från iteration till estradans (av iteratioso:svart)

Jag byggde mig ett djur av gamla reservdelar.
En krokig TV-antenn surrad kring ett nystan av stålull.
Som ögon gav jag honom en egen server.
Som ben fick han ett sotigt rullband.
Jag lärde honom grunderna:
Att äta med rätt sladd,
att snyta sig i rätt kanal,
och det viktigaste:
Att inte prata med främmande kretsar.

Djuret gjorde mig effektiv.
Djuret gjorde mig virusskyddad.
Ett dubbel-A-batteri räckte
för att försörja alla mina bakgrundsprocesser.
Han brukade smyga omkring i hallen,
tyst för att inte störa mörkret,
kall av fläkten från sitt eget aggregat.
Han gjorde sitt bästa för att ta på sig det tunga arbetet,
göra mig ovetande och oberoende.
Jag blev uppladdad och isolerad.

Men tiden såg honom rostig i kontaktytorna.
Han kunde inte gnugga sig ren mot någon annan.
En morgon vaknade jag med handen sårig av Svinto.
En annan morgon var väggen sotig och magnetisk.
Jag hittade gröna högar där han kräkts upp blandningar av nollor och ettor.
Jag hittade felmeddelanden i diskhon.
Jag var tvungen att börja låsa dörren på dagtid.

Till slut fick vi kommunicera genom adapter.
Ingen felsökning kunde nå fram längre.
Batterierna urladdades.
Mitt djur fick börja vevas igång.
En dag gav han sig ut på en lång promenad i köket,
kopplade ihop sig med mikron
och körde främmande ström genom moderkortet.
När jag kom fram var det för sent att reparera.

***

Djurkyrkogården är en soptipp.
Vid min grav dräller skruvar, kablar och trasiga modem.
Jag kom med blommor,
men det finns ingen jord,
bara plåt.
Jag lyfter blicken.
Det har börjat regna genom det mörka taket.
Ett svagt prassel, som av läckande sladdar.
I denna skärm ser jag tusentals ögon,
vita pixlar som bara tittar tillbaka när jag väljer att blunda.