suddig i kanterna

Befann mig nära ordet "flourescens" hela eftermiddagen. Det är ett ord med färg och klang, ett ord där bokstäverna inte ligger i vägen för betydelsen. Det rimmar på "essens" också, vilket gör det lätt att tänka sig något intensivt, något bärande. En nyans som omsluter och suddar kanterna tills det plötsligt var helt mörkt ute och skorna hade fastnat i marken.

Läkarrapporten var sensationell men klar: Allt upplevdes som samma material. Former och ljus gled in i och överlappade varandra. En fraktur hade uppstått som gjorde att snön inte upplevdes som skild från träden, teven och lampan sände lika brusiga och otydbara signaler. Samma gällde för ljud, lukter och känsel - patienten är inte döv, han kan bara inte urskilja ljudkällor, patienten är inte förlamad, han har bara svårt att skilja trubbigt från vasst. Patienten borde vila och se om symtomen lägger sig.

Efter att ha skakat på marken en lång stund märkte jag att foten lossnade. men det var inte bara foten, allt som tillhörde mig rörde sig trögt och oformligt. Det måste ha uppstått en friktion någonstans. Jag försökte sända en klar, sorterande tanke utåt, som jag lärt mig göra när materian blir för tjock. Det blev lite bättre - jag kunde förnimma fåglar, men visste inte riktigt om jag hörde eller såg dem. "Mitt ekolod är för svagt", tänkte jag, "jag skulle behövt en mycket starkare hjärna för att röja väg". Jag såg framför mig en generator som kunde sända ut många hundra pulser i sekunden, pulsvågor som gav skärpa åt tingen, en stor traktor som ordnade intrycken i balar, stora åkrar med havre och vete. Den tunna, matta lukten av vete, att bada i den en stund, bädda in sig i alla flyktiga frön som sprids under de lata sommardagarna.

Patienten har enligt journalen fått allt svårare att fokusera. Han kommer på sig själv med att försvinna djupt in i sensationer utan att veta om de är verkliga eller fantiserade. Av allt att döma verkar hjärnan oskadd sånär som på sprickan i pannloben. Vi har heller inte hittat några tumörer. Däremot tycks frakturen märkligt nog ha växt under de senaste dagarna och pressat ut det närliggande skelettet. En teori som cirkulerat är att skallen befinner sig under så högt tryck att hjärnans kommunikationer satts ur spel. Detta återstår dock att prövas.

Åkern blev snabbt mycket sämre, lät mig inte vila någonstans. Vindbyar blåste upp snärtar av hö i ansiktet. Jag höll upp armen för att skydda ögonen och möttes av en overklig syn: Den var omsluten av snö från handled till axel. I samma ögonblick trängde något nytt in, en verklig kyla. Den stod tydlig mot det andra bruset. Höll jag på att bli insnöad? Instinktivt sände jag ut signaler till armar och ben att gräva, vifta, ta sig ur snödrivan.

Patientens tillstånd har blivit kritiskt. Under de senaste dagarna har han haft ett flertal epileptiska attacker och långa perioder av medvetslöshet. I de stunder han varit klar och vaken har han inte visat minsta intresse för sin omvärld. Skallbenet och hjärnan utsätts för enorma anspänningar i takt med att sprickan fortsätter växa. Det har nu gått över ett dygn sedan patienten sist var vid medvetande och vi diskuterar en operation.

Panik grep mig. Ingenting tydde på att jag tagit mig ur snödrivan. Det verkade knappt som att min kropp lät mig försöka. Intrycken blev bara tjockare och diffusare. Till slut var allt en tung, kvävande ström.
Det var då jag mindes zebrorna. Hur gammal kan jag ha varit, fem? Det var mitt första starka minne. Familjen och farbror hade tagit mig till en djurpark i grannstaden. Jag har fått berättat för mig att vi tittade på allt möjligt; björnar, strutsar, ormar, fiskar, att jag skrattade åt alla djuren, att mamma gav mig en stor gräddglass som fick mig att tappa min första mjölktand.
Det enda jag minns är när jag fick syn på inhägnaden med zebrorna. De paralyserade mig. Världen krympte till att omfatta deras kroppar och ingenting annat. Den skarpa gränsen mellan svart och vitt, om och om igen.

Vi hörde ett skrik strax efter två. När vi kom in på rummet såg vi hur det börjat blöda ur patientens tinningar. Kort därefter fick han ytterligare ett epilepsianfall. Hans puls har börjat falla. Jag ska låta hämta en metallplatta. Vi går in och opererar nu