Vi fångade din position med bruna cirklar:
På vår karta blev det märken efter kaffemuggar.
På din blev det gamla sjölinjer.
Det tog tid att lära känna terrängen.
Vi färdades med kanot genom trånga korridorer,
väggar och tak av ved och bråte,
labyrinter av trädsopor.
Vi sträckte ut händerna mot vattnet,
vattnet som gjorde stövlarna blöta och tungan jordig.
Det svarade med svag elektricitet,
ledningar som tvinnade ihop sig närmare källan.
Till sist såg vi masten:
ett monument över misslyckad civilisation,
en trasig metallpelare fångad i ett kluster av träpinnar
och stockar, avbitna träd och våldtagna människostugor.
Det sprakade kring antennen.
Förmågan att sända information var bortom räddning.
Kring mastens fot stod kullen,
höjde och välvde sig ända ner till vattnet.
Där satt ni och gnagde med varandra, inte av arbete utan av gott humör,
alla släktingar samlade kring ett gemensamt verk.
Där satt du, kraftdjuret, och firade jul.
När vi tangerade din position vände du dig mot oss,
gav oss en blick, som om du hade svaren på våra frågor.
Men det var en kort glimt,
som snabbt övergick i något mörkare,
något som ruckade på balansen i vattnet
och vi fortsatte förbi utan ett ord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar