Scen 11

Vid ett besök på ett internetkafé i närheten av Mohrenstraße råkar jag hitta en gammal ungdomsblogg. Drabbas av leda och svindel.

Leda, för att jag inser att mitt arbete aldrig kommer märka världen. Alla mina avlönade eller icke-avlönade timmar som bara går ut på att erbjuda samband till människor som har mer eller mindre begränsat intresse av dem. Vad jag gör - att visa upp kortlivade och särpräglade fenomen som dyker upp och försvinner i min hjärnbark. 

Jag är 18 år gammal och skriver obegripligheter på en anonym blogg.
Detta är vad som är viktigt för mig. Detta är vad som spelar roll.

Svindel, för att allt detta arbete inte förändrat någonting.
Jag är 38 år gammal och skriver obegripligheter på en anonym blogg.
Kan detta fortfarande vara det viktiga? Är jag ensam i att uppleva det så?

Jag klickar mig vidare från ungdomsbloggen och möts av en digital kyrkogård. Användarprofiler som står orörda sedan 2009, bloggflöden som slutar i ett hav av ads. Inga kommentarer någonstans längre. Jag googlar användarnamn, smeknamn, hittar ingenting. Jag letar mig fram till ett gammalt community, en sajt där vi brukade träffas, en plats som fortfarande lever, mot alla odds. Min inloggning fungerar.

De flesta användarna där är utrensade. Automatisk utrymmesbesparing. Jag skriver till två människor som jag vet att jag gillade, folk som jag hade sporadisk kontakt med på den tiden. Berättar lite om mig själv, visar att jag finns och att jag i princip är samma person, skickar ut flaskpost. 

Loggar in ett par månader senare. Meddelandena är borta. Inte besvarade eller obesvarade, inte heller raderade eller ignorerade. De har bara fallit ur systemet. Utrensning. Automatisk utrymmesbesparing. De syns inte till ens i min utkorg. Det är som att jag aldrig har skrivit dem.

Vad jag gör - att skapa kortlivade och särpräglade samband som är intressanta för ett omöjligt fåtal människor.
Hur många?
Några hundra kanske,
eller ett femtiotal
eller ett par dussin
eller sex-sju pers
eller en enda själ -

Att knåda och önska liv i dessa samband tills man blir obegriplig.
Går upp i sig själv. Strömlinjeformas där ute men fortsätter växa här inne.

Att bära denna obegriplighet genom resten av livet, som en amulett - att aldrig släppa taget men heller aldrig nå fram till en jury eller en publik. Uttrycket vrider sig för långt inåt, tiden och energin försvinner till annat.

Och till sist - att hitta sig själv tjugo år senare i ett annat sammanhang, efter femton års arbetsliv, på ett internetkafé på Mohrenstraße i Berlin

och finna att amuletten förblivit intakt.
Jag är 18 år gammal och skriver obegripligheter på en anonym blogg.
Detta är vad som är viktigt för mig. Detta är vad som spelar någon roll. Jag har inga samband kvar förutom mina egna. Det finns inga andra kvar som följt med mig ända hit.

Jag har skrivit saker som ingen någonsin läst eller förstått, som varit mer betydelsefulla för mig än det mesta jag varit med om i det riktiga livet.

Är detta allt? Är jag framme nu?