Jenny stöder sig på ena frambenet. Hon ser ut över dalen. Det gör så frälsande ont i ryggen! Om det bara inte var så långt till stan.
Jenny bär luva för att slippa solen. Han har sagt att det är okej. Han säger så mycket bra! Han pratar om vidsträckta ängar av grönaste gräs. Det är det bästa hon vet.
Jenny hör röster på avstånd. De låter glada. Hon blir glad också. Fast luvan är svettig och varm och marken är frusen och torr. Hur går det ihop egentligen? tänker hon nu. Det är det mesta hon någonsin tänkt.
Jenny får något blött på mulen. Är det ett blomblad? tänker hon. Det känns som en snöflinga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar