en tidsfråga

Årstiderna har stockat sig en aning. Fått kramp vid inlämningen. Blivit till tröga, flytande landmassor utan riksgränser. Almanackan hjälper inte ett dugg här. Vad som kan hjälpa är disciplin, att titta ut genom fönstret och inte önska sig en rymdfarkost, att kunna rita hela lövskalan utan att använda färgkritor, att inte åka till mallorca i november trots att biljetten är billig.

Från månad x till y sträcker sig en vilja till rörelse, en dartpil av syner och lukter, ett känsloplums som skildras i sång och dikt, om och om igen tills det enda som finns är dessa ikoner, dessa nu är julen kommen och vårvindar friska, dessa vykort som den ängsliga naturen inte orkar bära. Mellan två smältande poler kastar den sig, naturen. Fram och tillbaka, kan inte hålla en känsla still i fem timmar. Rastlös och osorterad kommer den till uttryck, plågar oss med osannolika temperatursvängningar och irrationella vredesutbrott. Naturen lider av svår manodepressivitet och detta måste alla dess invånare leva med varje dag.

När månader och årstider tappar konsekvens blir hyllningarna falska och skeva. Ta upp en barnvisa, lyssna på Vivaldi, läs ett idylliskt poem! Välj sedan en kontrollgrupp på tio dagar av året, och det står klart att verkligheten och dikten inte har med varandra att göra.

Ingen kan stå ut med en konst som är så uppenbart anakronistisk. Vad som behövs är en postmodern attityd till årstiderna. Naturens rörelser måste utsättas för hård källkritik, brytas ner av kognitiv psykoterapi, skingras i små små bitar. De måste sedan bli gestaltade i kollage, med samplingar av lövsprickning och nattfrost om vartannat, med rader om prunkande ängar bredvid rader om bistra snöstormar, en mashup där årets alla färger, former och flingor delar på ett och samma avpassade utrymme.

Vi har mycket kvar att redigera.