lucka 24: människa

Du skulle kyssa mig under misteln, men missade och kysste misteln istället. Ett vanligt misstag. Bladen letar sig in mellan dina tänder och innan du hinner reagera har du svalt ner två, tre stycken.

Jag fnissar till. Men då tittar du på mig och jag tystnar direkt. Ditt ansikte är mörkt av skam.

Jag blir obekväm och vet inte vad jag ska säga. Tystnaden tog över alldeles för snabbt. Du står kvar i trappan och ser frånvarande mot en punkt någonstans bakom mig. Jag vill ge dig en kram men vet inte hur, för vinkeln i trappan gör det inte möjligt. Den tidsinställda taklampan slocknar och bara nödutgången lyser.
Till sist försöker jag bryta isen:
- Jag har hört att det är väldigt nyttigt! För magen, alltså...

Det bara förvärrar situationen. Du får något skrämt i mungiporna och rör dig hastigt ned för trappan. Vi pratar inte mer förrän vi passerat glasdörren.

Jag mötte dig på Juridicum en timme tidigare. Du var den sista där för dagen. När vi nu kommer ut i kylan är klockan redan tio. Alla affärer har stängt.

Lund ligger tyst och samlat. Snön har frusit till och gatorna är hala. Ett par bussar kör förbi, men vi hör inga sånger eller skrik från fulla studenter.
- De flesta tar det väl lugnt på julafton, säger jag och ler mot dig, men du ger mig en forskande blick tillbaka och jag blir med ens osäker på vad jag menade.

Vi går den långa vägen genom centrum, förbi stortorget, botulfsplatsen och längre söderut, bort mot det stora parkeringshuset, de trånga villagatorna och ända fram till stadens utkant där du bor. Båda är dåligt klädda för promenaden, men ingen vill ta bussen och utsätta sig för andra varelser.

När vi passerar förbi domkyrkan noterar jag en tant som rör sig inne vid väggen. Hon verkar ha stora problem med att stå upp. Jag tror först att det beror på fylla, men du påpekar lågt att hon har en sten i klon. När jag tittar efter ser jag det faktiskt - hennes fjäderdräkt svajar över kullerstenarna medan hon försöker hålla balansen med den ena klon och picka loss stenen ur den andra.
Det går inget vidare. Hon är hela tiden på väg att halka och göra sig illa.
- Kan vi inte göra något? frågar jag.
- Det finns inget att göra, svarar du. Det är bara naturens lag.
Jag blir sur över hur arrogant du låter.
- Det är väl ingen anledning att inte hjälpa till?
- Antingen klarar hon sig själv eller också gör hon inte det. Även om vi hjälper henne idag kommer samma sak hända imorgon.

Det blir tyst igen. Tystnaden kryper tätare intill oss när vi passerar förbi mårtenstorget, där den stora julgranen reser sig majestätiskt över alla slocknade butiker. Jag frågar om du är arg på mig. Du svarar inte. Julpyntet förorenar himlen. Man ser inte stjärnorna för allt elektriskt ljus.

När vi passerar genom södra esplanaden börjar den konstiga stämningen göra mig desperat. Jag försöker känna av vad det är som är fel men hittar inte mitt sjätte sinne, och de andra fem är för upptagna av dig för att kunna bidra.

Då känner jag plötsligt din tass i min hand. Mitt hjärta pickar snabbare. Jag vänder mig mot dig för att söka bekräftelse, men du tittar fortfarande tomt rakt fram. Ingenting blir sagt. Du verkar inte ha märkt tassens rörelse.

Till slut är vi framme i Nilstorp. Din lägenhet är varm och luktar fränt av tvättmedel och timjan. Det är flera veckor sedan jag var här senast. Har svårt att känna var mitt revir går någonstans. Du rör dig hastigt ut i köket och jag vill följa med.
- Se upp, du drar in en massa snö! säger du skarpt. Det är sant, snön har fastnat i mina klövar och lossnar nu mitt på golvet. Jag skrapar bort det mesta med ett gammalt paraply.

Du slamrar med något ute i köket. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Jag sätter mig först i soffan och tittar på dina tavlor. De stirrar tillbaka med sina modernistiska punkter och linjer. Vägrar bilda ett ansikte eller en gestalt.

Sedan går jag ut på balkongen. På innergården springer några ungdomar runt varandra i ett osammanhängande snöbollskrig. Deras tjocka svansar sopar ihop nya bollar samtidigt som händerna kastar dem.

Jag kommer in från balkongen med snöblandade känslor när jag hör att du satt på musik. Jag hör vad det är också: en pianotrio av Fauré. Minns inte när jag hörde dig spela den senast. Bara melodin får lägenheten att tina upp något.

Det har slutat skramla i köket också. Jag tittar in men du är inte där. Lampan är släckt och diskstället är fullt. Jag går tillbaka in i vardagsrummet och ser nu att sovrumsdörren är stängd. Jag gläntar på den.

Du har lagt dig i fosterställning i sängen under ett par, kanske tre tjocka filtar. När jag visar mig i dörren lyfter du på huvudet och trots mörkret ser jag att du ler mot mig. Ett väldigt trött, nästan utmattat leende.

Jag lägger av mobilen, nycklarna och plånboken på nattygsbordet, tar av mig fleecetröjan och lägger mig bredvid dig ovanpå täcket. Dina ögon är halvöppna och du halvsnarkar under andningen. Du varken sover eller är vaken, men det tippar nog över snart.

Jag vet fortfarande inte alls vad jag ska säga. Men det verkar vara okej nu. Du ser nöjd ut. Din päls har krullat sig lite i nacken.

Efter några minuter börjar pianotrions andra sats och du flinar med ögonen.
- Den här musiken får mig att vilja kyssa något, säger du.
Då böjer jag mig fram mot dig, lutar mina horn försiktigt mot din panna och närmar mig ditt ansikte. Men du besvarar inte rörelsen. Du har redan somnat.

