reportage / hemresa

Poplåtarna pågick i vartenda hus längs allén. Invånarnas liv styrdes helt av deras rytm. Folk levde försjunkna i en konstant treminutersloop, som bara avbröts när dörrar öppnades och stängdes eller när dammsugaren och duschkranen uppehöll musiken.

Där vägen mötte motorvägen förgrenade sig låtarna i längre segment. De blev till formlösa technomixar i hyreshusen och till monotona gitarrsolon i studentkorridorerna, de följde bilarna som lämnade staden och dog en långsam död längs klassiska arior ute på landsvägen. Inne i centrum, å andra sidan, där rådde kaos, där kunde man inte hålla kvar i en enda soundbyte utan att den höggs isär av grannar, taxibilar och klubbar.

Just här, i allén mellan stadskärna och förort, var balansen perfekt.

Det gick inte att cykla vägen fram utan att känna rytmen knaka i träden. Känna hus som pulserade runt öronen. Inte ett ljud hördes ut till gatan, men det regelbundna var påtagligt. Det var som de säger om havet - om man mixar ihop andningen hos jordens alla varelser går den i samma takt som havsvågorna mot stranden. Här andades träden i treminuterspass, de svajade sakta med i verserna, höll andan före tonartshöjningen och när poplåten nådde fade-out kunde de till sist pusta ut och kanske släppa några löv.

Det var liv som nådde sin höjdpunkt upp till tretton gånger per timme, som bara kände transporten till nästa refräng. Jag vet inte om människorna var lyckliga eller inte. Alla blickar besvarades av kalla, artiga leenden. Man såg dem inte så ofta, mest när de var ute och slängde sopor eller hämtade posten. Folk verkade hålla sig inne, nära allépulsen, nära gatans stora pulserande hjärta.

Jag vet heller inget om artisterna som spelades. Det kan ha varit ett ytterst fåtal (vilket mer eller mindre skulle gjort husägarna till en enda stor sekt) och det kan ha varit hundratals olika, en bred popsmak utspridd över ett tiotal hus, med bara en tyst gemensam nämnare: Vi rättar oss efter pulsen.

Man kan försöka forcera gatan med egen musik. Beväpna sig med konstnärligt uttryck, personligt tonspråk, koppla en orkester till hällregnet och en akustisk gitarr till solskenet. Det slutar alltid likadant. Efter några meter tvingas man slita av hörlurarna och desperat försöka synka hjärnan igen. Det är som att envisas med att klappa en femtakt på ena knäet och en sjutakt på andra medan resten av världen lugnt tuffar på i 4/4. Bilister som tar vägen genom allén tvingas alltid skruva ner stereon.

Så jag bar inga vapen idag. Hörlurarna låg i väskan och huvudet var klart. Regnet hade lagt sig och trottoaren var folktom. Det enda fysiska tecknet på vad som egentligen pågick var mitt blodomlopp. Om någon hade tryckt fingret mot min tinning hade de känt en puls som inte var min, som inte kunde vara min, en kraft från en mycket starkare källa.

Fast det spelade ingen roll vad som syntes och inte syntes, hur musikalisk eller vidskeplig man var eller hur noga man lyssnade. Alla kände av pulsen. När jag närmade mig korsningen lyfte min blick från trottoaren och mötte en kråka som slagit ner på ett järnstaket mellan två villor. Hans huvud gungade sakta i takt.