konsten att inte samla (ett längre inlägg)

glänta igen, filten ett skydd mot marken som lever. träden som knakar.
"jag tycker inte om när det växer", säger du.
har inget bra svar på det. sträcker ut min hand mot stammarna istället, river loss bark och långa serienummer blir synliga, en katalog av trädpersoner.
"jag tycker inte om när det blir för definierat", gnäller du igen.
har inget bra svar på det heller. vänder mig mot din puls, lägger en hand på din vänstra tinning och en hand på mossan. de går i otakt. jag försöker massera mossan, få den att uppoffra sig lite, men den vill inte sluta skena, en vilt pulserande tretakt, många hundra slag i minuten. den tillhör alla djur som trampat där, djur du inte vill träffa.

när du har somnat lämnar jag filten. mumlar åt naturen att vakta. ögonblicket du försvunnit ur synhåll hörs ett brak ovanifrån och jag ryggar till inför åskan, men det är ett fyrverkeri, röda lysmaskar som berusar sig. någon festar på allmän plats. närmare skymtar jag det som en folkmassa, men människorna är lågupplösta och vill inte böja sig för blicken. jag kan zooma in enstaka detaljer, få syn på en luftig basgång eller några skrattande fingrar, men helheten blir värre och värre att hålla reda på.

efter ett par timmar börjar jag helt glömma bort de stora bilderna och har till slut bara villkor kvar. det blir svårare att följa en tanke till slutet men lättare att sjunga, fötterna bor i tyngdlagen och tyngdlagen bor i ett stort murket trähus tillsammans med andra lagar.

det är då du vaknar och lyfter pilbågen. en pinsam skärpa gör sig tydlig, strålkastaren som formar mina drag. jag ligger mitt i hårkorset, registreras, förklaras fullt ut. naglarna blir metalliska, kläderna tunga. man börjar tacka för sig, men nog är det väl dags att dra vidare nu! vinden hörs regelbunden och monoton när en tunnelbanevagn som kanske förut var en häst drar in på spåret och äter upp folket i tur och ordning. det långa röda bandet som knöt midja till midja tunnas ut, blåser in under sätena, blir en del av skräpet.

finns det någon som går att muta här?
kan jag få systemet att sluta vakta, avmagnetisera dig utan att skada dina organ?
kärnorna du bär på som jag alltid behöver. hur kan jag röra mig när de är låsta i din position? är det möjligt att glömma en karta, flyta framåt utan att märka att man håller i rodret?

för alla eventualiteters skull säger vi:
ja,

och har därmed skapat en ologisk, banbrytande väg in i dåtiden, luft som sugs tillbaka ner i halsen och driver ett trasigt vindkraftverk som i sin tur pumpar ut ånga och lava om vartannat. ångan får hästen att stå upp igen och tar tillbaka hans monopol på transport, han kastar upp flera människor på ryggen samtidigt och rör sig ryckigt baklänges - lavan lockar till sig annan lava som strömmar upp ur marken och suddar nonchalant ut skillnader mellan tung och lätt materia - katalogerna osorteras, tappar dispositionen och fylls av osuddade blyertsrosor - lasagnen suger åt sig luftmolekyler och gör sig stolt varmare än den var i mikron -

och så somnar du igen, och jag får leka med mina eventualiteter.