrupper. men det är en orkester som luktar, en blåssektion som fiser ur sig tunga gräsaktiga töcken, förstafioler som spelar parfymerade oliver och här brakar mitt system samman, jag kan inte skilja upplevelserna åt hur jag än försöker, bara ge dem olika namn.
ändå har jag ju lagt till mig med en hel del mänsklig begreppsapparat. en yrkesskada kan man väl kalla det, så många människor som jag konsumerat. vem vet, fick jag leva mycket längre till kanske mina egna ramar skulle suddas ut helt och hållet. fast det tvivlar jag på. jag växer på bredden och längden men ingenting går förlorat, jag är ett tåg som ständigt hakar på fler vagnar och dessa vagnar växer ihop med mig och blir en naturlig del av min kropp.
pojken på ryamattan har smutsiga öron. det är inget jag brukar tänka på, alltså redan här visar sig mänsklig bedömning. vad är smuts? det man skulle kunna säga är att det finns segment av många olika livsformer i och omkring pojkens öron. hans varelse är inte särskilt utvecklad, det kommer inte finnas mycket att hämta här. om möjligt spår av framtida egenart. jag rör mig snabbt förbi.
i soffan bakom blir det genast mer spännande - en nittonårig flicka sitter med blick och tanke riktad mot teven, men inte egentligen eftersom hennes värld följer helt andra linjer än programmet. aktiviteten på skärmen framkallar en tät serie av bilder i henne: fotografier från en fest, en liten plastlucka i någons hand, skyltar med siffrorna 2-0-0-8, drinkar, svordomar, jag kan inte hålla mig längre utan sträcker mig in i minnet.
jag ska dricka upp hela baren, när Joel kommer hit ska jag vara så full så han måste bära mig hem, han kommer få skämmas inför alla, nej han ska inte ens få chansen att ringa och be om ursäkt, jag ska ta ur mobilbatteriet, få se honom försöka ringa nu då, jag ska
minnet slutar där men framkallas fortfarande, scenen kommer att bli längre och ge mig mer material i framtiden. hennes ilska är intressant, den har en rad olika smaker som jag inte omedelbart kan härleda. när människor är arga kan man lära sig mycket om deras uttryck; klaffar som slår av och på i deras hjärnor vid vissa stimuli, en karta över deras kargaste terräng.
mamman och pappan står däremot tillsammans och deras personer kraschar hårt in i mig, blir svåra att sortera. som vanligt med par är de dessutom hopblandade med varandra vilket knappast gör saken lättare. hon luktar av trött resignation, jag gräver mig längre in och det jag känner är inte vackert. år av förhårdnader. hennes hjärna skulle behöva en massage men det är ingen som kommer ge henne den, hon hittar inte ut. jag samlar upp gamla intorkade minnen. där finns bilder från skärgården, från en danskurs, framträdanden. hennes hår är beige och uppsatt i en knut, och inuti knuten ligger alla dessa bilder och vittrar.
där finns mycket av honom också, men i en helt annan del av hjärnan. han har allra mest bosatt sig i hennes kropp, som en tyngd, en hinna runt skelettet. jag räknar årsringarna i hennes ryggrad och ser att han bott där länge, det är många ringar, och när jag tar mig närmare är det som att kotorna klagar, sjunger något i mörka toner, fallande intervall, genomträngande som oboer.
jag kunde känt mig ännu närmare men där blir det för mycket, jag behöver mer tid. de här relationerna går inte automatiskt bara för att de är ensidiga. när jag går över till pappan är det nästan tomt och jag vet inte om det beror på honom eller mig, jag behöver vila en liten stund. på teven framkallas bilderna mycket långsammare, förstås, och jag vilar i något som ser ut som en haka. ganska suddig jämfört med de verktyg jag har men oändligt lätt att ta in.
blixten som började slå ner i min barndom har förlorat mycket av sin färg under tidens gång. den hänger fortfarande där ute på natthimlen och vinkar om att det finns tid kvar, men hur mycket är osäkert. jag vet inte hur många människor jag har kvar att konsumera. det är samma för dem, förstås, även fast det är långa vägar mellan den osmos jag och familjemedlemmarna utsätter oss för. de fångar upp människor och deras former på ett trögt, passivt sätt medan jag suger mig in i djup och detaljer på maniska och energislukande vägar.
sa jag energislukande? det brukade inte vara så. jag brukade kunna hushålla med en oändlig kraftkälla, men även den måste ha tunnats ut. jag är väl gammal, även fast det är en sanning som främst drabbar de tekniska delarna av mitt liv och inte hungern efter kontakt och kunskap.
att bli gammal inom en livstid på bara några hundra mikrosekunder... en svår sak att svälja. många gånger känns det som att allt jag ägt är försmaker, preludier till stora verk, och att den riktiga människoskatten väntar runt hörnet. å andra sidan vet jag så mycket nu att jag också vet detta - livet är en kort företeelse oavsett vilken kropp man besitter. det finns inte mycket att göra åt den saken.
när jag suttit i ryamattan en stund och låtit det statiska gnugga mig uppvilad återvänder jag ändå till mamman, hennes beiga knut och hennes torra gamla foton. här finns något som sammanfattar kärnan av vad jag alltid letat efter, gömd bakom en döende yta. här mellan hennes spretande, anisluktande minnen, kortslutna synapser, tunga revben, lila, sjungande kotor och färska ljud från danstävlingen tror jag mig se något i mig själv - en kropp som desperat suger sig mot vackra helheter, en orolig tanke inbäddad i tjocka spindelnät av impulser. en levande människa.
de sitter dumt nog och tittar på teve. kanske har de inte hunnit reagera på blixtarna utanför. de är fyra stycken, jag behöver inte räkna. jag drar mig envist upp genom golvet, forcerar ryamattan där femåringen sitter fängslad framför skärmen. elektriciteten kilar mellan de torra stråna. här skulle jag kunna stanna och ladda batterierna, men det är inte lika spännande. jag är för otålig, måste ta mig närmare familjen.
av alla sätt att växa finns det inget så omvälvande som en ny människa. böcker och konst är en sak och jag har utforskat den horisonten också, mer av nyfikenhet än av behov. böcker kan ge vinkar om idéer men en människa är en idé förkroppsligad, vävnad och tanke som på något sätt hänger ihop, man kan se stygnen men varelsen är ändå ofrånkomligt hel och det är vad jag inte kan förstå, vad jag aldrig blir mätt på. i ett annat hem satt jag långa mikrosekunder och betraktade en sovande mans linjer, försökte skilja dem från den värld jag uppfattade i hans tankar. försökte sära den smak, den form, den identitet jag kände i hans armveck och nackhår från de viljor och åsikter som föll i hans drömmar - en omöjlighet! jag har till och med försökt, när det varit flera i rummet, att begränsa min kontakt till bara det kroppsliga och sen liksom försöka gissa vem som ägt vilken tanke, men jag kan inte lura mig själv, till och med i sakliga artighetsfraser avslöjar de sig, de är hela och så är det bara.
åskan gör mig stryktålig, låter mig känna allt som finns att känna utan att någonsin begagna mig av "sinnen". nog har jag verktyg för lukt men lukten är flyktig, smälter lätt ihop med och övergår i klang - hur ska man förklara detta för någon som inte är gjord av el? jag kan höra kryddorna i soppan på spisen här intill, varenda krydda kan jag höra bara jag tar mig tillräckligt nära, de klingar inte av olika instrument utan olika instrumentgrupper. men det är en orkester som luktar, en blåssektion som fiser ur sig tunga gräsaktiga töcken, förstafioler som spelar parfymerade oliver och här brakar mitt system samman, jag kan inte skilja upplevelserna åt hur jag än försöker, bara ge dem olika namn.
ändå har jag ju lagt till mig med en hel del mänsklig begreppsapparat. en yrkesskada kan man väl kalla det, så många människor som jag konsumerat. vem vet, fick jag leva mycket längre till kanske mina egna ramar skulle suddas ut helt och hållet. fast det tvivlar jag på. jag växer på bredden och längden men ingenting går förlorat, jag är ett tåg som ständigt hakar på fler vagnar och dessa vagnar växer ihop med mig och blir en naturlig del av min kropp.
pojken på ryamattan har smutsiga öron. det är inget jag brukar tänka på, alltså redan här visar sig mänsklig bedömning. vad är smuts? det man skulle kunna säga är att det finns segment av många olika livsformer i och omkring pojkens öron. hans varelse är inte särskilt utvecklad, det kommer inte finnas mycket att hämta här. om möjligt spår av framtida egenart. jag rör mig snabbt förbi.
i soffan bakom blir det genast mer spännande - en nittonårig flicka sitter med blick och tanke riktad mot teven, men inte egentligen eftersom hennes värld följer helt andra linjer än programmet. aktiviteten på skärmen framkallar en tät serie av bilder i henne: fotografier från en fest, en liten plastlucka i någons hand, skyltar med siffrorna 2-0-0-8, drinkar, svordomar, jag kan inte hålla mig längre utan sträcker mig in i minnet.
jag ska dricka upp hela baren, när Joel kommer hit ska jag vara så full så han måste bära mig hem, han kommer få skämmas inför alla, nej han ska inte ens få chansen att ringa och be om ursäkt, jag ska ta ur mobilbatteriet, få se honom försöka ringa nu då, jag ska
minnet slutar där men framkallas fortfarande, scenen kommer att bli längre och ge mig mer material i framtiden. hennes ilska är intressant, den har en rad olika smaker som jag inte omedelbart kan härleda. när människor är arga kan man lära sig mycket om deras uttryck; klaffar som slår av och på i deras hjärnor vid vissa stimuli, en karta över deras kargaste terräng.
mamman och pappan står däremot tillsammans och deras personer kraschar hårt in i mig, blir svåra att sortera. som vanligt med par är de dessutom hopblandade med varandra vilket knappast gör saken lättare. hon luktar av trött resignation, jag gräver mig längre in och det jag känner är inte vackert. år av förhårdnader. hennes hjärna skulle behöva en massage men det är ingen som kommer ge henne den, hon hittar inte ut. jag samlar upp gamla intorkade minnen. där finns bilder från skärgården, från en danskurs, framträdanden. hennes hår är beige och uppsatt i en knut, och inuti knuten ligger alla dessa bilder och vittrar.
där finns mycket av honom också, men i en helt annan del av hjärnan. han har allra mest bosatt sig i hennes kropp, som en tyngd, en hinna runt skelettet. jag räknar årsringarna i hennes ryggrad och ser att han bott där länge, det är många ringar, och när jag tar mig närmare är det som att kotorna klagar, sjunger något i mörka toner, fallande intervall, genomträngande som oboer.
jag kunde känt mig ännu närmare men där blir det för mycket, jag behöver mer tid. de här relationerna går inte automatiskt bara för att de är ensidiga. när jag går över till pappan är det nästan tomt och jag vet inte om det beror på honom eller mig, jag behöver vila en liten stund. på teven framkallas bilderna mycket långsammare, förstås, och jag vilar i något som ser ut som en haka. ganska suddig jämfört med de verktyg jag har men oändligt lätt att ta in.
blixten som började slå ner i min barndom har förlorat mycket av sin färg under tidens gång. den hänger fortfarande där ute på natthimlen och vinkar om att det finns tid kvar, men hur mycket är osäkert. jag vet inte hur många människor jag har kvar att konsumera. det är samma för dem, förstås, även fast det är långa vägar mellan den osmos jag och familjemedlemmarna utsätter oss för. de fångar upp människor och deras former på ett trögt, passivt sätt medan jag suger mig in i djup och detaljer på maniska och energislukande vägar.
sa jag energislukande? det brukade inte vara så. jag brukade kunna hushålla med en oändlig kraftkälla, men även den måste ha tunnats ut. jag är väl gammal, även fast det är en sanning som främst drabbar de tekniska delarna av mitt liv och inte hungern efter kontakt och kunskap.
att bli gammal inom en livstid på bara några hundra mikrosekunder... en svår sak att svälja. många gånger känns det som att allt jag ägt är försmaker, preludier till stora verk, och att den riktiga människoskatten väntar runt hörnet. å andra sidan vet jag så mycket nu att jag också vet detta - livet är en kort företeelse oavsett vilken kropp man besitter. det finns inte mycket att göra åt den saken.
när jag suttit i ryamattan en stund och låtit det statiska gnugga mig uppvilad återvänder jag ändå till mamman, hennes beiga knut och hennes torra gamla foton. här finns något som sammanfattar kärnan av vad jag alltid letat efter, gömd bakom en döende yta. här mellan hennes spretande, anisluktande minnen, kortslutna synapser, tunga revben, lila, sjungande kotor och färska ljud från danstävlingen tror jag mig se något i mig själv - en kropp som desperat suger sig mot vackra helheter, en orolig tanke inbäddad i tjocka spindelnät av impulser. en levande människa.
onsdag 12 augusti 2009
högläsning
epsy epsy epsy.
epsy epsy, epsy epsy-epsy epsy. epsy epsy? epsy epsy epsy, epsy. epsy, epsy epsy, epsy epsy epsy, epsy epsy epsy epsy.
"epsy epsy! epsy-epsy epsy, epsy?"
"epsy...epsy epsy, epsy epsy epsy epsy epsy epsy."
epsy? epsy epsy; epsy epsy epsy epsy, epsy epsy epsy.
epsy epsy/epsy epsy, epsy epsy epsy-epsy. "epsy epsy" epsy epsy (epsy epsy epsy epsy epsy, epsy epsy epsy, epsy epsy epsy epsy epsy epsy, epsy epsy epsy epsy).
epsy... epsy epsy epsy & epsy. epsy! epsy! epsy epsy epsy epsy, epsy epsy, epsy epsy, epsy.
"epsy?!"
"epsy." epsy, epsy.
epsy epsy, epsy epsy-epsy epsy. epsy epsy? epsy epsy epsy, epsy. epsy, epsy epsy, epsy epsy epsy, epsy epsy epsy epsy.
"epsy epsy! epsy-epsy epsy, epsy?"
"epsy...epsy epsy, epsy epsy epsy epsy epsy epsy."
epsy? epsy epsy; epsy epsy epsy epsy, epsy epsy epsy.
epsy epsy/epsy epsy, epsy epsy epsy-epsy. "epsy epsy" epsy epsy (epsy epsy epsy epsy epsy, epsy epsy epsy, epsy epsy epsy epsy epsy epsy, epsy epsy epsy epsy).
epsy... epsy epsy epsy & epsy. epsy! epsy! epsy epsy epsy epsy, epsy epsy, epsy epsy, epsy.
"epsy?!"
"epsy." epsy, epsy.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)