diafragman som lyser i mörkret när filmen griper tag och skakar om, som ett räcke i en vagn i en berg-och-dalbana i Nya Världen, skakar som bara ett nervsystem smattrar på taket under värsta hällregnet sedan din mamma låg på sjukhuset och du var tvungen att hålla dig vaken hela natten i väntan på att någon skulle komma in och bryta scenen.
se upp vad du gör med din kropp, du spiller celler precis ÖVERALLT!, de dräller i soffan och i mitt knä, några faller ner i min hand och jag får lust att - nu griper jag dem - nu har jag gripit dem - jag knöt handen kring dina celler, knöt en rosett, knöt något att spara för framtiden även fast jag inte tror på sånt, det mesta glömmer man ändå bort, men! - säkrast att föra dagbok så man vet vad som gäller.
hur kommer jag runt att nu är det enda som om du ville byta satsbyggnad med mig, vill du? vi behöver inte ta det så långt, bara till gränsen och över fårhagen, de stirrar som om de aldrig gjort annat, som om de placerats där för att det skulle bli en bra scen. du ställer dig framför fåret och bräker och det är ytterligare en av de där jag inte kan stanna, vi är två fantastiska får, filmen är asbra och klipp, ridå, slut,
men det kommer ständigt nya, så vad göra? fånga och slänga, konsumera rastlöst och hoppas på att något finns kvar till den natt du måste tillbringa i ett sjukhus utan annan underhållning än alla filmer du ser i stuprännan. jag förstår ärligt talat inte vad du ser i stuprännan, du är alldeles för bra för honom. det hela luktar mighty fishy för mig, men så förstod jag heller inte varför jag var tvungen att spara kvällen du headbangade i mitt knä.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar