nutida musik

Vi samtalade bara i elegier. Allt skimrande som hänt som nu gömde sig bakom tunga tvättdörrar av minne, utan lås men med skummade kanter. När vi sökte upp gamla filmer eller foton blev de en bekräftelse på vår hållning. Den föråldrade tekniken som ritade upp halvfärdiga och suddiga bilder blev en lycka gentemot våra upplysta ögon som fyllde allt med sterila detaljer och obarmhärtig skärpa. Även musiken vi lyssnade på var konstruerat minne, toner skrivna för en tid som aldrig funnits på riktigt men ändå utgjorde en inspiration, idealbilden av sakernas tillstånd.

Så sträckte vi oss genom en oändlig rad av bilder i bilden, tillbaka till något som bara började som en liten gnista, en flisa eld när två stenar tvingades mot varandra. Vi ville vara den föråldrade tekniken här, måla den flisan med djurblod och stenhällar, sjunga den flisan till musik för första gången med brosk och ihåliga vasspinnar, ge den flisan en dramaturgikurva och en mening i historien.

Berövade av våra möjligheter lär vi oss istället att olära allting, låter tekniken krypa tillbaka ut ur hjärnan. Tecknar lite kantigare, sjunger lite falskare och pratar bara på skeva versmått om tider som flytt. Vässad teknik och stor kunskap är två tunga stenar som vi måste bära hela vägen uppför den långa backen för att kunna slänga dem i ravinen, lättnaden i att lära allt och sedan släppa det.