Jag ligger kvar hos dig till musiken är slut. Sedan blir jag törstig och smyger ut i köket. Kylskåpet är nästan tomt, men du har en förpackning med blodapelsinjuice kvar. Jag tittar efter så inte datumet har gått ut och tar ett glas ur skåpet.

Det är då jag får syn på brevet. Det ligger bredvid diskstället och sticker ut ur ett blått kuvert. Mitt namn står på framsidan av kuvertet.

Jag drar efter andan. Sedan häller jag långsamt upp juicen och tar ut papperet. Handen är alldeles kall när jag börjar läsa.

Kära du,

När du läser det här har jag redan gått i ide. Du kan försöka väcka mig, men du kommer troligen inte att lyckas.

Jag har valt att försätta mig i ett medvetslöst tillstånd ända fram till mitten av april. Jag har gjort det här av egen fri vilja och inte för att jag är arg på dig eller för att du har gjort något fel. Jag hoppas att du är kvar vid min sida när jag vaknar, men det är inget jag kan kräva av dig.

Det här är ett beslut som växt fram under de senaste månaderna. Jag har mer än någonsin hängett mig åt mina studier, men samtidigt har jag glidit längre och längre ifrån vad de egentligen går ut på. Jag har levt med en tanke som blivit allt starkare under hösten - att den naturliga intuition vi har som människor, den "magkänsla" som styr våra val, inte alls tillhör oss. Den tillhör naturen, och det är inte nödvändigtvis en bra sak.

Naturen är grym och irrationell. Det finns ingen logik eller harmoni i hur den beter sig. Det finns ingen jämvikt som vi som människor brutit mot genom att sätta oss över den. Faktum är att vi inte alls satt oss över den - vi är naturens skapelse hela vägen. Vi är naturens mästerverk, dess absoluta monster. Och vi är fullständigt kontrollerade av den in i minsta detalj.

På detta sätt skiljer vi oss från djuren, som inte medvetet kan betrakta sig själva eller sina handlingar. Men inte så att vi är starkare eller mer emanciperade. Tvärtom, vi är den svagaste länken i kedjan, det svagaste djuret, eftersom inte ens vårt medvetande är skyddat.

Vi är totalt värnlösa, och det är det som har skrämt mig så under hösten. Jag visste inte ens hur jag skulle börja prata om det här med dig. Varje gång du rört vid mig eller försökt nå mig har jag känt mig hotad, hotad av en känsla att det är något i dig som driver dig till mig, något bortom dig, något vi inte har kontroll över. Och att detta något inte vill mig (eller dig, eller oss) väl.

Att jag skriver det här brevet nu tyder ändå på att jag tror att det finns något i dig som bara drivs av dig, oberoende av krafterna omkring oss. Men jag kan inte lita på mig själv. Jag är alldeles matt av alla tankar som drar i mig, alla impulser jag inte känner ursprunget till. Jag vill bara återgå till ett djurstadium, vila och slippa möta dessa känslor varje dag. Om jag sedan ändå vaknar till samma skräck så har jag i alla fall försökt.

Jag kan inte beskriva hur mycket du har betytt för mig under den korta tid vi känt varandra. Jag vet att det jag gör är oerhört själviskt, men det är vad jag tror att jag måste göra för att gå vidare som människa och djur. Det här är vad jag tror på, och om det är själviskt eller puckat eller sinnessjukt så får det vara så.

Jag hoppas fortfarande att du är kvar när jag vaknar. I de bästa av omständigheter har vi kommit förbi det här då.

Ta hand om dig.

Jag står kvar länge, med brevet i ena handen och glaset i den andra. Klockan har hunnit bli över tre.

Fem över halv fyra går jag in i sovrummet och ställer mig vid sängkanten. Rummet är varmt och instängt. Du brummar högt över andningen. Filtarna rör sig långsamt upp och ner.

Jag klunkar i mig hela glaset med blodapelsinjuice. När det är tomt ställer jag av det på nattygsbordet bredvid nycklarna, mobilen och plånboken. Sedan klättrar jag upp i sängen, lyfter på filtarna och kryper tätt intill dig.

lucka 23: grävling

Kom över vägen!
Berätta allt.

Berätta om alla tankar ni genomlevt i diket,
Berätta om alla skyltar er envishet har suddat,
Berätta om alla decennier som ritat era kartor,
Berätta om alla granar som fnissat åt er teckning,

Berä-

lucka 22: uggla

Du föddes i fel värld, bara.

Från andra sidan hoade Athena, Tomar, Mr. Ocax, Owl, Kaepora Gaebora, Aderyn, Blodeuedd, Hedwig, Sirin och Archimedes.

De höll dig vaken långa dagar med sin självklarhet.
Deras omutliga lyskraft fick dig att leta förgäves efter magiska tecken i vardagen.

Problemet var inte att du saknade intelligens. För din sort var du mer än normalbegåvad.
Problemet var inte heller att du saknade karisma.

Det var bara så att det fanns gränser.
Här kunde du aldrig bli mer än ett djur. En stum följeslagare på för långt avstånd, en klump i trädet som levde upp när alla andra somnat.
Här kunde du aldrig bli legend.
Inte längre, inte i realtid.

Den julen slöt du ögonen och tog ett beslut. Du klarade inte att leva efter dessa villkor längre. Du sökte upp vad som drev dig, tog dig fram till den ruggade fjädern längst in i magen och lyfte ut den i ljuset.

Du vek dig ut och in. Den här världen blev skuggspelet, din kropps fängelse, och den andra sidan - den sällsamma teatern, den storslagna fiktionen - blev din eviga verklighet.

Du somnade med hoppfull min, ena benet lyft, och någon annan - kanske en uggla - tog över där du lämnat kroppen.

Fiktionen skulle göra dig varm.
Fiktionen skulle ge dig legenderna tillbaka.

