lucka 6: ko

Jag ligger på rygg i det frostklädda gräset när Ko kommer gående från ladan. Hon stannar ett par meter från mig och skelar med ögonen.

- Jag känner att det är något du har på hjärtat, säger hon.
Jag drar en lång suck.
- Ingenting blir riktigt som jag vill, Ko. Särskilt inte julen.
- Moo. Hur vill du ha julen?
- Lugn. Avslappnad. Fri från oro och olust.
Ko idisslar.
- Har du funderat på att äta gräs? försöker hon.
- ...Äta gräs? Vad skulle det hjälpa?
Ko skelar med ögonen igen. Så långt verkade hon inte ha tänkt. Jag ligger kvar och känner hur underarmarna börjar domna. Klockan är bara elva på morgonen, men det känns som att hela dagen har gått.

- Jag blir så dålig i magarna av all den här julmaten, säger hon till sist.
- Jaha.
- Jag försöker bara hjälpa.
Hon skrapar osäkert med klöven i tjälen.
- Mycket gräs är det ju inte kvar...
- Ko, har du någon gång känt att hur mycket du än försöker, så finns det en grundläggande del av dig som aldrig blir riktigt bra? Som en obehaglig konstant som alltid kommer finnas där, och som du alltid måste ta dig runt, om och om igen, i allt du gör?

Ko idisslar.
- Moo. Nej, det kan jag väl inte påstå...
- Okej, glöm det.
- ...men vad vet jag om sånt? Jag är praktiskt taget lobotomerad.
- Lobotomerad?
- Man har skurit bort delar av min hjärna för att mörka min låga intelligens. På det sättet behöver jag aldrig skämmas.
- Men det är ju ett fasansfullt övergrepp!
Ko fnissar och tuggar.
- Nejdå. Det var mitt eget val.

Jag sätter mig upp.
- Det är mycket lugnare nu, försäkrar hon. Förut hade jag bara massa överflödiga tankar som störde hela tiden. De gjorde det så svårt att leva. Nu kan jag till exempel göra såhär -

Ko välter. Inte helt oväntat.

- och strunta i om jag tar mig upp eller inte.
Ko fortsätter idissla. Klövarna står i vädret.
- Kanske får jag ligga här ända till nyår, fnittrar hon.

Jag betraktar henne där hon ligger, hjälplös, urblåst och obekymrad.
- Är det här något jag kan lära mig av? frågar jag.
- Moo. Troligen inte.