skvallrade om dikt

Fick du chock över mina äventyr? Eller har du bara målat och målat och inte tagit in posten på några veckor?

Äsch, vem försöker jag lura. Vi var ju på ett-brev-i-kvartalet-nivån! Det var bara jag som bröt av så oförskämt med min händelserika vardag. Förlåt, men jag har bara en person att dela den med för tillfället, och delas måste den! Så, här kommer ett brev till. Du kan väl läsa dem i kronologisk ordning i alla fall.

De senaste veckorna har jag mest ägnat åt att köpa tid. På fredagen den sjätte, tre dagar efter att den underlige mannen besökte mig, stängde jag igen butiken för att vända upp och ner på varenda lunta. Jag räknade med att det skulle ta helgen i anspråk, men redan på lördag förmiddag började jag tvivla på möjligheterna. Mitt titelminne är gott och det finns viss ordning i kaoset här. Fråga mig inte varför, men jag hade en stark känsla av att boken skulle röja sin betydelse genom just titeln. Det hade ju gränsat till det omöjliga att skumma sida på sida efter rader om att "väcka fåglar"...

Men de där orden förbryllade mig ändå, för samtidigt som själva anvisningen var målmedveten och praktisk fanns det något i dem som liksom skvallrade om dikt. När alla bokryggar var tröskade redan vid lunchtid satte rastlösheten in. Jag hade tidigare avvisat tanken på att det var skönlitteratur mannen var ute efter - han verkade inte vara sån, helt enkelt - men nu gick jag för säkerhets skull igenom alla söndervittrade gamla romaner jag inte hade koll på. Jag plöjde texterna snabbt och ointresserat. Resultaten var stundtals bisarra. Bland annat hittade jag boken "Markalls sömnlösa nätter", en fasansfull samling pekoral från 1820 som bland annat innehöll raderna:

"Då dagen sönk i blommans saffransknoppar
Re'n på sin åsna Riddarn opp sig satt.
I lunk vid sidan borstbeväpnad hoppar
Hans Vapendragare och glödgar gladt.
De väckta fåglar mellan löfven drilla,
Och bäckens vågor utför bergen trilla."

Vad ska man göra av en sån text? Att presentera den för den värdige herren var liksom inte att tänka på! Efter hundratals liknande romantiska beskrivningar av fåglar i gryningen och minst lika många metaforer av sorten "min älskling vaknar som en skrämd liten fågelunge" lämnade jag fiktionen och gick över till att finkamma de rena fackböckerna. Jag hade tänkt om nu. Vad för slags "högtflygande" effekt han än ville uppnå måste det i grund och botten handla om en funktion hos boken (kunna väcka) och en egenskap hos fåglarna (kunna bli väckta). Något annat vore trams.

Det var så jag kom fram till albumet "Fantastiska fåglar" av fotografen Brutus Östlund som jag bläddrade i under nästan två timmar. Hittade inte minsta spår av något konkret, bara stigande bittra minnen av gamla fotografdrömmar.

Jag använde också internet en del, även om jag som du vet alltid hatat internet. Åh, vad det skär av, framför allt det tröga och osäkra och hisnande och malplacerande i att inte veta någonting. Att inte veta någonting alls i världen utom det man själv sätter sig i kontakt med. Internet är fusk, det utarmar människans ansträngningar och det är allt jag inte står för. Nå, till slut körde jag ändå ett par googlesökningar, fick upp några hemska dikter, skummade en bunt skönlitteratur och gav upp igen.

Ja, sådär höll jag på, fram och tillbaka, hela lördagen och söndagen utan att uppnå annat än en molande huvudvärk. Om jag varit landskapskonstnär hade jag nog fått världens depression vid det här laget! Det fanns inget annat att göra än att kapitulera. Det var skam på hur bra jag hanterat situationen förra gången.

Men när jag vaknade på måndag morgon insåg jag att jag inte tittat i mitt eget vindsutrymme. Jag hade ju flera kassar med böcker där som av var för obskyra för att ens förvara på antikvariatet. Kan du tänka dig det? Nä, det kan du nog inte.

Så den här gången slog jag på stort och köpte mig två hela veckor till. Minns inte vad jag sa till mannen när han kom. Jag drog någon vals om att "det tog längre tid än beräknat" och kände han besvikelse så visade han den inte. Det var samma glada jargong som förut - kort och rättframt, kärv tobakslukt, intressant ansiktsbyggnad. Andra gången noterade jag speciellt att hans skalle hade verkligt udda proportioner - på något sätt alldeles för tunt och avlångt, med ben som såg liksom inklämda ut. Trots detta nobel och symmetrisk... Givetvis en fullständigt obegriplig beskrivning för någon som inte sett honom. Om bara mitt liv tagit en annan bana och slirat in på skelettanalys!

Ja, och så började proceduren om igen, fast den här gången utdragen över två veckor och kantad av besök till bibliotek och arkiv. Jag skäms för att ens prata om det engagemang som besatte mig under den här tiden, avlägsen för mig fast det bara var i söndags. Mina resultat var rentav ännu magrare än första helgen, men jag blåste upp allt. Vid ett tillfälle angrep jag orden ur en ren semantisk vinkel och snårade in mig i resonemang som skulle fått Wittgenstein att vända sig i graven. Vid ett annat blev jag ovanligt vetenskaplig och lärde mig mer om fåglars stimuli och sovvanor än jag någonsin vill minnas. Tre dagar följde när jag inte gjorde något utom att vandra omkring på gatorna i milt raseri. Sedan köpte jag en skiva med fågelläten och försökte avgöra...

Jag var ett vrak i måndags. Fullständigt usel! Kunderna kom och gick och jag såg dem genom simmiga fiskögon, klamrade mig fast vid frasen "jag är ledsen" för att slippa göra mig alls närvarande när mannen anlände. Det gjorde han heller inte på ett tag. När klockan var två började en liten flisa av mig önska allt bortglömt och förbi. Han hade kanske gett upp ändå, eller hittat sin fördömda bok på annat håll.

Men halv fyra och mannen steg in. Han gick rätt på bordet, klöv palatset som en fältherre - vad annars! Sedan fumlade jag med slaskiga händer efter meningar långt bak i huvudet, öppnade munnen och försökte väta tungan medan han sa "Är det den här?" och lyfte en bok framför ögonen på mig. Den klövs och slogs ihop med ett högt klick.

"Den här blir alldeles utmärkt."
Mannen nickade åt sig själv och såg ner på boken han lyft från mitt bord. Det var en tunn samling med ett sparsamt antal sidor men med stor bredd och tjocka pärmar. Till formatet liknade det mest ett överdimensionerat fotoalbum. Jag har inte den minsta aning om vad den gjorde där.

Den värdige mannen slog ihop boken igen och ljudet ekade mellan alla hyllmeter. Det var nu jag borde tagit chansen att samla ihop huvudet, men det gjorde jag inte. Jag lyssnade på klicket och försökte koppla det till små ugglor som vaknade om morgonen. Fick ingen logik. Snarare var det så att själva ljudet lät som ett fågelläte, ett halskluckande från något flygfä djupt inne i skogen. Det var kort men hade varmt och nästan blött djup. Funderade en stund på hackspett men om något spettades var det inte trä utan ett mer resonant material, mellan marmor och plåt kanske. Säkert många övertoner!

Han frågade hur mycket jag skulle ha för den. Jag tittade på albumet och drog ett snabbt överslag för tre veckors svår och djup ångest.
"Det blir 300 kronor, tack" sa jag, för en gångs skull helt tillfreds med mig själv. Mannen grävde efter plånboken. Ett hutlöst och onödigt pris för en bok som jag inte sett förrän nyss. Den enda förklaringen jag kan tänka är att jag måste ha städat dit den från all litterär bråte på vinden. Det slog mig inte förrän senare att jag borde inspekterat innehållet.

Vad som däremot slog mig, i ett snabbt och väckande tankesprång, var att jag höll på att förlora hela mysteriet! Det skulle försvinna ut genom den stora glasdörren tio sekunder efter att jag greppat hundralapparna, och sen skulle min vardag liksom surra kring halvt formulerade frågor i en plågsam och oöverskådlig tidsram. Jag fick en idé och ljög.
"Du måste fylla i här också. Namn och adress tack"
Jag drog ut vänstra skrivbordslådan och tog fram min linjerade skrivbok som är märkt med "adresser". Det är en samling kontaktuppgifter som från början tjänade som hjälp för att starta upp. Hade inte skrivit något där på flera månader.

Den orubblige mannen rubbades nu en smula! Han blev stel i axlarna, hans pupiller växte och riktades liksom misstänksamt mot mina när jag räckte honom en bläckpenna. Men jag hade självförtroende nu.
"Jag måste bokföra alla större inköp separat" sa jag lugnt och han återfick sin värdighet. Sedan krafsade han obekymrat i skrivboken, nickade mot mig och trädde ut på gatan med det stora albumet under armen.

Och det var historien om hur jag förvandlades till stalker. Nu är det bara en tidsfråga innan jag börjar följa efter honom ut i vildmarken och försöka avslöja hans morbida fågelsekt!
För att vara ärlig vet jag inte vad jag ska göra av allt detta. Har inte lämnat staden på hela veckan. Just nu känner jag mest för att vila från tankar på fåglar och herrar och invänta julen i antikvariatet med glögg och vaxljus, som en annan pensionär.
Firar du jul i år? Det är en relik som växt sig viktigare än alla delbetydelser, tycker jag. Klart, den kanske inte är så konstnärligt intressant.

Men jag ska inte förminska din vardag. Jag gissar att du fått inte mindre än fyra målningar färdiga sen du kom ur din traditionella depression!

I gengäld får du gissa vad den mystiske mannen hette. Namnet fick mig att skratta högt.

Är livet konst? Skicka med lust,
i