Fiktionen skulle göra dig självklar igen.

lucka 21: snigel (hommage till johanna)

Huvudvärk
Orkar inte
Fantasin är slut
Jag är inne på min fjärde julklapp
och har sju kvar
och har gått i två timmar
och har varit i åtta affärer
och har tio kilometer ocean
ovanpå mina axlar
Det är inte jag som tittar ner i avgrunden
det är avgrunden som tittar ner i mig
Det gör ganska ont

Jag är bra på sånt här
Jag kan gräva mig djupare
Jag kan gräva mig in i en återvändsgränd
och låtsas som att det är poängen
Jag kan inte hitta en enda julklapp till
som har en ny tanke
som har ett finurligt koncept
som får mig att vilja visa mig
ovanför ytan
Jag bor på bottnen
Här är det mörkt
och ganska kallt
Jag är så banal
Min livshistoria gläder då ingen
Om jag bara hittade en ny idé
skulle jag kunna ge bort den
och slippa ansvaret

Jag är bra på det här
Jag har gått längs väggen
i många år
utan att gå in i den
Jag kan köpa allt för mina pengar
Jag kan köpa fyra stycken hittills
Men vad hjälper det
när det är sju kvar

Jag kan inte glädja någon med mina pengar
Jag kan inte glädja någon med mitt sediment
Jag kan inte glädja någon med mina tio kilometer vatten
ovanpå huvudet

Om jag bara hittade en originell vägg
att kasta mig emot
skulle resultatet bli så underbart misslyckat
kanske till och med hyllat
och man skulle förlåta mina intentioner
och man skulle förlåta mina pengar
och man skulle tillsätta en djuphavsexpedition
som skulle hitta resterna av mig
och sätta dem på museum
och skriva en bok om dem
och göra en film om dem
och efter filmen tillverka sju olika actionfigurer
i sju olika färger
och med sju olika fantastiska egenskaper
som man äntligen kunde ge bort i julklapp
utan att skämmas

lucka 20: hund

Bröd var den katalysator som behövdes för att förvandla en valp till en best. Det var det årliga doppet i grytan i början av december som blev Morgors riktiga dop, efter att ha hetat Fido och Rasmus och Ludde och Bolivar och inte jagat annat än byxben och kattungar upp och ner för spiraltrapporna mellan våningarna i den stora herrgården där familjen bott sedan slutet på artonhundratalet. Övertygade av lille Morgors stora glupskhet på de tunna julvörtskivorna i korvspad satte familjen ut honom redan dagen efter för att vakta grinden. I början jagade han mest iväg deprimerade skator och vilsekomna daggmaskar, men när första advent gick över i andra började han göra utfall mot katter och förbipasserade och tog till och med över seden att morra mot grannarna som familjen själva odlat i många år. Han blev till en slagskämpe av rang, en som alltid repade sig efter striderna eftersom de tidigt lärt hans blod att koagulera på tilltal. Den ragg Morgor reste så fort han såg en annan levande varelse fick gräs och rötter att ryckas upp ur marken vilket ledde till att han när andra advent gick över i tredje lyckats skaffa sig ett riktigt bra jobb som assistent till grävmaskinisterna vid byggarbetsplatsen. Detta yrke betalade sig så väl att Morgor snart fick börja ta betalt även av familjen, som inte vågade leva utan hans beskydd och tjänster efter att hela stan börjat tala illa om dem. Själv kidnappade han en hona med goda gener från den rikaste kenneln han kunde hitta och fick med henne tretton valpar som var exakta kopior av sin far. När tredje advent gick över i fjärde lät han bygga sig och sin familj en koja stor som två garage utanför herrgårdsfamiljen, som nu fick betala för att få passera ut genom sin egen grind. De hade dock blivit så giriga, rädda och småsinta vid det här laget att de mest höll sig i varsitt rum och aldrig lämnade huset, levde på konserver och lät lamporna vara släckta för jämnan. När det närmade sig julafton hade staden helt glömt bort dem och området var känt som Morgors palats. Hans tretton söner hade rivit upp hela trädgården och hyrde där ut kolonilotter för träningshundar medan Morgor, som vägrade pensionera sig, vann priser i de finaste nationella slagsmålstävlingarna. På julaftons morgon smög sig herrgårdsfamiljens yngste son, den enda som ännu inte stupat av undernäring och bitterhet, ut genom residensets bakdörr men möttes av tre söner av Morgor som blockerade hans väg. Eftersom det var han som kommit på tricket med det koagulerande blodet visste han också deras svaghet, att de blev till lealösa gosedjur av korvdoft. Den yngste sonen kom därmed undan deras hungriga käftar genom att passera med en stekpanna full av grå pölsa, och blev den sista levande människan från Morgors anrika gods. Han flyttade senare till en betydligt modernare stad, där han kom att leva ett riktigt gott liv ända fram till nyår, och den enda resten av hans mörka förflutna förblev en resolut ovilja att äta julvört.

lucka 19: björn

Ni går så Vårdslöst fram i Trädgården!
Bökar och Rotar,
Här har vi Faktiskt Odlat
Astralkroppar, som ska få Växa i Godan Ro
Ser ni inte Vad det Står på Skylten??:
Rör INTE Plasman
Stör INTE Fusionen

De Stora Gasjättarna är Känsliga!
Alldeles nyss Slocknade Orion
Och Nu måste Vi odla en Ny
Som Inte kommer Blomma på
ett Par Miljarder År, minst

Inget blir Bättre av att
en Stor och en liten Björn
Lufsar Runt och Hittar på Dumheter
med Våra Plantor.

Ser ni Stjärnan där I Öster?
Den har inte Uppstått ur Intet!
Den är inte Skapad av Magi, eller Gudar,
Bara Hårt Arbete.

Allt Vi kräver är Er respekt!
Så Var Goda:
Gå inte så Vårdslöst fram Här, Björnar.
Använd Tofflor
och Beakta Avståndet till er Närmaste Granne.

lucka 18: myra

Jag kämpade länge för att passa in.

Inte för att jag ville. Absolut inte för att jag ville.

Men för att jag trodde att jag kunde komma närmare dig.

Det var den där rösten i huvudet som jag saknade. Rösten som alltid sa vad man skulle göra, som störde ut alla överflödiga tankar. Ibland hörde jag dess eko, men det var aldrig tillräckligt för att ta kontroll över mig.

Alla de andra måste ha fötts med rösten i huvudet. De behövde inte ifrågasätta.
Jag kunde bara ifrågasätta. Lyssna, koncentrera mig, försöka hitta den person eller makt som rösten kom ifrån. Men det gick inte.

Jag var en defekt arbetare, men gjorde mitt bästa efter förutsättningarna. Jag rättade mig i leden och drog mitt strå till stacken. Innerst inne var det bara en tom charad, ett försök att få dig att se mig. Utan den motivationen hade jag nog gett upp långt innan.
Vi brukade stöta ihop i gångarna. Du med ditt lite ojämna tredje ben, jag med ett löv eller ett barr i käken. Det hände till och med att våra antenner krockade. Men inte ens då tog du notis.

De andra arbetarna märkte att jag var annorlunda, men verkade heller inte bry sig så mycket. De offrade mig inte till drottningen eller försköt mig från stacken. Nej, om någon hade offrat mig hade det nog varit jag själv. I många år funderade jag på att bara vandra ut i skogen och aldrig återvända, leva som en eremit, äta vad naturen bjöd mig. Dö en ensam död.

Dessa tankar gjorde mig sällskap under lång tid. Jag levde som en främling mitt i det samhälle jag hjälpte till att bygga.

Jag kämpade länge för att passa in.

Och till slut gick det.

Det var en vinterdag, men ingen snö hade fallit. Ett fåtal av oss var ute och rekade - däribland jag, som försökte komma över dig till varje pris. Du satt inne i stacken och brydde dig väl inte om något särskilt utom att hålla värmen.

Utflykten var resultatlös. Jag var precis på väg att vända tillbaka in igen när jag såg något märkligt framför en granbuske. Jag visste direkt att det inte var ätbart.

När jag kom närmare visste jag också att jag aldrig hade sett det förut.

Det var ett ägg - stort, rött och glänsande, men trasigt. I princip hade det gått i två bitar, men hundratals småskärvor låg strödda runtom och inuti. Vad för slags djur det tillhört kunde jag bara spekulera om. Jag klättrade upp mot toppen av ena halvan för att få bättre överblick. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med detta.

Då fick jag syn på något som såg ut som ett barr längst upp på toppen, en brun liten tråd som tittade fram ur det stora röda. Jag klättrade fram till den och kände på materialet.

Det var en chock som nästan sprängde loss antennerna.

Först hörde jag bara ett enormt ljud, en hård vägg av buller som mosade alla tankar. Förskräckt släppte jag taget om tråden. Men då blev det tyst igen.
Vad var det här för helvetesbarr? En kort stund övervägde jag att fly. Lämna det åt sitt öde. Men bara en kort stund. Jag var för nyfiken, var tvungen att prova igen.

Den här gången hörde jag betydligt bättre, även fast volymen fortfarande var näst intill outhärdlig.
Det var röster som hördes. Inte en eller ett par, utan tusentals röster, men de var alla någotsånär i synk. Tonläget var entonigt och orden enformiga. Jag hörde varianter på "kura här... bygg en linje ... skydda rummet ...".
Jag förstod att det var mina släktingar som tänkte. Detta var "rösten i huvudet" jag väntat på så länge.

Ändå kände jag mig lite besviken. I mitt huvud hade jag föreställt mig att orderna kom uppifrån, från någon gudomlig makt av evig visdom. Här var det som att de gav sig själva order och följde dem kollektivt. Ingen stack ut och bestämde, inte ens drottningen.

Det var en märklig känsla. Att titta in i sin egen värld och för första gången se hur homogen den var. Jag hade alltid sett de andra som individer, oavsett hur enhetligt de betedde sig. Det var de små sakerna som gjorde det - någon tuggade maten lite udda, någon annan hade lite ojämna hårstrån på bakkroppen. Det fanns alltid ett sätt att skilja dem åt. I mitt huvud hade de alla fått olika namn och olika karaktärsdrag. Jag hade bara utgått ifrån att det var jag som var handikappad och inte kunde prata med dem.

Nu insåg jag att de inte brydde sig om varandra. En kunde offras för en annan. Ingen skulle sakna en enskild person.

Jag lyckades få loss det underliga barret och bar det till ett säkert ställe, strax utanför stacken. Där satt jag i flera dagar och lyssnade efter röster. Om det fanns minsta chans att vi bestod av individer borde jag kunna hitta din individuella röst ganska lätt.
Och om jag kunde höra din röst kanske du kunde höra min.

Men allt jag hittade var en väldig huvudvärk. Det var först när jag rotade runt med tråden inne i stacken som jag började lära mig konsten att urskilja. Men det tog lång tid och var inget som kom naturligt. Bara hårt och envist pluggande fick mig att känna igen dina signaler. Vi var kanske individer, men för merparten av oss spelade det ingen roll.

Jag fick aldrig någon kontakt med dig, inte på det sättet. Det fanns ingen speciell våglängd vi kunde ställa in oss på som gjorde en relation möjlig. Du betedde dig som alla andra, malde dina order och följde dem till punkt och pricka.

Men för mig, som levt ett helt liv i din skugga, var det ändå en belöning. Varje gång jag kände mig lite ensam i detta myller av kroppar - och det var ofta - brukade jag bita tag i tråden, fokusera, och leta mig fram till din röst i nätverket. Det var en röst som sa helt opersonliga saker, men jag visste ändå att den var din. Inget kunde ändra på det faktumet.

Den fick mig att känna att jag trots allt hörde hemma i stacken, att jag var en del av det stora hela. Inte för att jag direkt kände mig som en kugge i maskineriet - det kommer jag nog aldrig känna - men för att jag hörde ihop med din kugge. Vi hade något gemensamt, och det var värt att kämpa för.

Jag fick aldrig någon kontakt med dig, inte på det sättet, men vi fick i alla fall kontakt med varanda.

lucka 17: apa

Såg klasar av stjärnor växa i fönstren,

- Klasar med bananer.

händer och fötter på väggar av snö,

- Han klättrar efter bananerna!

Såg klappar gå mot-

- bananpresenter! Yes!!

...

- ...Hmm?

Suck.

- Men fortsätt då!

Jag försöker säga något här.
Du avbryter mig hela tiden.

- Jag förbättrar texten!
Den var för svår.
Du måste ha tydligare bananer.

Vad har bananer med julen att göra?

- Vad har bananer inte med julen att göra?

Det där är inget argument.
Du upprepade i princip bara vad jag sa nyss.

- Det där är inget argument!

Du bara upprepade-

Som sagt.

- Du bara avbryter mig hela tiden!

Och du bara apar efter.

- Hmm...

Säg något bättre själv om du vill.

- Det kanske jag visst vill!

Okej, fantastiskt. Scenen är din.
Glöm inte bort att relatera till julen. Lycka till!

- Hmm!
...
Jag träffade en gång en strålande banan,
Gul och mogen som en strålande sol,
Vi klättrade i alla granar, för det var snart jul,
Hon frågade om jag hade någon annan banan,
Jag svarade nej, mitt hjärta tillhör bara-

Det här är outhärdligt.
Jag bryter nu.

lucka 16: röd panda

varm lek hoppar tuggar klor hänger kliar päls gnager röd mjuk smyga frukt hålla ränder päls hopp landa titta påle svans vinglar vatten lukta tass glor bambu sträv torr dunsa gapa kraft päls tugga brun klänger trä vaggar bambu sniffar röd säker vänta hopp duns glad hicka päls gnida tjock rulla slåss rund löv chans sover hoppar grenar röd griper flina gapa tass hand knäck mums rullar päls tindrar tuggar vatten glad blöt bark hitta gräva tittar ben svans händer gnida huvud rött bambu slicka snurra somna

molna

upp nöt kasta svansen titta fånga

lucka 15: åsna

Jenny stöder sig på ena frambenet. Hon ser ut över dalen. Det gör så frälsande ont i ryggen! Om det bara inte var så långt till stan.

Jenny bär luva för att slippa solen. Han har sagt att det är okej. Han säger så mycket bra! Han pratar om vidsträckta ängar av grönaste gräs. Det är det bästa hon vet.

Jenny hör röster på avstånd. De låter glada. Hon blir glad också. Fast luvan är svettig och varm och marken är frusen och torr. Hur går det ihop egentligen? tänker hon nu. Det är det mesta hon någonsin tänkt.

Jenny får något blött på mulen. Är det ett blomblad? tänker hon. Det känns som en snöflinga.

lucka 14: orm

Inte en enda färg stämmer.
Snön, buskarna och trädgården är dränkta i toner av blått och mörkblått.
Stentrappan är lila.
Runt kroppen löper en lysande röd kontur, tjock som fingerfärg kring overallen och mössan.
Längre in blir glöden mer intensiv, tonar över från brandgult i armarna till gult i huvudet till skinande vitt i en liten knut i pannan.

Barnet gäspar.
Han ser ingenting utom en gråsvart massa. Suddiga buskar, lösa konturer.
Han är förd bakom ljuset - ditt ljus, det ljus du använder för att föra.

Det gick inte att sova för honom ikväll.
Pappa drack för mycket glögg och mamma gick uppför trappan alldeles för tidigt.
Teveprogrammen blev till obegripliga teaterpjäser.
Verandan är för kall, men det är så långt bort från huset han kan komma.
Verandatrappan är en hållplats mellan dåliga nätter och ovissa dagar.
Här kan han vila, tänker han.

Men du kan inte sitta still. Du behöver mat, precis som alla andra. När barnet börjar tugga på en kola slingrar du dig närmare, laddar upp körtlarna. På fem meters avstånd tar du dig in i hans fantasi.

Han märker dig först när kolan i munnen smakar beskt. Den smakar som äcklig medicin, som året då han var sjuk i bronkit. Det är något med snön också, den har plötsligt flera lager. Den rör sig ryckigt fram och tillbaka mot trappan. Den fjällar.

Hotet kommer när han vänder sig om för att fly.
Där finns ingen dörr.
Verandaporten är ersatt av en suddig snödriva.
Någon har tippexat över den.

Fantasin tar kontrollen.
Han vill krypa ut ur sig själv, men det finns inget bättre att krypa till. Det har inte bara varit en dålig kväll, det har varit en dålig vecka, en dålig månad. En dålig jul med dåligt sällskap.
Teven visade bara svartvitt.
Mamma tittade inte på hans teckningar.
Pappa tittade bara på flaskan.
Inte en enda färg har stämt.

Han reser sig och sparkar i snödrivan. Där finns något att rikta energin mot.
Där finns du och får sparkarna rakt i käken, får vittringen sönderblåst, får färgerna uppblandade med varandra.
Snön går sönder,
faller i lager efter lager
tills hans huvud är tomt och kvällen är slut
och allt du har är det mörka skelett du är byggd av,
och du försvinner tillbaka till den ologiska plats du kom ifrån.

lucka 13: kanin

Så mörk är natten i midvintertid,
du sitter med kyliga öron
man ropar ditt namn ifrån köket-

Du lystrar. Nu hörs det inte längre. Klockan är fem minuter i midnatt.

Skuggorna ruva
i alla tysta rum
ljus som av vingar,
väggarna flackar

Buren är låst. Du hugger tag i luckan. Din uppväxt har gett dig starka tänder.

Ingen dager synes än,
hallen spår om värme
du smiter genom öppningen
till ett kök med mindre natt

Det hänger lakan ovanför dig. Nu hör du sången bättre. Det är ditt namn, men orden är helt fel.

Så är du hitkommen,
elva nätter före jul
nästan varm och ljus i pälsen-

Någon är i köket. Du skuttar till, råkar välta något. En fräsande het smärta går upp över ryggen. Klockan slår tolv.

Midnatt råder,
glöggen står och kokar
tassarna är varma
händerna är varma

Du försöker skutta bort. Allt är kletigt och ont. Någon kommer närmare, sträcker sina händer-

-rakt genom halsen, sträcker en pil av något argt genom hela ditt huvud.

Du rör dig bort, bort. Dina fjät är för tunga. Natten är för stor, för stum.

Alla lakanen lyser. Det är en ljusklar hägring. Detta händer inte på riktigt-

Snön glänser utanför.
Tvåtusen år av
Drömmar med vita ljus.

lucka 12: oxe

Ho Ho Ho!

Here's some heavy Christmas greetings from your hardest worker, fresh outta the pen this afternoon!

Missed me? I kinda took a long shot when I jumped on that ferry, but man, has this trip been paying off! I get a lot more work here at the ranch, even now when the grass is all hard. And you know what they say: With more responsibility comes...more babes!! I've had my eye on a preeeetty hot piece of cattle for some weeks now. Gonna make my move as soon as I'm done lifting och pulling for today. So, life is good.

Anyway, I don't miss you guys that much, and I sure as hell don't miss the cold, but I guess I'm kinda thankful for you bringing me up and all. Even if it was just to kill me and take my meat later on. I remember that nice summer afternoon when I had done really well with the soil and the fields. To reward me, you guys took me to a shed... and tried to cut me in the groin!! Take away the pride of a bull!? What kind of a family is that, huh?

Of course, I was too strong for that, so fuck you Mr. Karlsson. Unlike you, I know how to work hard and be a family man. I remember that other time when you and your no-good brother tried to take the meat out of poor little Maja. Sweetest gal I ever seen, never done a thing. If it weren't for my horn skills, she'd be in some fat stomach by now.

Gee haw, that was a drag. Kinda got me upset all over again. What I really wanted to say is this: If you're missing one member of your crew this year, he's long gone and not coming home. God bless America.

XOXO,
Martin

lucka 11: rödhake

nynnar intellekt
sjunger brödhjärnan, bit och bit
sjunger den maten före beträdd
av gräsbitar strödda
för halsen bättre
sjunger ditt företräde.

nynnar intellekt saffran
slut i halsen sjunger
hela butiken:
Priset har gått upp. Blommorna har frusit!
sjunger priset det frös,
blommorna gick upp
strödda av brödbitar sjöng de
hela halsen, bit och bit
sjöng ditt intellekt före.

nynnar åt sången som sjunger bitar
och bitar av brödet som nynnar
åt priset du glömde
ditt nu!
strött över hela butiken,
glömde stänga dörren innan
blommorna fryser och huttrar,
gräset som minns sitt företräde

sjunger dörren före
ditt intellekt,
sjunger dörren för hjärnan stängd
men fönstret öppet.

lucka 10: bäver

Vi fångade din position med bruna cirklar:

På vår karta blev det märken efter kaffemuggar.
På din blev det gamla sjölinjer.

Det tog tid att lära känna terrängen.

Vi färdades med kanot genom trånga korridorer,
väggar och tak av ved och bråte,
labyrinter av trädsopor.

Vi sträckte ut händerna mot vattnet,
vattnet som gjorde stövlarna blöta och tungan jordig.
Det svarade med svag elektricitet,
ledningar som tvinnade ihop sig närmare källan.

Till sist såg vi masten:
ett monument över misslyckad civilisation,
en trasig metallpelare fångad i ett kluster av träpinnar
och stockar, avbitna träd och våldtagna människostugor.
Det sprakade kring antennen.
Förmågan att sända information var bortom räddning.

Kring mastens fot stod kullen,
höjde och välvde sig ända ner till vattnet.
Där satt ni och gnagde med varandra, inte av arbete utan av gott humör,
alla släktingar samlade kring ett gemensamt verk.
Där satt du, kraftdjuret, och firade jul.

När vi tangerade din position vände du dig mot oss,
gav oss en blick, som om du hade svaren på våra frågor.

Men det var en kort glimt,
som snabbt övergick i något mörkare,
något som ruckade på balansen i vattnet
och vi fortsatte förbi utan ett ord.

lucka 9: gris

Det kan ibland kännas obekvämt att slakta en gris i juletid.

För det första: Tänk inte på grisen. Den vet om att döden är julens bästa vän. Om den inte vet om det finns det ändå inget du kan göra. Man kan inte lära grisar att sitta. Och även om man kan det är det fullständigt poänglöst.

För det andra: Se till att inte förstöra köttet. Det är köttet du vill åt. Till skillnad från människor har grisarna inga begravningar med öppen kista, så du kan deformera ansiktet hur mycket du vill, men köttet måste vara mört och aptitligt.

För det tredje: Tänk på dig själv. Du har jobbat hårt ett helt år. Du har ju inte gjort annat än att jobba. Visst förtjänar du lite död gris.

För det fjärde: Gris är ett väldigt ofilosofiskt djur. Vi människor har en stor stab av tänkare, forskare och poeter som arbetar så hårt de kan för att nå fram till livets mening, men grisen skiter i den saken. En gris bryr sig inte om mening. En gris bidrar inte.

För det femte: Gris har inga värderingar. Ni kommer aldrig att kunna prata politik eller religion. Ni kommer troligen inte ens att kunna skvallra om kungahuset eller grannfamiljen. Det finns något ryggradslöst i att aldrig kunna hysa riktiga åsikter.

För det sjätte: Gris har ingen känsla för konst eller musik. Om du går på vernissage med en gris är det mer troligt att han äter upp installationerna än säger något tänkvärt om dem. Om du går på klassisk konsert med en gris kommer han säkert applådera mellan satserna.

För det sjunde: Gris är usel i sängen. Faktum är att det är svårt att ens få honom att stanna i sängen. Gris visar ingen hängivenhet i en sådan relation.

För det åttonde: Gris har för stora fötter för att använda tangentbord. Glöm att kunna lita på honom i internetdebatter. Glöm att kunna följa hans finurliga blogg. Glöm att kunna poka honom på facebook. Det enda pokande som blir gjort med en gris är om du slår honom i huvudet med en pinne.

För det nionde: Grisar sover större delen av nätterna och det är mycket svårt att få med dem ut och festa. Som mingelpartner är grisen förvisso mycket aktiv, men har svårt att plocka upp sociala signaler och är även riktigt kass på namedropping.

För det tionde: Grisar vet inget om julstämning.
De vet inget om hur det är att klä granen med tindrande ögon, att samlas framför Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julaftons eftermiddag, att tända alla adventsljusen när mörkret faller och att ge barnen julklappar innan de går och lägger sig.
De vet ingenting om lucia, stjärnan från Betlehem, de tre vise männen, krubban i stallet eller ens Jesus.
De vet ingenting om glögg, lussebullar, pepparkakor, julmust, julöl, julgröt eller dopp i grytan.
De vet framför allt ingenting om julskinka, och om vilket arbete du lägger ner varje år för att få den så mör och god som bara är möjligt.

Nej, grisarna skiter fullständigt i allt detta.

Ett sådant osympatiskt djur förtjänar inte mer än att slaktas.

lucka 8: hamster

Tankar som går runt i ditt huvud.

Mat.

Snö?

Du hoppar upp på den lilla plastavsatsen.

Nu är det hjul igen, tänker du.

De ser likadana ut allihop.

Årtalen snurrar.

Tänderna kliar...

Någon öppnar luckan,
fyller på fler dagar,
byter ut en timme eller två

ser bara till att månaden är intakt.

Det snöar lite.

Du festar på en brun morot.

Knaprandet ekar i rummet,

ljudet rör sig bara med ljudets hastighet.

lucka 7: bältdjur

Betydelseburen genom långa tunnlar av kvistar och rötter, tunnlar som leder till fler tunnlar som leder till en kraftig pulsökning närmare soluppgången, färgad av jord, svett och din orubbliga hastighet.

Missionen som är större än arbetet: att överbrygga skalen mellan tusen mjuka viljelösa släktingar. Att sätta spjut av gemenskap genom deras kroppsformade pansar och erbjuda hopp och löfte om julens evigt förenande godhet.

Det började med ett kort - en hälsning från gudar av en magnifik civilisation som campat i närheten och varit slarviga med soporna.
Kortet föreställde en överviktig man på någon slags tron.
I knäet hade han en liten unge.
Vid sidan av tronen en tung säck.
Framför honom ytterligare ett hundratal ungar, män i kåpor, djur med snirklade horn och färger som inte finns i din miljö.

Din syn var för dålig så vissa av detaljerna kom undan, men detta kunde du uppfatta:
Stjärnan i bakgrunden,
ljuset i ögonen,
barnen och herdarna.

För en individ fångad i ett släkte utan samhälle blev de vansinniga alarmklockor.
Nu springer du med evangelium,
från dörr till dörr i en kultur som saknar dörrar,
med helig skrift i en koloni som inte kan läsa,
med passion och värdighet till såna som glömmer allt du sagt och går och blir överkörda av en lastbil.

Är det värt det? kan du fråga dig själv när nosen möter solen och nya dagar tar de gamlas plats.
Sen minns du barnen, glittret, djuren, alla dessa olika varelser samlade på ett och samma ställe.

Vad skulle kunna vara viktigare?

lucka 6: ko

Jag ligger på rygg i det frostklädda gräset när Ko kommer gående från ladan. Hon stannar ett par meter från mig och skelar med ögonen.

- Jag känner att det är något du har på hjärtat, säger hon.
Jag drar en lång suck.
- Ingenting blir riktigt som jag vill, Ko. Särskilt inte julen.
- Moo. Hur vill du ha julen?
- Lugn. Avslappnad. Fri från oro och olust.
Ko idisslar.
- Har du funderat på att äta gräs? försöker hon.
- ...Äta gräs? Vad skulle det hjälpa?
Ko skelar med ögonen igen. Så långt verkade hon inte ha tänkt. Jag ligger kvar och känner hur underarmarna börjar domna. Klockan är bara elva på morgonen, men det känns som att hela dagen har gått.

- Jag blir så dålig i magarna av all den här julmaten, säger hon till sist.
- Jaha.
- Jag försöker bara hjälpa.
Hon skrapar osäkert med klöven i tjälen.
- Mycket gräs är det ju inte kvar...
- Ko, har du någon gång känt att hur mycket du än försöker, så finns det en grundläggande del av dig som aldrig blir riktigt bra? Som en obehaglig konstant som alltid kommer finnas där, och som du alltid måste ta dig runt, om och om igen, i allt du gör?

Ko idisslar.
- Moo. Nej, det kan jag väl inte påstå...
- Okej, glöm det.
- ...men vad vet jag om sånt? Jag är praktiskt taget lobotomerad.
- Lobotomerad?
- Man har skurit bort delar av min hjärna för att mörka min låga intelligens. På det sättet behöver jag aldrig skämmas.
- Men det är ju ett fasansfullt övergrepp!
Ko fnissar och tuggar.
- Nejdå. Det var mitt eget val.

Jag sätter mig upp.
- Det är mycket lugnare nu, försäkrar hon. Förut hade jag bara massa överflödiga tankar som störde hela tiden. De gjorde det så svårt att leva. Nu kan jag till exempel göra såhär -

Ko välter. Inte helt oväntat.

- och strunta i om jag tar mig upp eller inte.
Ko fortsätter idissla. Klövarna står i vädret.
- Kanske får jag ligga här ända till nyår, fnittrar hon.

Jag betraktar henne där hon ligger, hjälplös, urblåst och obekymrad.
- Är det här något jag kan lära mig av? frågar jag.
- Moo. Troligen inte.

lucka 5: katt

Det rinner ett snöre ur tassarnas leder
som samlar sig tätt intill cystan
Det röda i leken är värmen i kroppen
Ditt hjärta, ett sovande nystan

I julbordets rispor är konsten ditt spår
En egen graffiti som klöser och slår
Din trasslande flod som gör kaos där du går
och välter omkull alla seder

Det gäller din jamande heder
att leka till yttersta droppen

lucka 4: pelikan

Vad kan man se från en kall träpåle?

