andra levde på existensminimum.

"man måste äta", stod det skrivet med tunna, snirkliga bokstäver, "men för att kunna äta måste man existera". en annan ämbetsman hade kanske uppfattat brevet som självömkande eller hycklande och slängt det i pappersinsamlingen. jag blev bara förvirrad.

när brevet kom hade jag jobbat på Sekretariatet för Existensberättigande i nästan tre år och aldrig stött på en situation som jag inte kunde hantera. organisationen var inte direkt toppstyrd, men vid minsta problem fanns det alltid klara direktiv att falla tillbaka på. jag kunde lösa frågor som rörde byggnader, uppfinningar, grundämnen och kommuner. vårt nära samarbete med patentverket underlättade förresten de flesta ärenden - om något har ett namn och en ägare kan det ju inte lika gärna inte finnas.

men här var alltså ett brev från en samling varelser som påstod sig bo i vakuum. för det första hade jag aldrig handlagt frågor om levande organismer förut (de flesta har ju blivit upptäckta och behöver inte ansöka om sin existens) men framför allt var det ett svårt etiskt dilemma. definitionen av vakuum är ju att ingenting existerar i det. skulle jag tillåta en art att strida mot fysikens lagar? å andra sidan: om varelserna talade sanning, var det då försvarbart att underkänna hela deras existens bara för att vetenskapen betalade oss högre arvode?
jag visste att om jag tog upp det här med chefen skulle han bara visa mig lönelistan. Sekretariatets ekonomiska förlust för att tvinga fram ett underkännande av vakuumdefinitionen skulle bli sjusiffrigt.

jag fegade ur totalt efter första brevet och ljög ihop ett standardsvar: "tyvärr kan vi inte godta er ansökan till SfE. det existerar för mycket redan".
det var i och för sig inte så långt från sanningen, men jag kände direkt hur otillräckligt och genomskinligt svaret hade varit.

mycket riktigt dröjde det bara några veckor innan jag fick ett nytt brev. den här gången kom varelserna med en komplett bokföring. den rymde sida efter sida av namn på invånare, hur gamla de var (de flesta var fem år eller yngre) och på vilken koordinat de bodde i en godtycklig sfär av vakuum. allt de krävde nu var att få skrivas in i folkbokföringen. de brydde sig inte ens om ifall de spriddes ut över hela landet.

jag ringde upp skatteverket och frågade om de hade några "lediga platser". en grinig gubbe med västeråsdialekt ville veta vilka det gällde. han kände igen min röst. jag kände igen hans också. hade haft med honom att göra förut och visste att det var en seg jävel som inte gav efter för långa förhandlingar, eller ens goda argument. jag återgav vad de kallade sin art och han frågade hur många det rörde sig om.
"drygt två miljoner."
"är alla dessa varelser arbetsföra?"
"ehm, nej inte i den meningen du avser, men jag är säker på att de kan bidra med mycket nyttigt!"
"i så fall inser du förstås att vi kommer att höja arbetslösheten med arton procent genom att anta dem som svenska medborgare?"

jag hade inget bra motargument. den här gången var mitt svar ärligt och uppgivet när jag skrev tillbaka till varelserna. "jag har gjort allt jag kunnat för att ni ska få finnas, men byråkratin är bara inte med mig."

det var då de kom med den geniala idén att outsourca sin existens. de bad mig sammanställa en lista över underbemannade företag med stora resurser och vi hittade ett konsultföretag i Mölndal som hade svårt att få sina anställda att stanna eftersom deras kontor var byggt av asbest. dessutom behövde de ändå mycket folk för att slippa undan någon skatt, och här passade varelserna perfekt in.

de två miljoner artmedlemmarna skrevs in som anställda utan lön mot att företaget ordnade med bokföringen för varenda en. jag riktigt njöt av tanken på att gubben på skatteverket tvingades ta emot hela detta ärende vare sig han ville eller inte. allt medan sveriges befolkningsmängd steg till 11 miljoner, varav inte mindre än tjugo procent gick och slog dank.