ur askan i samhället

Vaknade utan eld i munnen.

Det finns en text för sånt:

"Skrikande barn! Värdelöst Selecta-kaffe! Affekterade bilister! Döende krukväxter! Misogyna Excel-dokument! Bråk i korridoren! Fel tillfälle! Ungdomar!

Dagen är kommen nu, när ni ska resa er ur kaoset, lusläsa kultursidorna, sörpla rent kaffemuggen, känna blanka A4-sidor fylla er skrivare, bilda en helhetsuppfattning, sjunga en ren treklang, forma allt till runda bollar som får plats i fina geometriska mönster i frysfacket.

Ty makten är inte er! Den har bara råkat hamna i ert våld genom en byråkratisk process som jag medger råkar vara mitt fel. Det var nämligen så att jag drömde - och inte utan ett styng av skam - om kaniner, om att det kom in en stor, fluffig kanin på mitt kontor och gav mig en välgörande kram.

Sedan den dagen har jag inte skött mitt jobb alls, jag har bara suttit på skrivbordsstolen och känt mig okramad. I bristen på kramar har jag försummat allt, allt som skulle behövt mitt arbete!

Jag inser nu - förlåt mig alla kugghjul i det maskineri av kaos jag skapat - att det finns en plats för allting, en plats för lättja och uttråkning och en plats att ta sig i kragen och skriva de där rapporterna.

Aldrig mer ska jag tumma på saker och tings naturliga ordning, jag ska ta en okramad dag som den kommer, göra det bästa av den! Jag ska bära dagen varsamt, som en död fågel, genom de tråkiga, tråkiga timmarna framför en datorskärm i ett sterilt kontorslandskap. Jag ska rida dagen i det fördolda, som en utrotningshotad björn ska den vara, jag ska rida den undan lättjan och frisläppthetens dalar och bara ägna mig åt att skaffa den föda för dagen.

Res er nu ur kaoset, alla irrationella begär och irritationsmoment! Jag ska ta en kopp kaffe och trotsa skärmsläckaren. Ikväll ska jag kanske sjunga, men idag ska jag bara jobba.

Ave Maria."