- Det hänger girlanger kring masterna. Klumpigt och godtyckligt hänger de. Vissa är bara färgad plast eller nakna glödlampor. Andra har försökt emulera neon. De gör ont i ögonen, varenda en. Du fattar inte poängen.

- Det hänger abborrar i sjön, en bra bit djupare än om månaden hade varit juli eller oktober. Vattnet är ruggigt och jävligt. Eftermiddagsvinden ligger på. Magen är i och för sig hungrig, men orka. Det är för stor ansträngning. Bättre hungrig än genomblöt och iskall.

- Det hänger fulla människor längs kajen. De har röda dräkter och vita bomullsskägg. Alla sjunger i otakt. Du spanar förväntansfullt efter att någon ska trilla av bryggan, men det verkar inte hända. Lamt.

Du idisslar en gammal brevduva. Den skulle kommit med viktiga meddelanden hit i onsdags. Sedan dess har den fortfarande inte dött, utan slår med vingarna i din strupe. Oavsett hur stängd du håller näbben lyckas duvans vingar kila ut i giporna och störa.

Mörkret lägger sig mycket hastigt. En doft av stekt gris och senapskorn når dig från hytten inne vid land. Människorna har dragit sig tillbaka dit. De ser så mycket lugnare ut bakom fönster.
För en kort stund blinkar ljusen i masterna till lite extra, glittrar i rött och grönt. Färgerna sprider sig över vattenytan och kastar sig flörtigt ner mot abborrarna. Luften blir mildare och vinden ger upp.
För en kort stund är luften full av möjlighet.

Sedan sätter sig duvan på tvären och du får svälja tre kräkreflexer för att få den rätt igen. Natten tar åter kommandot. Det går nog bra trots allt. Fötterna mot pålen och maten i halsen. Det enda som saknas är lite kardemumma.

lucka 3: tiger

Jag drömde att det var natt.
Inte en natt med snö och must, utan en med gräs och blod.
En sån som inte känner nyanser.

Jag drömde att jag fick syn på dina ögon - små röda punkter i mitten av ett svart buskage.
Det fanns ingen glimt i dem.
Inga vinkar om förtroende.
De bara vakade.

Du hade lärt dem dina fasta drag - precis som du var de nobla och uthålliga. Gjorde sig snabbt en uppfattning om terrängen. Såg allt de behövde se.

De såg min fiktion gömma sig, fegt mellan raderna. Omedelbart blev jag graderad, från det bästa till det sämsta. Dina ögon följde bara skogens lagar - vad hade jag att sätta mot dem?

De såg mina traditioner gömma sig, fegt mellan tjocka dagar av kaffe och arbete. De såg mörkt på allt kött jag inte doppade i grytan.
Att jag inte gav mig in i lekar på liv och död såhär i juletider.

Sedan vände de sig mot elden, lät en het färg gå genom pupillerna, en färg som byggde päls och svans. Löven började brinna - det var din kroppsyta. Du reste ragg över alla timida klappar, skakade loss terrängen, fällde ut klorna och gav mig ett klös i ansiktet så jag svimmade och vaknade.

Klockan är två och jag raglar ut i köket, sköljer ansiktet med julmust och sveper om mig den tjocka filten med tomtemönster.
Skönt att vara tillbaka i en ombonad grå advent. Det finns djur som är lite för starka för verkligheten.

lucka 2: klumpfisk

Sent på adventskvällen sätter jag ut en hink med fem liter rom.
När jag vittjar hinken morgonen därpå är vartenda korn borta.

Sådan är din dragningskraft, stor och uppslukande, en tung sak att bära för ett land som bara erkänner småfisk.
Här firas minsann inga högtider med att steka ditt kött och dricka ditt namn.
Här är dina ägg en motvillig delikatess, något man helst sätter ut till tomtar och hemlösa.

Lika fullt spränger vi dig och dina oceanbröder till spännande mönster.
Ni måste säljas dyrt för att mätta andra traditioner, skapade behov av vidskepliga restaurangägare.
Sådan är lagen om minsta möjliga värdighet.

På din botten firar man godmodigt.
Krill och maneter i skålar! Ett julbord anpassat för stora huvuden och små behov.
Ljuset hittar inte ner till dig så du måste vara din egen sol,
lysa på dina skrovliga vänner så de ser att äta,
lysa väg för haj och kaskelot.

Det krävs stort mod för att blotta tallriken.
Det krävs stort hjärta för att stänga munnen.
Du är bara ett stort huvud.
Måste jag skåla i år blir det i din rom.

lucka 1: mård

Det är den tiden på året då pälsen börjar stelna.
När du var levande hade du allt detta, tänderna låsta i ett ständigt flin, granar och tallar låsta i en fantastisk hinderbana.
När du var levande kunde du springa. Inte snabbt som räven, men med spolformad elegans, med plötsliga loopar och kraftiga U-svängar.

Vad händer med allt de skjuter?

Från fällen sjunger en offerröst, biter i byxhasorna, biter dem sönderrivna och blodiga så de måste tvättas på anpassat gradantal.
Från fällen plirar ett ansikte mot husets ägare. Ett ansikte dammigt och konserverat mot ett annat, nytvättat och nyrakat.

Barnen trampar på ditt huvud så en tand lossnar.
Det är samma tand som lossnade från ekorren du tog i fjol, den gamla med yvig päls som bodde uppe i den tjocka granen.
Ingen kan hjälpa det förloppet. Det är din oturslott att aldrig kunna glömma.

När doften av mat avdunstat och folket somnat från glöggen i magen, det är då du ska resa dig upp.
En julklapp ska falla från den närmsta granen och spränga ett hål i golvet,
en tomte av dunkelt ursprung ska låsa upp grinden.

När du lystrar utanför villan,
med kroppen tom på organ,
med blicken evigt fixerad vid flyende skogsmöss,
då ska man veta, att snart är det jul.