lucka 24: människa

Du skulle kyssa mig under misteln, men missade och kysste misteln istället. Ett vanligt misstag. Bladen letar sig in mellan dina tänder och innan du hinner reagera har du svalt ner två, tre stycken.

Jag fnissar till. Men då tittar du på mig och jag tystnar direkt. Ditt ansikte är mörkt av skam.

Jag blir obekväm och vet inte vad jag ska säga. Tystnaden tog över alldeles för snabbt. Du står kvar i trappan och ser frånvarande mot en punkt någonstans bakom mig. Jag vill ge dig en kram men vet inte hur, för vinkeln i trappan gör det inte möjligt. Den tidsinställda taklampan slocknar och bara nödutgången lyser.
Till sist försöker jag bryta isen:
- Jag har hört att det är väldigt nyttigt! För magen, alltså...

Det bara förvärrar situationen. Du får något skrämt i mungiporna och rör dig hastigt ned för trappan. Vi pratar inte mer förrän vi passerat glasdörren.

Jag mötte dig på Juridicum en timme tidigare. Du var den sista där för dagen. När vi nu kommer ut i kylan är klockan redan tio. Alla affärer har stängt.

Lund ligger tyst och samlat. Snön har frusit till och gatorna är hala. Ett par bussar kör förbi, men vi hör inga sånger eller skrik från fulla studenter.
- De flesta tar det väl lugnt på julafton, säger jag och ler mot dig, men du ger mig en forskande blick tillbaka och jag blir med ens osäker på vad jag menade.

Vi går den långa vägen genom centrum, förbi stortorget, botulfsplatsen och längre söderut, bort mot det stora parkeringshuset, de trånga villagatorna och ända fram till stadens utkant där du bor. Båda är dåligt klädda för promenaden, men ingen vill ta bussen och utsätta sig för andra varelser.

När vi passerar förbi domkyrkan noterar jag en tant som rör sig inne vid väggen. Hon verkar ha stora problem med att stå upp. Jag tror först att det beror på fylla, men du påpekar lågt att hon har en sten i klon. När jag tittar efter ser jag det faktiskt - hennes fjäderdräkt svajar över kullerstenarna medan hon försöker hålla balansen med den ena klon och picka loss stenen ur den andra.
Det går inget vidare. Hon är hela tiden på väg att halka och göra sig illa.
- Kan vi inte göra något? frågar jag.
- Det finns inget att göra, svarar du. Det är bara naturens lag.
Jag blir sur över hur arrogant du låter.
- Det är väl ingen anledning att inte hjälpa till?
- Antingen klarar hon sig själv eller också gör hon inte det. Även om vi hjälper henne idag kommer samma sak hända imorgon.

Det blir tyst igen. Tystnaden kryper tätare intill oss när vi passerar förbi mårtenstorget, där den stora julgranen reser sig majestätiskt över alla slocknade butiker. Jag frågar om du är arg på mig. Du svarar inte. Julpyntet förorenar himlen. Man ser inte stjärnorna för allt elektriskt ljus.

När vi passerar genom södra esplanaden börjar den konstiga stämningen göra mig desperat. Jag försöker känna av vad det är som är fel men hittar inte mitt sjätte sinne, och de andra fem är för upptagna av dig för att kunna bidra.

Då känner jag plötsligt din tass i min hand. Mitt hjärta pickar snabbare. Jag vänder mig mot dig för att söka bekräftelse, men du tittar fortfarande tomt rakt fram. Ingenting blir sagt. Du verkar inte ha märkt tassens rörelse.

Till slut är vi framme i Nilstorp. Din lägenhet är varm och luktar fränt av tvättmedel och timjan. Det är flera veckor sedan jag var här senast. Har svårt att känna var mitt revir går någonstans. Du rör dig hastigt ut i köket och jag vill följa med.
- Se upp, du drar in en massa snö! säger du skarpt. Det är sant, snön har fastnat i mina klövar och lossnar nu mitt på golvet. Jag skrapar bort det mesta med ett gammalt paraply.

Du slamrar med något ute i köket. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Jag sätter mig först i soffan och tittar på dina tavlor. De stirrar tillbaka med sina modernistiska punkter och linjer. Vägrar bilda ett ansikte eller en gestalt.

Sedan går jag ut på balkongen. På innergården springer några ungdomar runt varandra i ett osammanhängande snöbollskrig. Deras tjocka svansar sopar ihop nya bollar samtidigt som händerna kastar dem.

Jag kommer in från balkongen med snöblandade känslor när jag hör att du satt på musik. Jag hör vad det är också: en pianotrio av Fauré. Minns inte när jag hörde dig spela den senast. Bara melodin får lägenheten att tina upp något.

Det har slutat skramla i köket också. Jag tittar in men du är inte där. Lampan är släckt och diskstället är fullt. Jag går tillbaka in i vardagsrummet och ser nu att sovrumsdörren är stängd. Jag gläntar på den.

Du har lagt dig i fosterställning i sängen under ett par, kanske tre tjocka filtar. När jag visar mig i dörren lyfter du på huvudet och trots mörkret ser jag att du ler mot mig. Ett väldigt trött, nästan utmattat leende.

Jag lägger av mobilen, nycklarna och plånboken på nattygsbordet, tar av mig fleecetröjan och lägger mig bredvid dig ovanpå täcket. Dina ögon är halvöppna och du halvsnarkar under andningen. Du varken sover eller är vaken, men det tippar nog över snart.

Jag vet fortfarande inte alls vad jag ska säga. Men det verkar vara okej nu. Du ser nöjd ut. Din päls har krullat sig lite i nacken.

Efter några minuter börjar pianotrions andra sats och du flinar med ögonen.
- Den här musiken får mig att vilja kyssa något, säger du.
Då böjer jag mig fram mot dig, lutar mina horn försiktigt mot din panna och närmar mig ditt ansikte. Men du besvarar inte rörelsen. Du har redan somnat.

Jag ligger kvar hos dig till musiken är slut. Sedan blir jag törstig och smyger ut i köket. Kylskåpet är nästan tomt, men du har en förpackning med blodapelsinjuice kvar. Jag tittar efter så inte datumet har gått ut och tar ett glas ur skåpet.

Det är då jag får syn på brevet. Det ligger bredvid diskstället och sticker ut ur ett blått kuvert. Mitt namn står på framsidan av kuvertet.

Jag drar efter andan. Sedan häller jag långsamt upp juicen och tar ut papperet. Handen är alldeles kall när jag börjar läsa.

Kära du,

När du läser det här har jag redan gått i ide. Du kan försöka väcka mig, men du kommer troligen inte att lyckas.

Jag har valt att försätta mig i ett medvetslöst tillstånd ända fram till mitten av april. Jag har gjort det här av egen fri vilja och inte för att jag är arg på dig eller för att du har gjort något fel. Jag hoppas att du är kvar vid min sida när jag vaknar, men det är inget jag kan kräva av dig.

Det här är ett beslut som växt fram under de senaste månaderna. Jag har mer än någonsin hängett mig åt mina studier, men samtidigt har jag glidit längre och längre ifrån vad de egentligen går ut på. Jag har levt med en tanke som blivit allt starkare under hösten - att den naturliga intuition vi har som människor, den "magkänsla" som styr våra val, inte alls tillhör oss. Den tillhör naturen, och det är inte nödvändigtvis en bra sak.

Naturen är grym och irrationell. Det finns ingen logik eller harmoni i hur den beter sig. Det finns ingen jämvikt som vi som människor brutit mot genom att sätta oss över den. Faktum är att vi inte alls satt oss över den - vi är naturens skapelse hela vägen. Vi är naturens mästerverk, dess absoluta monster. Och vi är fullständigt kontrollerade av den in i minsta detalj.

På detta sätt skiljer vi oss från djuren, som inte medvetet kan betrakta sig själva eller sina handlingar. Men inte så att vi är starkare eller mer emanciperade. Tvärtom, vi är den svagaste länken i kedjan, det svagaste djuret, eftersom inte ens vårt medvetande är skyddat.

Vi är totalt värnlösa, och det är det som har skrämt mig så under hösten. Jag visste inte ens hur jag skulle börja prata om det här med dig. Varje gång du rört vid mig eller försökt nå mig har jag känt mig hotad, hotad av en känsla att det är något i dig som driver dig till mig, något bortom dig, något vi inte har kontroll över. Och att detta något inte vill mig (eller dig, eller oss) väl.

Att jag skriver det här brevet nu tyder ändå på att jag tror att det finns något i dig som bara drivs av dig, oberoende av krafterna omkring oss. Men jag kan inte lita på mig själv. Jag är alldeles matt av alla tankar som drar i mig, alla impulser jag inte känner ursprunget till. Jag vill bara återgå till ett djurstadium, vila och slippa möta dessa känslor varje dag. Om jag sedan ändå vaknar till samma skräck så har jag i alla fall försökt.

Jag kan inte beskriva hur mycket du har betytt för mig under den korta tid vi känt varandra. Jag vet att det jag gör är oerhört själviskt, men det är vad jag tror att jag måste göra för att gå vidare som människa och djur. Det här är vad jag tror på, och om det är själviskt eller puckat eller sinnessjukt så får det vara så.

Jag hoppas fortfarande att du är kvar när jag vaknar. I de bästa av omständigheter har vi kommit förbi det här då.

Ta hand om dig.

Jag står kvar länge, med brevet i ena handen och glaset i den andra. Klockan har hunnit bli över tre.

Fem över halv fyra går jag in i sovrummet och ställer mig vid sängkanten. Rummet är varmt och instängt. Du brummar högt över andningen. Filtarna rör sig långsamt upp och ner.

Jag klunkar i mig hela glaset med blodapelsinjuice. När det är tomt ställer jag av det på nattygsbordet bredvid nycklarna, mobilen och plånboken. Sedan klättrar jag upp i sängen, lyfter på filtarna och kryper tätt intill dig.