varje gång jag kommer tillräckligt nära dig tappar jag all känsla för kvalitet. vi kan kalla det min hundsyn - i likhet med hunden börjar jag se dåligt men får ett förhöjt luktsinne. närvaron hos föremål och människor kraschar in i mig utan att jag kan uttala mig om dem. gillar jag lokalen? är det en bra fest? matchar gardinerna den övriga inredningen? ingen aning! det enda jag vet och känner är ett konstant brus av omedelbara stimuli.
bortsett från de uppenbara följderna av detta - min recensentkarriär är förlorad! - tvekar jag om det alls är något bra sätt att leva på. att aldrig kunna jämföra tvättmedel, att aldrig veta om en konsert är bättre än en annan. eller ännu värre, att tappa omdömet i trafiken och inte kunna välja hemort. att hela tiden behöva vara i koppel, ständigt utsatt för verkligheten som en tjock massa av intensiva upplevelser. att... hmm!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar