Poplåtarna pågick i vartenda hus längs allén. Invånarnas liv styrdes helt av deras rytm. Folk levde försjunkna i en konstant treminutersloop, som bara avbröts när dörrar öppnades och stängdes eller när dammsugaren och duschkranen uppehöll musiken.
Där vägen mötte motorvägen förgrenade sig låtarna i längre segment. De blev till formlösa technomixar i hyreshusen och till monotona gitarrsolon i studentkorridorerna, de följde bilarna som lämnade staden och dog en långsam död längs klassiska arior ute på landsvägen. Inne i centrum, å andra sidan, där rådde kaos, där kunde man inte hålla kvar i en enda soundbyte utan att den höggs isär av grannar, taxibilar och klubbar.
Just här, i allén mellan stadskärna och förort, var balansen perfekt.
Det gick inte att cykla vägen fram utan att känna rytmen knaka i träden. Känna hus som pulserade runt öronen. Inte ett ljud hördes ut till gatan, men det regelbundna var påtagligt. Det var som de säger om havet - om man mixar ihop andningen hos jordens alla varelser går den i samma takt som havsvågorna mot stranden. Här andades träden i treminuterspass, de svajade sakta med i verserna, höll andan före tonartshöjningen och när poplåten nådde fade-out kunde de till sist pusta ut och kanske släppa några löv.
Det var liv som nådde sin höjdpunkt upp till tretton gånger per timme, som bara kände transporten till nästa refräng. Jag vet inte om människorna var lyckliga eller inte. Alla blickar besvarades av kalla, artiga leenden. Man såg dem inte så ofta, mest när de var ute och slängde sopor eller hämtade posten. Folk verkade hålla sig inne, nära allépulsen, nära gatans stora pulserande hjärta.
Jag vet heller inget om artisterna som spelades. Det kan ha varit ett ytterst fåtal (vilket mer eller mindre skulle gjort husägarna till en enda stor sekt) och det kan ha varit hundratals olika, en bred popsmak utspridd över ett tiotal hus, med bara en tyst gemensam nämnare: Vi rättar oss efter pulsen.
Man kan försöka forcera gatan med egen musik. Beväpna sig med konstnärligt uttryck, personligt tonspråk, koppla en orkester till hällregnet och en akustisk gitarr till solskenet. Det slutar alltid likadant. Efter några meter tvingas man slita av hörlurarna och desperat försöka synka hjärnan igen. Det är som att envisas med att klappa en femtakt på ena knäet och en sjutakt på andra medan resten av världen lugnt tuffar på i 4/4. Bilister som tar vägen genom allén tvingas alltid skruva ner stereon.
Så jag bar inga vapen idag. Hörlurarna låg i väskan och huvudet var klart. Regnet hade lagt sig och trottoaren var folktom. Det enda fysiska tecknet på vad som egentligen pågick var mitt blodomlopp. Om någon hade tryckt fingret mot min tinning hade de känt en puls som inte var min, som inte kunde vara min, en kraft från en mycket starkare källa.
Fast det spelade ingen roll vad som syntes och inte syntes, hur musikalisk eller vidskeplig man var eller hur noga man lyssnade. Alla kände av pulsen. När jag närmade mig korsningen lyfte min blick från trottoaren och mötte en kråka som slagit ner på ett järnstaket mellan två villor. Hans huvud gungade sakta i takt.
tisdag 27 oktober 2009
torsdag 22 oktober 2009
en tidsfråga
Årstiderna har stockat sig en aning. Fått kramp vid inlämningen. Blivit till tröga, flytande landmassor utan riksgränser. Almanackan hjälper inte ett dugg här. Vad som kan hjälpa är disciplin, att titta ut genom fönstret och inte önska sig en rymdfarkost, att kunna rita hela lövskalan utan att använda färgkritor, att inte åka till mallorca i november trots att biljetten är billig.
Från månad x till y sträcker sig en vilja till rörelse, en dartpil av syner och lukter, ett känsloplums som skildras i sång och dikt, om och om igen tills det enda som finns är dessa ikoner, dessa nu är julen kommen och vårvindar friska, dessa vykort som den ängsliga naturen inte orkar bära. Mellan två smältande poler kastar den sig, naturen. Fram och tillbaka, kan inte hålla en känsla still i fem timmar. Rastlös och osorterad kommer den till uttryck, plågar oss med osannolika temperatursvängningar och irrationella vredesutbrott. Naturen lider av svår manodepressivitet och detta måste alla dess invånare leva med varje dag.
När månader och årstider tappar konsekvens blir hyllningarna falska och skeva. Ta upp en barnvisa, lyssna på Vivaldi, läs ett idylliskt poem! Välj sedan en kontrollgrupp på tio dagar av året, och det står klart att verkligheten och dikten inte har med varandra att göra.
Ingen kan stå ut med en konst som är så uppenbart anakronistisk. Vad som behövs är en postmodern attityd till årstiderna. Naturens rörelser måste utsättas för hård källkritik, brytas ner av kognitiv psykoterapi, skingras i små små bitar. De måste sedan bli gestaltade i kollage, med samplingar av lövsprickning och nattfrost om vartannat, med rader om prunkande ängar bredvid rader om bistra snöstormar, en mashup där årets alla färger, former och flingor delar på ett och samma avpassade utrymme.
Vi har mycket kvar att redigera.
Från månad x till y sträcker sig en vilja till rörelse, en dartpil av syner och lukter, ett känsloplums som skildras i sång och dikt, om och om igen tills det enda som finns är dessa ikoner, dessa nu är julen kommen och vårvindar friska, dessa vykort som den ängsliga naturen inte orkar bära. Mellan två smältande poler kastar den sig, naturen. Fram och tillbaka, kan inte hålla en känsla still i fem timmar. Rastlös och osorterad kommer den till uttryck, plågar oss med osannolika temperatursvängningar och irrationella vredesutbrott. Naturen lider av svår manodepressivitet och detta måste alla dess invånare leva med varje dag.
När månader och årstider tappar konsekvens blir hyllningarna falska och skeva. Ta upp en barnvisa, lyssna på Vivaldi, läs ett idylliskt poem! Välj sedan en kontrollgrupp på tio dagar av året, och det står klart att verkligheten och dikten inte har med varandra att göra.
Ingen kan stå ut med en konst som är så uppenbart anakronistisk. Vad som behövs är en postmodern attityd till årstiderna. Naturens rörelser måste utsättas för hård källkritik, brytas ner av kognitiv psykoterapi, skingras i små små bitar. De måste sedan bli gestaltade i kollage, med samplingar av lövsprickning och nattfrost om vartannat, med rader om prunkande ängar bredvid rader om bistra snöstormar, en mashup där årets alla färger, former och flingor delar på ett och samma avpassade utrymme.
Vi har mycket kvar att redigera.
tisdag 20 oktober 2009
memorandum
Robotrösten påminner: Vi är inte gjorda av dina dagar. Vi har ett värde bortsett från det du räknat på. Våra kretsar skvallrar om allt du inte vet något om, allt som du tar för givet.
När du sover och riktar tankarna framåt är det vi som driver motorn i nutid, får alla kolvar att pumpa hårt för att maskinen ska hålla ihop. När du är vaken och bryr dina tankar om nuet är det vi som gör att du tar dig framåt, denna gnisslande svåra process som bara med vårt yttersta heltidsarbete görs möjlig.
När du ägnar ditt prat åt en kär person är det vi som ser till att du inte glömmer en annan. När du vittjar bland medmänniskorna är det vi som bygger och löder dina kriterier. När du går in i en schism är det vi som ritar kartan så att du kan hitta ut igen.
Du kan nonchalera oss hur mycket du vill, men om du en dag vaknar upp och saknar hud på ögonlocken, saknar fettlager på hjärnbarken, saknar omdöme ovanpå kunskapen, så vet du att vi lämnat stället. Det finns bara så mycket man kan ta innan det yttersta lagret bryts ner.
När du sover och riktar tankarna framåt är det vi som driver motorn i nutid, får alla kolvar att pumpa hårt för att maskinen ska hålla ihop. När du är vaken och bryr dina tankar om nuet är det vi som gör att du tar dig framåt, denna gnisslande svåra process som bara med vårt yttersta heltidsarbete görs möjlig.
När du ägnar ditt prat åt en kär person är det vi som ser till att du inte glömmer en annan. När du vittjar bland medmänniskorna är det vi som bygger och löder dina kriterier. När du går in i en schism är det vi som ritar kartan så att du kan hitta ut igen.
Du kan nonchalera oss hur mycket du vill, men om du en dag vaknar upp och saknar hud på ögonlocken, saknar fettlager på hjärnbarken, saknar omdöme ovanpå kunskapen, så vet du att vi lämnat stället. Det finns bara så mycket man kan ta innan det yttersta lagret bryts ner.
tisdag 13 oktober 2009
luckra upp mig
Hej igen, Cezanne var en träffande referens. Tingens aktiva skuggor och tyngder. Tingen som växer sig så stora och viktiga. Jag tror de har växt sig större än mig nu, för jag vet inte hur jag ska måla dem längre. Jag är trött på min teknik. Trött på mitt färgseende.
Jag är överhuvudtaget trött och ledsen de här dagarna. Jag har väntat på hösten sedan i januari och nu när den är här vet jag inte hur jag ska använda den. Efter några timmars dåligt arbete brukar jag bara sätta mig vid näckrosdammen och skita i alltsammans. Om några veckor lär jag inte kunna vila där heller. Det börjar ju bli kallt.
Glad att du har börjat rota dig i staden, det innebär ett steg framåt för oss båda. Ibland tänker jag att det kanske hade luckrat upp mig en aning. Men jag har valt mitt landskap och får stå vid det. När du haft en lyckosam dag, kan du lämna allt du burit på då? Får kunderna dig att känna att du har ett sammanhang?
Jag vet inte varför jag blir så melankolisk. Jag hatar när jag blir det. Glöm bort det här brevet är du snäll.
/R
Jag är överhuvudtaget trött och ledsen de här dagarna. Jag har väntat på hösten sedan i januari och nu när den är här vet jag inte hur jag ska använda den. Efter några timmars dåligt arbete brukar jag bara sätta mig vid näckrosdammen och skita i alltsammans. Om några veckor lär jag inte kunna vila där heller. Det börjar ju bli kallt.
Glad att du har börjat rota dig i staden, det innebär ett steg framåt för oss båda. Ibland tänker jag att det kanske hade luckrat upp mig en aning. Men jag har valt mitt landskap och får stå vid det. När du haft en lyckosam dag, kan du lämna allt du burit på då? Får kunderna dig att känna att du har ett sammanhang?
Jag vet inte varför jag blir så melankolisk. Jag hatar när jag blir det. Glöm bort det här brevet är du snäll.
/R
måndag 12 oktober 2009
söndag 11 oktober 2009
cirkulär, 1/2
* intellektualisera allt.
* ta andras trams på största möjliga allvar. det är enda sättet att förtjäna allvar mot ditt eget.
* agera som att verkligheten är den som måste anpassa sig till dikten, inte tvärtom.
* ta inga pauser! andas inte!
* kasta ut slumpmässiga frågeställningar utan avsikt att besvara dem.
* skratta regelbundet, som om själva situationen behövde ett skratt då och då för att kunna fortsätta.
* om du inte håller med, utgå från att alla har fel.
* när allt kommer omkring - livet är underbart. allting är möjligt. men säg det inte till någon
* ta andras trams på största möjliga allvar. det är enda sättet att förtjäna allvar mot ditt eget.
* agera som att verkligheten är den som måste anpassa sig till dikten, inte tvärtom.
* ta inga pauser! andas inte!
* kasta ut slumpmässiga frågeställningar utan avsikt att besvara dem.
* skratta regelbundet, som om själva situationen behövde ett skratt då och då för att kunna fortsätta.
* om du inte håller med, utgå från att alla har fel.
* när allt kommer omkring - livet är underbart. allting är möjligt. men säg det inte till någon
torsdag 8 oktober 2009
angående kärnfamiljen
Vill du släppa in lite feedback när du går? Akustiken i lägenheten har blivit så...småborgerlig. Det står stämda gitarrer i varje hörn. Hjärtbeatet är snällt och beskedligt. Luktar Stockholm av den här produktionen.
Åh, och du, vill du hälla ut vår planering i vasken? Jag behöver känna att vi har tid med alla konstigheter, att vi pusslar ihop våra helger av äggskal och fiktion. Jag lovar att inte köpa något köksbord, så länge du lovar att akta dig för vanligt folk. Tro mig, de lurar bakom varje hörn!
Åh, och du, vill du hälla ut vår planering i vasken? Jag behöver känna att vi har tid med alla konstigheter, att vi pusslar ihop våra helger av äggskal och fiktion. Jag lovar att inte köpa något köksbord, så länge du lovar att akta dig för vanligt folk. Tro mig, de lurar bakom varje hörn!
onsdag 7 oktober 2009
ur askan i samhället
Vaknade utan eld i munnen.
Det finns en text för sånt:
"Skrikande barn! Värdelöst Selecta-kaffe! Affekterade bilister! Döende krukväxter! Misogyna Excel-dokument! Bråk i korridoren! Fel tillfälle! Ungdomar!
Dagen är kommen nu, när ni ska resa er ur kaoset, lusläsa kultursidorna, sörpla rent kaffemuggen, känna blanka A4-sidor fylla er skrivare, bilda en helhetsuppfattning, sjunga en ren treklang, forma allt till runda bollar som får plats i fina geometriska mönster i frysfacket.
Ty makten är inte er! Den har bara råkat hamna i ert våld genom en byråkratisk process som jag medger råkar vara mitt fel. Det var nämligen så att jag drömde - och inte utan ett styng av skam - om kaniner, om att det kom in en stor, fluffig kanin på mitt kontor och gav mig en välgörande kram.
Sedan den dagen har jag inte skött mitt jobb alls, jag har bara suttit på skrivbordsstolen och känt mig okramad. I bristen på kramar har jag försummat allt, allt som skulle behövt mitt arbete!
Jag inser nu - förlåt mig alla kugghjul i det maskineri av kaos jag skapat - att det finns en plats för allting, en plats för lättja och uttråkning och en plats att ta sig i kragen och skriva de där rapporterna.
Aldrig mer ska jag tumma på saker och tings naturliga ordning, jag ska ta en okramad dag som den kommer, göra det bästa av den! Jag ska bära dagen varsamt, som en död fågel, genom de tråkiga, tråkiga timmarna framför en datorskärm i ett sterilt kontorslandskap. Jag ska rida dagen i det fördolda, som en utrotningshotad björn ska den vara, jag ska rida den undan lättjan och frisläppthetens dalar och bara ägna mig åt att skaffa den föda för dagen.
Res er nu ur kaoset, alla irrationella begär och irritationsmoment! Jag ska ta en kopp kaffe och trotsa skärmsläckaren. Ikväll ska jag kanske sjunga, men idag ska jag bara jobba.
Ave Maria."
Det finns en text för sånt:
"Skrikande barn! Värdelöst Selecta-kaffe! Affekterade bilister! Döende krukväxter! Misogyna Excel-dokument! Bråk i korridoren! Fel tillfälle! Ungdomar!
Dagen är kommen nu, när ni ska resa er ur kaoset, lusläsa kultursidorna, sörpla rent kaffemuggen, känna blanka A4-sidor fylla er skrivare, bilda en helhetsuppfattning, sjunga en ren treklang, forma allt till runda bollar som får plats i fina geometriska mönster i frysfacket.
Ty makten är inte er! Den har bara råkat hamna i ert våld genom en byråkratisk process som jag medger råkar vara mitt fel. Det var nämligen så att jag drömde - och inte utan ett styng av skam - om kaniner, om att det kom in en stor, fluffig kanin på mitt kontor och gav mig en välgörande kram.
Sedan den dagen har jag inte skött mitt jobb alls, jag har bara suttit på skrivbordsstolen och känt mig okramad. I bristen på kramar har jag försummat allt, allt som skulle behövt mitt arbete!
Jag inser nu - förlåt mig alla kugghjul i det maskineri av kaos jag skapat - att det finns en plats för allting, en plats för lättja och uttråkning och en plats att ta sig i kragen och skriva de där rapporterna.
Aldrig mer ska jag tumma på saker och tings naturliga ordning, jag ska ta en okramad dag som den kommer, göra det bästa av den! Jag ska bära dagen varsamt, som en död fågel, genom de tråkiga, tråkiga timmarna framför en datorskärm i ett sterilt kontorslandskap. Jag ska rida dagen i det fördolda, som en utrotningshotad björn ska den vara, jag ska rida den undan lättjan och frisläppthetens dalar och bara ägna mig åt att skaffa den föda för dagen.
Res er nu ur kaoset, alla irrationella begär och irritationsmoment! Jag ska ta en kopp kaffe och trotsa skärmsläckaren. Ikväll ska jag kanske sjunga, men idag ska jag bara jobba.
Ave Maria."
måndag 5 oktober 2009
suddig i kanterna
Befann mig nära ordet "flourescens" hela eftermiddagen. Det är ett ord med färg och klang, ett ord där bokstäverna inte ligger i vägen för betydelsen. Det rimmar på "essens" också, vilket gör det lätt att tänka sig något intensivt, något bärande. En nyans som omsluter och suddar kanterna tills det plötsligt var helt mörkt ute och skorna hade fastnat i marken.
Läkarrapporten var sensationell men klar: Allt upplevdes som samma material. Former och ljus gled in i och överlappade varandra. En fraktur hade uppstått som gjorde att snön inte upplevdes som skild från träden, teven och lampan sände lika brusiga och otydbara signaler. Samma gällde för ljud, lukter och känsel - patienten är inte döv, han kan bara inte urskilja ljudkällor, patienten är inte förlamad, han har bara svårt att skilja trubbigt från vasst. Patienten borde vila och se om symtomen lägger sig.
Efter att ha skakat på marken en lång stund märkte jag att foten lossnade. men det var inte bara foten, allt som tillhörde mig rörde sig trögt och oformligt. Det måste ha uppstått en friktion någonstans. Jag försökte sända en klar, sorterande tanke utåt, som jag lärt mig göra när materian blir för tjock. Det blev lite bättre - jag kunde förnimma fåglar, men visste inte riktigt om jag hörde eller såg dem. "Mitt ekolod är för svagt", tänkte jag, "jag skulle behövt en mycket starkare hjärna för att röja väg". Jag såg framför mig en generator som kunde sända ut många hundra pulser i sekunden, pulsvågor som gav skärpa åt tingen, en stor traktor som ordnade intrycken i balar, stora åkrar med havre och vete. Den tunna, matta lukten av vete, att bada i den en stund, bädda in sig i alla flyktiga frön som sprids under de lata sommardagarna.
Patienten har enligt journalen fått allt svårare att fokusera. Han kommer på sig själv med att försvinna djupt in i sensationer utan att veta om de är verkliga eller fantiserade. Av allt att döma verkar hjärnan oskadd sånär som på sprickan i pannloben. Vi har heller inte hittat några tumörer. Däremot tycks frakturen märkligt nog ha växt under de senaste dagarna och pressat ut det närliggande skelettet. En teori som cirkulerat är att skallen befinner sig under så högt tryck att hjärnans kommunikationer satts ur spel. Detta återstår dock att prövas.
Åkern blev snabbt mycket sämre, lät mig inte vila någonstans. Vindbyar blåste upp snärtar av hö i ansiktet. Jag höll upp armen för att skydda ögonen och möttes av en overklig syn: Den var omsluten av snö från handled till axel. I samma ögonblick trängde något nytt in, en verklig kyla. Den stod tydlig mot det andra bruset. Höll jag på att bli insnöad? Instinktivt sände jag ut signaler till armar och ben att gräva, vifta, ta sig ur snödrivan.
Patientens tillstånd har blivit kritiskt. Under de senaste dagarna har han haft ett flertal epileptiska attacker och långa perioder av medvetslöshet. I de stunder han varit klar och vaken har han inte visat minsta intresse för sin omvärld. Skallbenet och hjärnan utsätts för enorma anspänningar i takt med att sprickan fortsätter växa. Det har nu gått över ett dygn sedan patienten sist var vid medvetande och vi diskuterar en operation.
Panik grep mig. Ingenting tydde på att jag tagit mig ur snödrivan. Det verkade knappt som att min kropp lät mig försöka. Intrycken blev bara tjockare och diffusare. Till slut var allt en tung, kvävande ström.
Det var då jag mindes zebrorna. Hur gammal kan jag ha varit, fem? Det var mitt första starka minne. Familjen och farbror hade tagit mig till en djurpark i grannstaden. Jag har fått berättat för mig att vi tittade på allt möjligt; björnar, strutsar, ormar, fiskar, att jag skrattade åt alla djuren, att mamma gav mig en stor gräddglass som fick mig att tappa min första mjölktand.
Det enda jag minns är när jag fick syn på inhägnaden med zebrorna. De paralyserade mig. Världen krympte till att omfatta deras kroppar och ingenting annat. Den skarpa gränsen mellan svart och vitt, om och om igen.
Vi hörde ett skrik strax efter två. När vi kom in på rummet såg vi hur det börjat blöda ur patientens tinningar. Kort därefter fick han ytterligare ett epilepsianfall. Hans puls har börjat falla. Jag ska låta hämta en metallplatta. Vi går in och opererar nu
Läkarrapporten var sensationell men klar: Allt upplevdes som samma material. Former och ljus gled in i och överlappade varandra. En fraktur hade uppstått som gjorde att snön inte upplevdes som skild från träden, teven och lampan sände lika brusiga och otydbara signaler. Samma gällde för ljud, lukter och känsel - patienten är inte döv, han kan bara inte urskilja ljudkällor, patienten är inte förlamad, han har bara svårt att skilja trubbigt från vasst. Patienten borde vila och se om symtomen lägger sig.
Efter att ha skakat på marken en lång stund märkte jag att foten lossnade. men det var inte bara foten, allt som tillhörde mig rörde sig trögt och oformligt. Det måste ha uppstått en friktion någonstans. Jag försökte sända en klar, sorterande tanke utåt, som jag lärt mig göra när materian blir för tjock. Det blev lite bättre - jag kunde förnimma fåglar, men visste inte riktigt om jag hörde eller såg dem. "Mitt ekolod är för svagt", tänkte jag, "jag skulle behövt en mycket starkare hjärna för att röja väg". Jag såg framför mig en generator som kunde sända ut många hundra pulser i sekunden, pulsvågor som gav skärpa åt tingen, en stor traktor som ordnade intrycken i balar, stora åkrar med havre och vete. Den tunna, matta lukten av vete, att bada i den en stund, bädda in sig i alla flyktiga frön som sprids under de lata sommardagarna.
Patienten har enligt journalen fått allt svårare att fokusera. Han kommer på sig själv med att försvinna djupt in i sensationer utan att veta om de är verkliga eller fantiserade. Av allt att döma verkar hjärnan oskadd sånär som på sprickan i pannloben. Vi har heller inte hittat några tumörer. Däremot tycks frakturen märkligt nog ha växt under de senaste dagarna och pressat ut det närliggande skelettet. En teori som cirkulerat är att skallen befinner sig under så högt tryck att hjärnans kommunikationer satts ur spel. Detta återstår dock att prövas.
Åkern blev snabbt mycket sämre, lät mig inte vila någonstans. Vindbyar blåste upp snärtar av hö i ansiktet. Jag höll upp armen för att skydda ögonen och möttes av en overklig syn: Den var omsluten av snö från handled till axel. I samma ögonblick trängde något nytt in, en verklig kyla. Den stod tydlig mot det andra bruset. Höll jag på att bli insnöad? Instinktivt sände jag ut signaler till armar och ben att gräva, vifta, ta sig ur snödrivan.
Patientens tillstånd har blivit kritiskt. Under de senaste dagarna har han haft ett flertal epileptiska attacker och långa perioder av medvetslöshet. I de stunder han varit klar och vaken har han inte visat minsta intresse för sin omvärld. Skallbenet och hjärnan utsätts för enorma anspänningar i takt med att sprickan fortsätter växa. Det har nu gått över ett dygn sedan patienten sist var vid medvetande och vi diskuterar en operation.
Panik grep mig. Ingenting tydde på att jag tagit mig ur snödrivan. Det verkade knappt som att min kropp lät mig försöka. Intrycken blev bara tjockare och diffusare. Till slut var allt en tung, kvävande ström.
Det var då jag mindes zebrorna. Hur gammal kan jag ha varit, fem? Det var mitt första starka minne. Familjen och farbror hade tagit mig till en djurpark i grannstaden. Jag har fått berättat för mig att vi tittade på allt möjligt; björnar, strutsar, ormar, fiskar, att jag skrattade åt alla djuren, att mamma gav mig en stor gräddglass som fick mig att tappa min första mjölktand.
Det enda jag minns är när jag fick syn på inhägnaden med zebrorna. De paralyserade mig. Världen krympte till att omfatta deras kroppar och ingenting annat. Den skarpa gränsen mellan svart och vitt, om och om igen.
Vi hörde ett skrik strax efter två. När vi kom in på rummet såg vi hur det börjat blöda ur patientens tinningar. Kort därefter fick han ytterligare ett epilepsianfall. Hans puls har börjat falla. Jag ska låta hämta en metallplatta. Vi går in och opererar nu
lördag 3 oktober 2009
iteratioso: brunt
= bara i dödsminuten kan rådjuren höra ugglorna = åkern ligger bäddad. myrstigarna är plöjda = barken tiger om din identitet = den stora kullen i dalen rymmer ett tiotal fågelskådare. men de är bara där för att gömma sig = vänta på signalen. vid tillräckligt stor volym öppnar sig marken, byråkrater med tio ben tar isär dem, enhet för enhet, tanke för tanke, sluter sömmarna, sopsorterar resterna och kryper sedan ljudlöst tillbaka in under barren = om du inte sagt ditt namn än har det redan förmultnat.
fredag 2 oktober 2009
nutida musik
Vi samtalade bara i elegier. Allt skimrande som hänt som nu gömde sig bakom tunga tvättdörrar av minne, utan lås men med skummade kanter. När vi sökte upp gamla filmer eller foton blev de en bekräftelse på vår hållning. Den föråldrade tekniken som ritade upp halvfärdiga och suddiga bilder blev en lycka gentemot våra upplysta ögon som fyllde allt med sterila detaljer och obarmhärtig skärpa. Även musiken vi lyssnade på var konstruerat minne, toner skrivna för en tid som aldrig funnits på riktigt men ändå utgjorde en inspiration, idealbilden av sakernas tillstånd.
Så sträckte vi oss genom en oändlig rad av bilder i bilden, tillbaka till något som bara började som en liten gnista, en flisa eld när två stenar tvingades mot varandra. Vi ville vara den föråldrade tekniken här, måla den flisan med djurblod och stenhällar, sjunga den flisan till musik för första gången med brosk och ihåliga vasspinnar, ge den flisan en dramaturgikurva och en mening i historien.
Berövade av våra möjligheter lär vi oss istället att olära allting, låter tekniken krypa tillbaka ut ur hjärnan. Tecknar lite kantigare, sjunger lite falskare och pratar bara på skeva versmått om tider som flytt. Vässad teknik och stor kunskap är två tunga stenar som vi måste bära hela vägen uppför den långa backen för att kunna slänga dem i ravinen, lättnaden i att lära allt och sedan släppa det.
Så sträckte vi oss genom en oändlig rad av bilder i bilden, tillbaka till något som bara började som en liten gnista, en flisa eld när två stenar tvingades mot varandra. Vi ville vara den föråldrade tekniken här, måla den flisan med djurblod och stenhällar, sjunga den flisan till musik för första gången med brosk och ihåliga vasspinnar, ge den flisan en dramaturgikurva och en mening i historien.
Berövade av våra möjligheter lär vi oss istället att olära allting, låter tekniken krypa tillbaka ut ur hjärnan. Tecknar lite kantigare, sjunger lite falskare och pratar bara på skeva versmått om tider som flytt. Vässad teknik och stor kunskap är två tunga stenar som vi måste bära hela vägen uppför den långa backen för att kunna slänga dem i ravinen, lättnaden i att lära allt och sedan släppa det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)