du blir vad du bloggar

på anstalten kunde man snabbt konstatera de tre allra farligaste symtomen hos Magnus, 29 - bara en av många som blivit inlagda för postmodernt bloggmissbruk:

1. bloggandet ersätter det sociala livet
- jag bloggade liksom om allt som hände mig i vardagen, alla mina tankar, varenda liten skitsak. när jag sen skulle träffa mina kompisar hade jag ingenting kvar att berätta. vi satt bara och stirrade på varandra. ibland blev jag desperat och drog anekdoter en gång till, fast i verkligheten, och det blev plågsamt tydligt att de inte ville vara där. en efter en slutade de komma på besök och fanns till slut bara på bloggbevakningslistan.

2. bloggandet ersätter arbetet
- jag hade så många bloggar, var och en med egna teman och projekt, att det bara var en tidsfråga innan några av dem skulle kännas som arbete. speciellt bloggen där jag redogjorde för alla mina drömmar (och sedan tolkade dem) var extremt tidskrävande. för att få den att fungera fick jag nedprioritera några bloggar som jag skrev mest "för nöjes skull" (som bloggen där jag betygsatte strumpor) och avsätta tre-fyra timmar om dagen åt renodlat drömbloggande. när jag var klar med dessa inlägg kände jag mig alltid så nöjd och tyckte att jag hade gjort ett gott dagsverke. att jag inte sökte ett enda riktigt jobb under den här tiden gick inte upp för mig. i mitt huvud jobbade jag stenhårt.

3. bloggandet ersätter andra människors bloggande
- när jag hade 20-30 bloggar igång samtidigt började det snurra ihop sig ordentligt i min skalle. det började med att jag refererade till andra blogginlägg jag lagt upp, till exempel i strumpbloggen kunde jag skriva "precis som jag sa om gårdagens frukost..." och så en länk till min frukostblogg. med tiden började dessa referat korsa varandra allt oftare, och i takt med att bloggskrivandet tog upp mer av min tid fick jag ingen tid över till andra människors bloggar.
- istället började jag omedvetet referera till mig själv i tredjeperson och kolla mina egna bloggar efter nya uppdateringar. jag hade skapat ett självgödande nätverk av text som till slut började bryta ner mitt psyke. jag skrev kommentarer till mig själv i tron att jag var ett fan av bloggen när jag de facto skrivit själva inlägget två timmar tidigare. allt var en enda röra av trackbacks, kommentarer, frukostar och strumpor. det var först när jag skrek högt vid åsynen av brevbäraren som jag insåg att jag tappat greppet om att andra människor ens existerade.