ens om jag kunde

Varje gång du tittar måste jag gömma tankarna. Det börjar bli tröttsamt nu, men det finns inget att göra - din blick är för skarp, för ljus, för frätande. Det hjälper inte att formulera bort innehållet eller skymma blicken med handen. Språket och kroppen är inga hinder för dig. Du kan rikta strålkastaren genom vilken vävnad som helst.

Min taktik brukade vara att alltid flytta tankarna. Den första tanke jag fick när du tittade på mig lade jag i en liten ask, och när din blick naturligt nog gick mot den istället hade jag redan flyttat över den i en större ask. Genom att hela tiden distrahera dig blev jag skyddad från din insyn. Så länge jag bara fortsatte flytta och flytta tog du dig inte in. Den här strategin var till och med riktigt underhållande i början. Du var som en tillgiven hund som jag ledde längs det ena villospåret efter det andra.

Men även relationen med en hund bygger på ömsesidig respekt. Att hela tiden locka till apport men aldrig kasta benet gör situationen ohållbar. Snart morrar hela rummet och till sist hugger du tag i askhuset och river innehållet i bitar. Skadan är långt värre än vad jag räknat med. Jag måste slänga askarna.

Sedan är din spotlight tillbaka igen. Den är robotisk i sin noggrannhet. Lyser på allt som vanliga ögon missar. I detta plundras jag inte bara på tankar, utan på röst, sång, identitet.

Den enda fungerande lösningen var den svåraste - att göra tankarna oåtkomliga även för mig själv. Att gömma intuitionen så inte ens jag hittar den. Varje gång du suger tag i min blick har jag redan glömt allt jag tänker på. När du gräver efter min röst kan du inte höra något, och om du frågar mig efter min åsikt vet jag inte var den finns. I detta är jag helt skyddad.

Det bästa med det här är att jag inte kan hållas ansvarig för någonting. Om jag tänkte något ont mot dig är det borta i samma stund som du spänner ögonen i det.

Det sämsta är att man blir så kolossalt naiv. Jag kan vara ute och promenera och plötsligt råka på dig, och den enda reaktion jag kan erbjuda är ett fånigt ovetande leende. Jag är lite som den där tillgivna hunden, som redan glömt att husse slängde ut benet genom fönstret, fast det bara var fem minuter sedan.