solglasögon

"man skäller inte utan anledning."

det var första gången jag försökte förklara det för dig. du log ett avlägset leende. till skillnad från ceremonimästaren klädde du bra i solglasögon, såg inte alls ut som någon från en 80-talsreklam. solen lyste på och gav orsak.

"är du säker på det?"

du använde dina interpretationsmedel till fullo. sedan lyfte du kaffekoppen och det blev med ens mycket länge sedan, sommaren 200- nånting. för varje rörelse du gjorde var jag tvungen att bygga om minnet. din uppmärksamhet for någon annanstans och missade mitt svar.

"...nej, jag är inte säker på det."

efteråt månader av arbete! - att bygga broar du skulle kunna träda över i sömnen, knyta platsrosetter kring varje busskur, hänga mistlar i konversationer... det hade varit lite lättare om du bara gett mig en anledning att skälla.