rand

Av alla tänkbara skräckscenarier måste det här ändå varit det bästa - den radioaktiva floden som suger med sig din kropp medan blixtarna härjar ovanför. Du ser bränder som står upp från vattenytan, vass som fräser och vrider sig och skelett som stiger ur djupet. Den korniga smaken i munnen när strandkanterna eroderas, du ser de ihåliga cementhusen smulas sönder av vattnet.

Det är byggnader som glömt Guds innebörd, folk som tagit hans namn för sig själva, människor som dyrkat och dyrkat tills dyrkandet blivit ett ändamål och ett krig mot den egna varelsen. Det är organismer som växt upp med att göra sig själva skada, blommor som programmerats att dränka sina pistiller i sot.

Det här måste ändå ha varit det bästa: en långsam, strålskadad epilog till ett liv av förstörelse, en liten lucka i slutet som gör det till fint skådespel. Och du sänder så många tack till din Gud för att du i alla fall fick en flod, för att du fick det här tillfället till att dö, för att du fick de här trasiga stränderna och den här kaotiska stillheten, och dessa tankar tänker du i cirklar, runt och runt och runt igen tills du kanar in i en sten och slår upp ett sår i bakhuvudet.

Sedan ligger du bara kvar. Väntar på att blodet ska dränera dig. Men det här är inget sådant sår. Det här är inget stort, dramatiskt sår vid livets ände, utan en skrubba från en sur stenbumling. Och du sluter ögonen och försöker ändå göra såret större, försöker läcka så mycket blod att allt tar slut här, och du ligger så en timme, och så en timme till, försöker tänka dig död, men det tar inte slut, och du ser blixtarnas streck mot den sotiga himlen och din kropp är tung och rastlös och du får aldrig vila.

Kroppen har stannat där floden övergår i land. Lite längre bort står en spinkig brygga och ryker i vassen. Bortom bryggan: skogen, med sina oändliga bränder, sin strålskadade mark och sina hungriga djur. Randen där du ligger, den linje som tillhör båda områdena, den avsats där du kan kravla dig upp. Eller ligga kvar. Blixtarna blir bara snyggare och snyggare nu, en urkraft som inte känner någon Gud. Deras ljus som flackar vid ytan, där dina fötter guppar, där vattnet stiger och sjunker.