lucka 18: myra

Jag kämpade länge för att passa in.

Inte för att jag ville. Absolut inte för att jag ville.

Men för att jag trodde att jag kunde komma närmare dig.

Det var den där rösten i huvudet som jag saknade. Rösten som alltid sa vad man skulle göra, som störde ut alla överflödiga tankar. Ibland hörde jag dess eko, men det var aldrig tillräckligt för att ta kontroll över mig.

Alla de andra måste ha fötts med rösten i huvudet. De behövde inte ifrågasätta.
Jag kunde bara ifrågasätta. Lyssna, koncentrera mig, försöka hitta den person eller makt som rösten kom ifrån. Men det gick inte.

Jag var en defekt arbetare, men gjorde mitt bästa efter förutsättningarna. Jag rättade mig i leden och drog mitt strå till stacken. Innerst inne var det bara en tom charad, ett försök att få dig att se mig. Utan den motivationen hade jag nog gett upp långt innan.
Vi brukade stöta ihop i gångarna. Du med ditt lite ojämna tredje ben, jag med ett löv eller ett barr i käken. Det hände till och med att våra antenner krockade. Men inte ens då tog du notis.

De andra arbetarna märkte att jag var annorlunda, men verkade heller inte bry sig så mycket. De offrade mig inte till drottningen eller försköt mig från stacken. Nej, om någon hade offrat mig hade det nog varit jag själv. I många år funderade jag på att bara vandra ut i skogen och aldrig återvända, leva som en eremit, äta vad naturen bjöd mig. Dö en ensam död.

Dessa tankar gjorde mig sällskap under lång tid. Jag levde som en främling mitt i det samhälle jag hjälpte till att bygga.

Jag kämpade länge för att passa in.

Och till slut gick det.

Det var en vinterdag, men ingen snö hade fallit. Ett fåtal av oss var ute och rekade - däribland jag, som försökte komma över dig till varje pris. Du satt inne i stacken och brydde dig väl inte om något särskilt utom att hålla värmen.

Utflykten var resultatlös. Jag var precis på väg att vända tillbaka in igen när jag såg något märkligt framför en granbuske. Jag visste direkt att det inte var ätbart.

När jag kom närmare visste jag också att jag aldrig hade sett det förut.

Det var ett ägg - stort, rött och glänsande, men trasigt. I princip hade det gått i två bitar, men hundratals småskärvor låg strödda runtom och inuti. Vad för slags djur det tillhört kunde jag bara spekulera om. Jag klättrade upp mot toppen av ena halvan för att få bättre överblick. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med detta.

Då fick jag syn på något som såg ut som ett barr längst upp på toppen, en brun liten tråd som tittade fram ur det stora röda. Jag klättrade fram till den och kände på materialet.

Det var en chock som nästan sprängde loss antennerna.

Först hörde jag bara ett enormt ljud, en hård vägg av buller som mosade alla tankar. Förskräckt släppte jag taget om tråden. Men då blev det tyst igen.
Vad var det här för helvetesbarr? En kort stund övervägde jag att fly. Lämna det åt sitt öde. Men bara en kort stund. Jag var för nyfiken, var tvungen att prova igen.

Den här gången hörde jag betydligt bättre, även fast volymen fortfarande var näst intill outhärdlig.
Det var röster som hördes. Inte en eller ett par, utan tusentals röster, men de var alla någotsånär i synk. Tonläget var entonigt och orden enformiga. Jag hörde varianter på "kura här... bygg en linje ... skydda rummet ...".
Jag förstod att det var mina släktingar som tänkte. Detta var "rösten i huvudet" jag väntat på så länge.

Ändå kände jag mig lite besviken. I mitt huvud hade jag föreställt mig att orderna kom uppifrån, från någon gudomlig makt av evig visdom. Här var det som att de gav sig själva order och följde dem kollektivt. Ingen stack ut och bestämde, inte ens drottningen.

Det var en märklig känsla. Att titta in i sin egen värld och för första gången se hur homogen den var. Jag hade alltid sett de andra som individer, oavsett hur enhetligt de betedde sig. Det var de små sakerna som gjorde det - någon tuggade maten lite udda, någon annan hade lite ojämna hårstrån på bakkroppen. Det fanns alltid ett sätt att skilja dem åt. I mitt huvud hade de alla fått olika namn och olika karaktärsdrag. Jag hade bara utgått ifrån att det var jag som var handikappad och inte kunde prata med dem.

Nu insåg jag att de inte brydde sig om varandra. En kunde offras för en annan. Ingen skulle sakna en enskild person.

Jag lyckades få loss det underliga barret och bar det till ett säkert ställe, strax utanför stacken. Där satt jag i flera dagar och lyssnade efter röster. Om det fanns minsta chans att vi bestod av individer borde jag kunna hitta din individuella röst ganska lätt.
Och om jag kunde höra din röst kanske du kunde höra min.

Men allt jag hittade var en väldig huvudvärk. Det var först när jag rotade runt med tråden inne i stacken som jag började lära mig konsten att urskilja. Men det tog lång tid och var inget som kom naturligt. Bara hårt och envist pluggande fick mig att känna igen dina signaler. Vi var kanske individer, men för merparten av oss spelade det ingen roll.

Jag fick aldrig någon kontakt med dig, inte på det sättet. Det fanns ingen speciell våglängd vi kunde ställa in oss på som gjorde en relation möjlig. Du betedde dig som alla andra, malde dina order och följde dem till punkt och pricka.

Men för mig, som levt ett helt liv i din skugga, var det ändå en belöning. Varje gång jag kände mig lite ensam i detta myller av kroppar - och det var ofta - brukade jag bita tag i tråden, fokusera, och leta mig fram till din röst i nätverket. Det var en röst som sa helt opersonliga saker, men jag visste ändå att den var din. Inget kunde ändra på det faktumet.

Den fick mig att känna att jag trots allt hörde hemma i stacken, att jag var en del av det stora hela. Inte för att jag direkt kände mig som en kugge i maskineriet - det kommer jag nog aldrig känna - men för att jag hörde ihop med din kugge. Vi hade något gemensamt, och det var värt att kämpa för.

Jag fick aldrig någon kontakt med dig, inte på det sättet, men vi fick i alla fall kontakt med varanda.