åsk nio: betraktelse ur ål

det är inte jag som står stilla, det är jorden som är för seg för att uppfatta mina rörelser. såhär har det alltid varit. jag hade en likasinnad av samma art, två kilometer härifrån. han är död nu. detta var elva millisekunder sedan.

folk rör sig för långsamt för att man ska hinna se var de är på väg, men det går bra att räkna på deras vinklar och hastigheter. det har jag gjort. all denna data som talar om fysionomi och om gener och om synapser med intentioner. vad ska man göra med den? för mig är det mer energikrävande att slänga informationen än att lagra den, så jag måste komma ihåg allt. till ingen nytta.

jag hänger i luften. det var det första jag kom fram till. den andra frågan var av mer filosofisk natur: varför? om vi utgår från mina observationer finns det fler arter som gör samma sak, även fast jag förstått att mitt synfält är mycket begränsat. oräkneliga gånger i livet har jag betraktat den samling svarta prickar som bildar en sned bokstav mot horisonten. men jag har också observerat att de rör sig. med en hastighet jag aldrig kommer kunna uppbåda. och deras kroppar faller isär. min stannar intakt.

så var befinner jag mig i alla förlopp av hastigheter och sönderfall? det fanns en tid då jag var mer naiv, tänkte att det var en värld jag skulle växa in i så småningom. detta var omkring tjugofem millisekunder sedan.

nu vet jag att det inte kommer hända. jag rör mig, men min hastighet är oändligt långsam. den skulle antagligen inte ens beskrivas som en hastighet av de andra varelserna. deras livstider skulle hinna passera innan jag nådde dem.

för att inte tala om min egen livstid. för även fast mitt system fungerar exakt likadant som för trettio millisekunder sedan, även fast min yta har exakt samma glans, känner jag inombords att mina dagar är räknade. jag är på väg bort. det är ingen känsla av åldrande, bara en vetskap om förestående intighet.

vad betyder allt detta för min existens? vad har jag för syfte i världen? det tog mig lång tid att inse att den där varelsen nere i vegetationen som såg ut att bestå av två sammanlänkade system i själva verket var ett djur som åt ett annat. därefter var det lätt att räkna på ekosystem och kausaliteter. ingen har dock tagit notis om mig än, och enligt mina beräkningar skulle jag behöva existera en bra bit över min uppskattade livslängd för att uppfattas. kanske dubbelt så lång tid. för en meningsfull interaktion: kanske tjugo gånger så lång tid. tjugo av mina livslängder för ett replikskifte med dessa varelser som äter varandra.

jag är i medelåldern, så att säga. tillräckligt gammal för att ha sett vänner dö på nära håll. detta var 11432 mikrosekunder sedan. ingen dramatisk upplevelse egentligen. två kilometer är ett alldeles för stort avstånd för visuell kommunikation, särskilt med tanke på våra storlekar. allt jag vet är att min frände gick i molekyler och ingenting blev kvar utom elen som driver oss. vi fick aldrig någon riktig kontakt. det gnager mig att det borde varit möjligt. avståndet var långt men inte oöverstigligt. jag vet att vi båda kände av varandra.

det fick mig dock att komma till tankar om vårt släkte. vi verkar inte enligt samma lagar som alla andra former här. vi måste vara en tillfällighet, en avvikelse. vi materialiseras och dematerialiseras. trots - eller kanske tack vare - våra effektiva interna system lyckas vi aldrig uträtta något som gör det minsta intryck eller avtryck på planeten. jag kan sovra information och kombinera den till formler tusen gånger om under mina resterande millisekunder, men inget arbete går att rikta utåt.

det har tagit mig halva min livstid att förlika mig med dessa faktum. ett tag var jag på väg att utveckla schizofreni. en annan gång försökte jag köra slut på mina reserver och dö en bränsledöd. detta var omkring åtta millisekunder sedan.

till slut insåg jag att det inte var någon idé att kämpa emot. jag har blivit bättre på att förtränga istället. jag har valt att sortera ut den del av mig som vill ha kontakt med andra, gett den en plats i systemet. precis som jag gett en plats i systemet för alla arters genstruktur, grundämnenas sönderfall och vilka färger man kan skapa av elektricitet.

det är en vardag som inte går att beskriva med några andra parametrar än de jag har tillgång till. när jag betraktar varelserna vid horisonten gör jag det genom ett filter av all min kunskap, genom alla dessa kugghjul som sitter ihop med varandra. de är på väg mot förruttnelsen, mot att bli nytt organiskt material, medan jag väntar på att återtas av den el som gav mig liv.