åsk nio: lösa anteckningar från stekel

färdigutbildad fotograf:

- barn i rödvitrandiga tröjor (estnisk loppmarknad)
- vattendroppar i fraktalmönster (fjällbäck i jämtland)
- två skorpioner slåss i en sanddyn (sydöstra algeriet)

jag har - till slut! - lärt mig ta dem i rätt tillfälle. inte en femtosekund för tidigt eller för sent. undra på det, så många försök som jag har haft på mig.

i ett bibliotek i Piteå har någon lagt fram en självhjälpsbok. den heter "stress i vardagslivet: att vilja vara på två ställen samtidigt". jag kan vara på två ställen samtidigt. i princip. har dock aldrig känt av någon stress.

i Peking finns ett gammalt stentempel som håller på att vittra sönder. det här är en av mina lyckliga tillfälligheter. mitt liv tar sin början mitt i actionscenen. en spricka har fått en avsevärd bit av pagodans översta tinne att lossna och med skyskraporna som bakgrund håller ett fotografiskt mästerverk på att bildas. om en hundradels sekund eller två. förhoppningsvis inte mer än så. även jag har gränser.

jag sparar för all del inte fotografierna rent "fysiskt". de brännmärks bara i min hjärna genom elen. för mig är det ingen skillnad på ett materiellt fotografi och ett inre, men bara en bråkdel av människorna verkar ha samma förmåga. och även hos dem verkar det vara lite suddigt - inte alls så att man kan betrakta detaljer i kompositionen i lugn och ro. svårt att veta utan att vara en av dem, i och för sig.

mitt bibliotek sträcker sig nu över alla hav och kontinenter, inklusive ett hundratal fotografier av rymden (det är svårare att plåta på såna avstånd, skärpan blir lite sisådär). till en början, när jag märkte att det knappt fanns några gränser för mitt minne, for jag runt med trehundra gånger ljushastigheten och sparade allt jag kom åt. de första lekande hundradelarna av mitt liv, när jag bara bollade med bilder. miljontals motiv återkallades och blandades fram och tillbaka.

med tiden kommer dock en viss mognad. en viss kräsenhet. har man sett allt börjar man se skillnader. de där hundra perfekta soluppgångarna är trots allt inte lika perfekta allihop. en ny period av mitt liv började: den sökande. vad händer om man väntar några nanosekunder på madagaskar? kommer ljuset kanske brytas snyggare? många bilder gick helt förlorade när jag successivt ersatte bra bilder med sämre. andra motiv förädlades och gav mig helt nya upplevelser. tålamodet bar frukt. jag lärde mig vänta in det bästa.

jag har nu fyratusen foton sparade, den yttersta eliten av motiv och scener jag funnit under min livstid. det är lite som att städa. man får en slags inre frid av att bara äga kvalitet. jag känner jordklotet, dess invånare, dess topografi och vegetation, dess yta och djup, så pass väl vid det här laget att det inte är värt att flänga runt så mycket längre. jag vet var det kan uppstå nya klassiker. den mesta tiden tillbringar jag hemma, inåtvänd med bilderna.

hemma, ja. även jag som kan vara överallt har ändå ett hem. jag har valt att rota mig där allting började, i det högtryck som drabbade södra skandinavien och danmark och håller på att ta så många liv. någonstans i mitten av varmfronten, strax över Hjärup i Skåne, kom urladdningen som födde mig och alla de andra. den kommer att suga mig tillbaka in i den rena elektriciteten så fort kampen är över och polerna kommit överens igen. lika bra att vara i krokarna.

jag har valt att hålla mig undan från de andra varelserna. vi är så olika. bortsett från att perceptionen givetvis skiljer sig åt mellan arterna, och bortsett från att de andra steklarna har helt andra temperament och intressen, finns det ju faktiskt ingen annan som kan se vad jag ser.

det är väl en slags sorg, antar jag, men mest är det min stora lycka att få samla ifred. med en komplett samling kommer jag utan saknad eller ånger låta mig sugas tillbaka in i åskvirveln. det är bara den där pagodan som fattas.